Författare: Jonas

Mein herz brennt

av Jonas
Hjärtat precis i tillagningens inledning. Inget för den äckelmagade.

I lördags hade jag förmånen att få gå runt i en köttdisk på Ica för att välja ut lämpliga offer för den kvällens grillning. Vi köpte kamben, mängder med olika korvar och en evighet med fläskkarré. Upplagt för grisfest således.

Men i köttdisken hittade jag till min skräckblandade förtjusning också ett grishjärta. Efter några inledande skämt om det kunde jag inte släppa tanken på att köpa ett hjärta. Det låg där, stort, blodigt och nästan pulserande i sin skyddande atmosfär. Tankarna gick till sjukhusserier, kannibalism och Indiana Jones. Elva kronor. Köpet var ett faktum.

Hjärtat, strax efter tillagning

Kardiovaskulär grillning visade sig inte behöva några tillbehör utöver de vanliga. Hjärtat fick skendränkas några timmar i marinad tillsammans med de övriga, mer konventionella styckningsdetaljerna (här föddes iden till att bygga ett nytt djur av allt råmaterial vi hade, men vi fullföljde aldrig) och sedan gillade vi allt tillsammans.

Hjärtat var lent och mört i konsistensen. Smaken var fin, men lite subtilare än annan gris man brukar grilla. Hjärta känns instinktivt som en inälva, och gudarna ska veta att det ser ut som en, men egentligen är det så klart en muskel liksom allt annat kött man äter. Tillbehören hade man säkert kunnat finslipa. Kanske pepparrot som jag ätit oxhjärta med en gång hade funkat.

Det finns ingen anledning, förutom möjligen vegetarianism, till att du inte ska prova detta.

Ge bläckfisken en chans

av Jonas

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.

Black Magic Woman

av Jonas

Häromdagen skrapade jag på ytan på mitt källarförråd och fiskade upp en Black Magic Woman som inte fått stå där och vila längre än sedan förra året. Men bevisligen var det tillräckligt. Vätskan är trögflytande. Den påminner en del om Yeti. Den smakar bittert som att tugga på kakao, och en påtaglig ton av brinnande bildäck.

Det är bittert. Torrt. Rökigt. Detta är öl för folk som klär sig i läder och lyssnar på tysk improvisationselectro. Komplext och elegant, men ändå som en käftsmäll. Men medan munnen vänjer sig och ölen får upp temperaturen blir den mjukare, sötare och i sista klunken känner jag till och med en tydlig eftersmak av vanilj. En elegant transform.

Black Magic Woman, 4,5 däckbränder av fem möjliga. Riktigt bra. Funkar fint kylskåpskall. Fanns en gång på systembolaget.

Durian

av Jonas

I sydostasien finns en frukt som heter durian. Den ser ut som en medelstor taggig boll, och insidan består av ett gulvitt fruktkött. Den här frukten är ganska populär, bland annat kunde man få den som smoothie (oavsett vad man egentligen beställde) på ett hotell där vi bodde.

Till saken hör att durian luktar fruktansvärt illa. Och precis som surströmming smakar det nästan ännu jävligare. Varför folk äter detta förblir ett mysterium, men kommer de till Sverige på besök skulle de säkert uppskatta lite rutten fisk. Smoothien på durian var så odrickbar att den fick förpassas till strax utanför hotellrummet, i ren rädsla för liv och lem.

På bilden skymtar man även lite av Singapores faiblesse för böter.

Donut art

av Jonas

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. ”Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.

Chinatown battle – Enter Singapore

av Jonas

I Gödsvinets tidigare jämförande studie mellan San Fransiscos och New Yorks Chinatowns var Johan noga med att påpeka att den statistiska metodologin möjligen inte skulle hålla för en oberoende granskning. Ungefär så mycket förstod jag av forskartugget, och därför känner jag mig fullt kvalificerad att blanda mig i undersökningen och inkludera ytterligare en stad i tävlingen.

Singapore har faktiskt ett Chinatown. Det kan tyckas märkligt att en liten del av staden kallas Chinatown, när tre fjärdedelar av stadens (och landets) invånare är etniska kineser. Men staden planerades en gång i tiden av kolonialistiska britter, med deras osvikliga fingertoppskänsla för gränsdragningar i länder som inte är deras, och då kan det bli så här.

Själva battlen handlar om restaurangmat och består av sju grenar som Johan till synes helt slumpmässigt hittat på.

Smak: Redan här gör sig det bristande statistiska underlägget påmint. Men alla restauranger här lagar sin egen mat, oftast av fjäderfän som hänger makabert framme till allas åsyn, i olika stadier av tillagning. Kvalitén är jämnhög.

🙂 🙂 🙂 🙂

Autensitet: Som sagt, nästan hela den här stan är kinesisk. Autensiteten är total. Det blir inte mer kinesiskt än så här utanför Kina, förutom att alla pratar bra engelska.

🙂 🙂 🙂 🙂 🙂

Upplägg: Liksom i San Fransisco och New York är det funktionalismen som bestämmer. Sydostasien verkar generellt inte vara speciellt bra på det här med matro och atmosfär. Vid ett tillfälle fick jag bestick, tallrik, soppskål etc hopbuntat och inplastat. Jag tror att de faktiskt tyckte det var lite elegantare så.

🙂 🙂

Miljö: Då Chinatown i Singapore inte är mer kinesiskt än någon annan del av Singapore är det svårt att säga något speciellt om den miljön. Det är stort och saknar tydliga gränser, och har en kärna av väldigt turistiga gator. Jag saknar charmen av innerstadssegregation som på ett surrealistiskt sätt infinner sig i både SF och NY. Och jag saknar charmen av att ha gått rakt in i ett annat land.

🙂 🙂

Stad: Staden Singapore är faktiskt betydligt bättre än sitt rykte, och detta tänker jag återkomma till i framtida inlägg. Det är astronomiska skillnader mellan Singapore och de två amerikanska storstäderna, så en jämförelse blir haltande. Oavsett detta, inget är häftigare än New York, men en fyra ska staden ändå ha.

🙂 🙂 🙂 🙂

Utbud: Restaurangutbudet i hela Singapore är löjligt stort. Jag har aldrig sett så många ställen att äta på!

🙂 🙂 🙂 🙂

Pris: En lunch för två går ungefär på tjugo Singapore dollar, vilket motsvarar en svensk hundring. Ganska normala svenska priser alltså, eller strax under. Öl är betydligt dyrare än i Sverige redan i butik, och ungefär svenska priser råder på restauranger. Å andra sidan är det happy hour minst halva dygnet, vilket innebär två för priset av en. Man behöver inte dricksa, men istället lägger de på 10% service charge och 6% av någon märklig skatt, så precis som i USA blir det alltid lite dyrare än man trodde.

🙂 🙂 🙂

Sammanlagt 24 poäng till Singapore, och alltså en delad första plats med SF. Inte så konstigt, de borde kunna Kina rätt bra här.

Restaurang India

av Jonas

I en märklig och ful byggnad, nära konserthuset i Malmö, ligger restaurang India. På avstånd är stället skickligt kamouflerat bakom stans tyngst trafikerade busshållplats. Men många har ändå sett stället någon gång, just för att man gått av bussen där. Där är aldrig något folk, och det udda läget ger ett intryck av skabbig kvarterskrog.

Men restaurang India serverar lunch också, och det är främst så jag kommit i kontakt med etablissemanget. Jag vet inte vem som bestämde att alla indiska dagens som serveras i Sverige ska bestå av ris och två valfria rätter i separata skålar, men så är det tydligen. Jag betvivlar att det är en företeelse som kommer från ursprungslandet.

Restaurang Indias hemsida antyder fräschör, nyttighet och delikatesser. Bilden kunde inte vara längre från sanningen. Den enda grönsaken jag sett som inte har lidit helvetets alla kval i en stor gryta med brunt innehåll är den pliktskyldiga lilla högen med isbergssallad som ligger på tallriken både före och efter lunchen. I övrigt får man ris (med rostad lök på) och två skålar med indisk sörja. Några kyckling, någon lamm och två vegetariska brukar det finnas att välja på, med varierande grad av styrka. Naanbrödet kan man kosta på sig om man känner att man har en tia över.

De här grytorna som serveras på indiska restauranger smakar allihopa likadant. Jag vet inte vad som gör den här restaurangen speciell. Men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken här. En jämn och bra kvalitet är vad man får för sina 70 kronor. Dessutom blir man alltid mätt. Man kan lita på restaurang India. Lokalens sunkighet är en trevlig bonus.

Restaurang India, tre generiska indiska grytor av fem möjliga. Detta är ett ganska bra lunchställe.

Macarons

av Jonas

Jag är verkligen ingen bagare. Inte heller är jag speciellt duktig på att laga vacker mat. Jag är inte ens speciellt intresserad av att baka macarons som hela Sverige verkar göra just nu. Men igår ville jag baka något sött, och då råkade det bli så här. Fyllningen blev en nyttig blandning av grädde, vit choklad och blåbär.

Utöver att mina macarons blev väldigt fula, som man ser ovan, var de faktiskt väldigt goda. De tog en mindre evighet att laga. Recept kan man hitta både här och var, så jag behöver inte skriva ner mitt. Men jag kan ge lite tips.

1. Använd mandelmjöl om du kan hitta det. Om inte, köp i alla fall skalad mandel. Det är otroligt tidsödande att skålla, skala, torka och hacka. I mitt recept skulle man dessutom försöka sikta den hackade mandeln i någon halvtimme innan man gav upp.

2. Läs hela receptet minst en gång noggrant innan du börjar. Det gjorde inte jag. Många saker ska vänta en timme, och det kan de göra samtidigt om man har läst receptet.

3. Se till att din fyllning är ordentligt trög. Min flöt ut lite och bidrog inte bara till fulheten, utan också till vissa besvär med spillfritt intag. Blåbärshalten såg sedan till att dessa misslyckade försök till civiliserat frossande förevigades på kläderna.

4. Ha någorlunda gott om plats på plåten. Det är smartare att göra två plåtar än att trängas.

I övrigt var det inte så svårt som de säger. I mitt recept stod det att det var lätt om man var jättenoga med att följa alla mått i receptet. Men det hjälpte ju inte mig, då jag hade improviserat en hel del när jag väl läste detta.

Slutligen, ät bara några stycken åt gången. Ett maximum på sex stycken på raken tycker jag vi kan hålla oss till. Lycka till!

Öl i sydostasien

av Jonas

Ölutbudet i norra Italien verkade till en början skralt för Gödsvinet syd, men den senaste tidens kavalkad av ölrecensioner därifrån tyder onekligen på motsatsen. Men om sydeuropa är något av en öken för ölentusiaster är sydostasien som att vara på Pluto. Detta vet redan de 95% av Sveriges befolkning som åker till Thailand två gånger om året, och jag misstänkte det också när jag åkte till Malaysia för några veckor sedan.

I Kota Kinabalu, en liten stad på Borneos nordkust, kan man välja på den ganska äckliga Tiger och den lite mer acceptabla Carlsberg. Den senare kommer dock från danskarnas malaysiska filial, där den görs lite sämre än orginalet. Guinness finns också i viss utsträckning, och emellanåt Heineken och San Miguel. Nåja, i en liten stad ute i djungeln förväntar jag mig inga underverk.

Singapore är däremot en stad av en storlek och internationalitet som kräver ett visst utbud. Tiger härskar även här, men lite variation finns. Detta är vad jag fann bland bryggeripubbarna.

Brewerkz

We do what werkz säger Singapores första nya mikrobryggeri stolt. Och visst funkar det. Det finns mängder med öl att välja på. Tyvärr verkar bryggaren ha förväxlat malt med humle någonstans i processen, för alla humleintensiva brygder är snarare väldigt maltiga. De skryter mest om sin ipa, som är riktigt dålig, och sin golden ale vars största försäljningsargument är att den är lättdrucken. Men deras brown ale var en helt ok öl av amerikanskt snitt, och deras märkliga veteöl White rabbit är intressant för de med sådana böjelser. Stabbig amerikansk mat erbjuds också. Pluspoäng för gratis wifi, något som uppskattas när man är på resande fot. (länk)

Red dot

I ett partystråk för expats som kallas Boat Quay, mitt i financial district, ligger en av Red Dots två ställen. Generisk gastropubmat, grön lättdrucken öl som serveras i trelitersförpackningarna och hög musik. Trevlig uteservering bara någon meter från vattnet, utsikten är fantastisk. Prova deras Summer Ale om du kommer dit. (länk)

The pump room

Det enda stället jag hittade som serverade en anständig ipa. Precis som på resten av bryggpubbarna ligger fokus snarare på rocknroll och coolhet än hantverket i sig. Puben ligger i det aktiva, aningen plastiga och ganska trevliga Clarke Quay, ett helt kvarter som består nästan uteslutande av restauranger och barer, allt under ett stort paraplyliknande tak. Trevliga hamburgare. (länk)

Samtidigt på andra sidan jorden

av Jonas

Utmattad sjunker jag ner i en fåtölj. Man kan tycka att jag inte borde längta efter just sittdon efter 12 timmar på ett flygplan, men så märkligt är man skapad.

Singapores flygplats har ett gott rykte bland vana resenärer. Nu är jag inte en sådan, och det är.med ett barns ögon jag utforskar den har platsen. Det som först slår mig är att jag kommit till åttiotalet. Hela terminal 2 är täckt av vad som troligen är världens största heltäckningsmatta. Stolar, färger och doft är allt lite murrigt. I mitten av terminalen finns lite porlande fiskdammar. Stora färgglada koi-fiskar blänger och gapar åt våra plirande röda ögon. Datorer står utplacerade här och var, fria att användas, och en skylt upplyser vänligt om att wlan finns gratis i hela flygplatsen. Det som borde vara en självklarhet i alla flygplatser upplevs som mycket sympatiskt.

Här finns till och med gratis filmvisning, och ett antal ställen där man kan rita, något som fullvuxna lokalinvånare verkar suspekt intresserade av.

Märkligt nog ser jag inga fönster i terminalbyggnaden. Visst brukar man väl kunna se en massa flygplan? Kanske är det för att jag är lite trött, jag har varit vaken en hel dag, och där jag är nu har dagen knappt börjat.

Jag ska äta lite mer gratismat, sedan lyfter nästa plan som tar mig till en söderhavsö där jag stannar ett tag. Det blir alltså glest mellan mina inlägg ett tag, och nu vet ni varför. Vi ses om några veckor.