En ironisk lunch

Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av “no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.

 

Huevos

Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

Restaurang India

I en märklig och ful byggnad, nära konserthuset i Malmö, ligger restaurang India. På avstånd är stället skickligt kamouflerat bakom stans tyngst trafikerade busshållplats. Men många har ändå sett stället någon gång, just för att man gått av bussen där. Där är aldrig något folk, och det udda läget ger ett intryck av skabbig kvarterskrog.

Men restaurang India serverar lunch också, och det är främst så jag kommit i kontakt med etablissemanget. Jag vet inte vem som bestämde att alla indiska dagens som serveras i Sverige ska bestå av ris och två valfria rätter i separata skålar, men så är det tydligen. Jag betvivlar att det är en företeelse som kommer från ursprungslandet.

Restaurang Indias hemsida antyder fräschör, nyttighet och delikatesser. Bilden kunde inte vara längre från sanningen. Den enda grönsaken jag sett som inte har lidit helvetets alla kval i en stor gryta med brunt innehåll är den pliktskyldiga lilla högen med isbergssallad som ligger på tallriken både före och efter lunchen. I övrigt får man ris (med rostad lök på) och två skålar med indisk sörja. Några kyckling, någon lamm och två vegetariska brukar det finnas att välja på, med varierande grad av styrka. Naanbrödet kan man kosta på sig om man känner att man har en tia över.

De här grytorna som serveras på indiska restauranger smakar allihopa likadant. Jag vet inte vad som gör den här restaurangen speciell. Men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken här. En jämn och bra kvalitet är vad man får för sina 70 kronor. Dessutom blir man alltid mätt. Man kan lita på restaurang India. Lokalens sunkighet är en trevlig bonus.

Restaurang India, tre generiska indiska grytor av fem möjliga. Detta är ett ganska bra lunchställe.

Delikatessen

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.