Omdrick: Brewdog Nanny State (1947)

Om man nu är i farten och dricker alkoholfritt passar väl inget bättre än att man återvänder till en sådan Nestor i sammanhanget som Nanny State? Ja, det var i varje fall vad jag intalade mig efter att ha korkat upp en flaska på eftermiddagen. Bra att passa på när man just druckit en annan Brewdog, också! Då är det ju tur att man som av en händelse har en i kylen. Hur står sig då den gamle? Tja, sådär. Rent visuellt kan man ju förledas att tro att det är en helt annan öl, men smakmässigt är de varandra ganska nära, ändå, Punk AF och Nanny State. Vad det säger oss rent politiskt vet jag inte, men det är förstås frestande att dra förhastade slutsatser. Istället ska jag berätta om vad som skiljer dem, och utöver färgen är det huvudsakligen att den gamle smakar lite mer vattnigt på något svårbeskrivbart sätt. Båda håller ju 0.5% alkohol, men vad jag kan läsa bland ingredienserna innehåller den yngre även mjölk och mjölksyra. Är det detta som står för eftersmaken? Gudarna vet, men något har brygghundarna otvetydigt lärt sig sen den introducerade Nanny State. Därmed inte sagt att det överbeskyddande samhället är en dålig öl, på intet vis, men någonstans i eftersmaken är den slagen, det är inte samma riv och drag på tungan efter en klunk, även om den till en början är väl så pigg. Likväl får jag ändå hålla den för en av de bättre alkoholfria än idag, om än inte bland de absolut bästa.

Tre och trekvarts politiska analyser av fem möjliga. Nr 1947 på bolaget, 11 kr.

Brewdog Punk AF alcohol free IPA (11945)

Brygghundarna har helt klart sina bra och dåliga dagar, men med Punk AF slår de bollen ut från planen. Det smakar i korthet ungefär som en alkoholfri Punk IPA, kompromisslöst plåtigt men ändå fruktigt humligt, ett överdåd som håller jämna steg med fransk senap på vedrökt karré och västerbottenost, ja, det är helt enkelt Brewdog i högform med en mycket fin öl. Sen dricker jag den nog inte hela kvällen, och den passar knappast till något finstämt i matväg, men det behövs sådan öl för varma dagar, för grillat, och för film som gör sig bättre med öl. Fint så!

Fyra zombier och ett litet skelett av fem möjliga. Nr 11945 på bolaget, 13:90 kr.

Mariestads Alkoholfri Påskbrygd (11940)

Mariestads. Det är inte ett namn som uppfordrar, eller ens uppmuntrar, men det är ändå inte så tokigt i de sammanhang där det är ett alternativ. Hur är då deras alkoholfria påskbrygd? Tja, det är i vart fall ingen humleraket som Nils Oscars d:o, men istället verkar det som att de valt att luta sig på syran. Jag vet inte om det är ett vist val, men jag är likaledes lite osäker på vem den här drycken är till för, och likaledes vem som köper den och varför, utöver då samhällsinformatörer som Gödsvinet, som tagit sig an något slags projekt att dricka all alkoholfri öl som det går att få tag på utan alltför stor ansträngning. Men jag misstänker att den köps av de som annars skulle köpt Mariestads, men som behöver något lite alkoholsvagare, och som ska hålla en liten påsksupé. Kanske kan den passa till mat, jag är osäker, syran viker efter hand och i den hittar man diverse smaker från bordet, bröd och sillinläggning ligger inte långt bort. Enligt förfädernas visdom ska man ju till sådant dricka ljus lager, evt något mer humlad än den var i urminnes tid, men därom kan man ju tvista. Att svara Mariestads alkoholfria påskbrygd på den frågan känns dock något långsökt. Men det är något slags öl och det är en variation till den förra, och det är väl inte så dåligt, även om det nog inte borde vara såhär syrligt.

Två och ett halvt rönnbär av fem möjliga. 11940 på systembolaget, 13:90 kr.

Nils Oscar alkoholfri Påsköl (11998)

Den kom plötsligt, insikten om att det fanns alkoholfria påsköl och att tiden för att recensera dem var knapp. Att bege sig ut i trafiken en skärtorsdagseftermiddag för att besöka ett systembolag när i princip alla gator är uppgrävda och ens medtrafikanter behandlar det på för orten sedvanligt sätt, med ett lite mer kärnfullt och livligt sätt att köra, kändes också som något minnande om påskens ursprungliga syfte, som jag bestämt har för mig inte var något om lättsinne eller njutning. Att stega in på systembolaget var en märklig känsla i dessa tider, det var tyst sånär som ett ständigt klirrande av flaskor, likt änglasång och trumpeter, och det var uppenbart att vi som var här inte tänkte genomlida långfredagen utan något att döva sig lite med. Helt ensam var man väl inte med att plocka på sig alkoholfritt, men en korg utan annat fick en uppmuntrande kommentar från personalen, som sig bör på vår ädlaste institution för att motverka alkoholens skadeverkningar genom att endast sälja den sex av veckans sju dagar, och inte mitt i natten. Som ett välsmort maskineri och under hovsam stillsamhet utdelades således denna dags dryck till en hord av behövande, och snart var man på väg ut med kassar stinna med prövad och oprövad alkoholfri öl.

Men det var ju påskölen vi kom hit för, och först bland dessa blir Nils Oscars variant, detta bryggeri kanske mest känt för sin gedigna ogedigenhet, med höga toppar motsvarade av minst lika djupa dalar. Hur är då deras påsköl, anno 2020? Ja. Enligt flaskan är det ju en brown ale, vilket ju inte precis är en öltyp som fyller en med förhoppningar, och det är alltså med viss överraskning vi finner en relativt njutbar öl. Humlighet av den här plåtighetskalibern hade nog kunnat få de flesta exempel i genren att kantra och visst övermannar den fullständigt den sirapsaktiga maltigheten man först förnimmer, skeppet lutar fort och rätt snart sitter man med någon slags DIPA-känsla och undrar om tungan är felkalibrerad, och det är tur att man dagen innan tagit sig en NAPA för att säkerställa att smaklökarna är på rätt kaluv. Humlighet är ju i allmänhet behagfullt men här tar man kanske det goda ett par tre steg för långt, och det blir just inte mycket annat med ölen. Likväl är det inte dåligt, men huruvida det just är en påsköl vet jag inte.

Tre och ett tredjedels obalanserat ägg av fem möjliga. Nr 11998 på systemet, 15:90 kr.

Falcon Alkoholfri

Handen upp, alla de som förväntar sig stordåd av Falcon alkoholfri. Ok, då var det avklarat. Inte jag heller. Men utöver någon slags konstig bismak är det helt klart öligt och inte påfallande tunt. Hade det inte varit för den där bismaken hade jag velat kalla det en habil lager, men nu är det inte det. Samtidigt är jag inte på väg till vasken för att missbruka vår moder jords resurser, nej, jag fyllde just på i glaset, det var nästan så jag började undra om den hade kunnat passa till mat. Men man kan ju inte ha mat stående hela tiden heller, bara för att man blir sugen på en öl. De flesta bismaker blir ju också mer påträngande med tiden men den här liksom slätar ut sig och det blir mest någon slags folkölskänsla av gammalt snitt, enkel lager, kanske lite söt eller lite brödig och sådär gammaldags humlig. Och det är väl allt sammantaget inte så illa pinkat om vi pratar alkoholfri öl, gudarna ska veta att vi på Gödsvinet utsatt oss för ett flertal saker i den vägen som vi helst inte tänker på. Ändå vill jag inte kalla det en juste öl, för det finns avgjort bättre alkofri lager. Men att inte vara sämst är ju alltid nåt?

2 öliga upplevelser av 5 möjliga. Finns där alkoholfri öl finns, men förhoppningsvis finns det även nåt bättre.

Att dricka på kanna

Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!

En omvändelse

Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från ”det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till ”det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.

En bra dag

Det kändes aningen löjligt att gå förbi ölhyllan på City Gross Bromma och återigen titta på den besviket, sucka och rycka på axlarna. Likväl kunde jag inte låta bli, någonstans grodde ett hopp, solen sken ute och kan Sverige växla från sin vintertida snålblåst och gråhet till en antydan om sol och varmare årstider, så kan allehanda andra mirakel hända. Ändå kändes det aningen löjligt, aningen gubbigt och framförallt en smula onödigt. Men skam den som ger sig, för vad såg vi i hyllan om inte en syn så vacker som rena himmelriket: rader och rader av Sigtuna NAPA, den förlorade sonen var åter, den så länge saknade alkoholfria ölen här igen. Säkerligen har ledningen tagit djupt intryckt av de propåer angående detta som vi på Avd Bromma framfört, och det är vist av dem. För Sigtuna NAPA är en synnerligen utmärkt alkoholfri öl, ja, antagligen den bästa vi smakat. För att fira dess återtåg vill vi därför framhålla den och de andra fina alkoholfria öl som numera finns att få tag på, och hur gör man det bättre än med en topplista?

1. Sigtuna NAPA. Okrönt konung över de alkoholfria ölen är denna IPA underbart och ljuvt humlig, kraftig och med en fin efterbeska. Det är en utmärkt öl som egentligen täcker in hela ens ölbehov, och endast lusten efter variation får mig egentligen att köpa annat. Det, och tillfälliga brister i omdömet hos de som avgör sortimentet på City Gross Bromma. Tyvärr verkar det ofta vara en svår öl att hitta i dagligvaruhandeln, även om den dessbättre finns på systemet.

2. Brooklyn Breweries Special Effects. Precis som i alkoholrikare fall är för mig Brooklyn mest en schysst öl, aldrig riktigt lysande, och deras alkoholfria är inget undantag. Det är en lite rundare och mer lättsam öl, men fortfarande ordentligt smakrik och humlig, utan att bli sådär utmärkt som vår vän NAPA. Samtidigt är den lätt att få tag på, finns mest överallt, och passar bra till det mesta, såväl mat som samkväm. Den är ett lätt val, och ett bra val.

3. Mikkeller Weird Weather. Rivig, fräsch, frisk som fan, ja det är nästan wit men det är piggt så in i helvete, drag direkt från första smutten, en fantastisk öl, så märklig och perfekt. Samtidigt är det inte en öl för alla tillfällen, och det är det som drar ner den till tredjeplats. Visst kan den funka till mat, den är utmärkt till samkväm, men jag tror jag hade behövt något annat efter ett par burkar. Ändå är den omistlig och ett helt eget tillägg till de alkoholfria ölen.

4. Ja om det inte vore för Omnipollo Konx, en fullständigt obalanserad citronbomb som ändå är förbaskat trevlig att dricka på något speciellt, lite belgiskt sätt. Ja, jag dricker nog inte fem på raken, men jag är glad att den finns, och när jag ser den köper jag en, eller ett par. Möjligen borde den hamnat något längre ner i listan men det kändes omöjligt att följa upp tredjeplatsen med något annat.

5. Annars är det ju trevligt att förlora sig i de obalanserade och humliga dimmorna med en lika obalanserat döpt Û.nn IPA, som grumlar sinnet på ett sätt man annars förknippar med alkoholstarkare öl. Lite ojämn men inte oäven har den ändå starka sidor som övermannar oss.

6. Mikkellers Drink’in the Sun är inte alls vad man skulle kunna tro, någon slags tunn öl som ska tillfredsställa en öl-klimat-teori, utan tvärtom en ordentlig och rätt .. ja, humlig, sak, som passar bra till maten. Det finns ett otal alkoholfria lager och egentligen är de nästan aldrig bra. Till dessa tillfällen anbefaller vi istället just denna öl från Mikkeller.

7. Urvalet stout är inte lika stort, men det finns bra grejer. Bäst är utan tvekan den något svårstavade litauiska Juodas Nealkoholinis (försök säga det efter ett halvdussin alkoholfria öl!), men får man inte tag på den (och det får man inte) så finns det alltid Big Drop Stout, som ju faktiskt är en stout, och att alls finnas är att vinna, i det här fallet. Stout är ett måste.

8. Även en vettig alkoholfri red ale finns faktiskt, hur absurt det än kan låta – red ale är ju annars inte precis en ölsort som man tycker utmärker sig genom utmärkthet, utan snarare det motsatta. Mikkeller Ambler visar dock var skåpet ska stå och gör det med besked, och är ett trevligt tillskott till den alkoholfria floran.

Få hade väl trott att underskriven skulle sitta och skriva en topplista med alkoholfri öl, och ingen blev mer överraskad än jag över att det faktiskt fanns åtta (eller nio) öl värda att nämna. Flera av de största och viktigaste delarna av ölens kostcirkel är representerade och det är en vacker bild att skåda. Det finns ett liv för öldrickaren även bortom den seriöst alkoholhaltiga ölen, och det är inte så tokigt, faktiskt. Gott så!

Fiskeriet Janssons frestelse

Framtiden är här, framtiden är rationell, och den är fryst Jansson som man bara kör i ugnen, inköpt i en kilometerlång kyldisk fylld med all världens läckerheter, i en gigantisk stormarknad med en ännu större parkering utanför. Framtiden är rationell, storskalig, och för oss som inte har tid att göra vår Jansson finns nu en lösning. Det kan tyckas som lösningen är något mer åt det flytande hållet, och aningen sparsmakat på potatis, och det får nog sägas vara en rimlig invändning. I teorin ska ovanstående anrättning gå att värma på 9-10 minuter i mikron men ännu efter 35 minuter i ugnen (angiven tid) såg det hela mer ut som någon slags vit soppa vari några potatisbitar flöt runt.

Ännu efter 65 minuter såg det hela aningen löst ut i konturerna, även om saker hade börjat styra upp sig lite, och nu hade hungern nått dit att det fick hamna på tallriken, givetvis tillsamman med ett bagar-dussin frysta köttbullar som stekts i ordentligt med smör. Den ser lite blek ut, vår vän Jansson, och nog hade man velat ha lite mer yta – något gasugnar inte precis är lysande på alla gånger. Hur resultatet hade blivit i mikro vill man dock knappt ens tänka på. Smaken är ungefär där den ska vara, överraskande ok, men det är tyvärr lite mosig potatis. I min bok ska Jansson göras på fast potatis, inte mjölig, men den åsikten verkar inte delas av Fiskeriets kockar. I övrigt får det väl sägas vara en något blek men hyfsat passabel version av denna klassiska rätt, och ribban sattes väl ganska lagom av de frysta köttbullarna. Jag är dock inte helt säker på att jag behöver äta det här speciellt snart igen.

Två och en halv frestelse av fem möjliga. Typ 30-35 spänn på City Gross, kvittot hade tydligen gått den väg allt världsligt ska gå. (Edit: 26:90 kostade den, tydligen)

Nils Oscar alkoholfri lager

Nils Oscar alkoholfri lager är en trevlig, lite humligare öl med en plötslig sötma nånstans i mitten raskt följd av en desto längre efterbeska. Den doftar tropiskt och fruktigt men i munnen är det en rätt plåtig beska, bastant och grovhuggen, tanken går åt tallbar och gräsklipp, ja, det blir en såndär IPA-kick som jag inte insett att jag saknat. Man går och får munnen sådär väl inhumlad och tycker det känns som en såndär fin grön dag som man så gärna har, sådär framåt eftermiddagen, kanske med lite mer sol än man får såhär års på våra breddgrader, ok, men i brist på sol får man vila i det gröna. Vad är det egentligen som avgör att detta är en lager, frågar jag mig. Släktskapen med det man i dagligt tal för 30 år sen kallade lager är högst begränsad, och även om vi inte vill tvinga ner denna stöttepelare bland öltyper i en sån trång tröja har jag lite svårt att känna att Nils Oscar lager passar in. Den påstår sig vara en modern lager men jag hade sagt pale ale. Nåja. Om etiketter kan man tvista men det är otvetydigt att det här är en högst njutbar öl, jag hade faktiskt sagt att min favoritduo (Special effects och NAPA) just blivit en trio. Häll upp och njut!

Tre komma fyrtiotre gröna ting av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.