Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!