Efter en lång tid med enbart te har nu kaffet stegvis börjat lura sig tillbaka in i mitt liv. Efter att ha levt genom perioder med sju espresso om dagen så är det dock med viss försiktighet man ger sig på denna Sveriges nationaldryck, som kommit hela vägen från Etiopien för att värma och pigga upp oss här i den kalla, mörka nord. I den fjärran forntid när jag drack kaffe var också en av mina absoluta favoriter från Etiopien, nämligen Yirgacheffe. Faktum var att jag brukade smuggla påsar med hela Yirgacheffe-bönor, rostade av Kahls, till de italienska alpernas fotknölar under den tid jag bodde där. Det kan tyckas aningen långsökt, men för den som sätter sig före att prova varenda öl som kan hittas lokalt i en sådan region, är steget kanske inte så långt. Jag hade heller aldrig minsta invändning mot en espresso, men utan en ordentlig apparat för det hemma, föredrog jag pressobryggda, eller filterbryggda, Yirgacheffe-bönor.
Min besvikelse var således stor när jag efter att ha lokaliserat en öppen Kahls-affär i Stockholm insåg att de inte hade Yirgacheffe på hyllan. Men se, de hade visst Sidamo, som jag aldrig testat, i varje fall inte mig veterligen – i Etiopien drack jag säkerligen lokalt kaffe av något slag, rostat till en nyans endast något hitom asfalt, men det var aldrig nån som nämnde vilken sort det var, och jag kom mig aldrig för att fråga, utan drack bara ändlösa koppar macchiato, nästan alltid i samma dansk-designade glas-espressokopp med metallhandtag. Nåväl. Om Kahls Sidamo-bönor får jag tyvärr säga att de inte når upp till den världsklass som Yirgacheffe-bönorna, men det är fortfarande ett habilt kaffe, sådär lagom grovt malet och bryggt cirka två och en halv minut i pressokanna. Det är övermåttan beskt och mörkt, men det finns även en blommighet, en sötma, och en syrlighet. Det är inte den explosion av smaker som Yirgacheffe kan vara, men det är ändå inte så illa, det ska sägas. Förhoppningsvis hittar jag snart någon hökare med dessa rara Etiopiska bönor – vi får hoppas att exvis Sibyllans här i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och börjar sälja dem igen. Och Kahls. Tills dess kan jag dock klara mig riktigt fint på en eller annan kopp Sidamo mellan tekannorna.
Fyra bönor av fem möjliga. 105 kr för 250g, Kahls vid Sergel.
Vissa öl doftar himmelskt. Kronenbourg 1664 sans alcool luktar äppelkart och strumpor. Men det är ändå inget mot smaken, där diverse aromer av kemisk olycka och industriellt sönderfall slåss med en övermåttan söt smak av välparfymerad duschtvål, som något slags möte mellan en däven, avslagen låtsas-cider och lågbudget-kulörtvättmedel. Citronsyran och sockret vinner matchen till slut, men ingen ska säga att de petrokemiska slaggprodukterna inte försökte.
