Kronenbourg 1664 blanc sans alcool (11920)

Vissa öl doftar himmelskt. Kronenbourg 1664 sans alcool luktar äppelkart och strumpor. Men det är ändå inget mot smaken, där diverse aromer av kemisk olycka och industriellt sönderfall slåss med en övermåttan söt smak av välparfymerad duschtvål, som något slags möte mellan en däven, avslagen låtsas-cider och lågbudget-kulörtvättmedel. Citronsyran och sockret vinner matchen till slut, men ingen ska säga att de petrokemiska slaggprodukterna inte försökte.

En olycka av fem möjliga. Nr 11920, 11:90 kr på systemet.

Mariestad Strong Ale alkoholfri (19017)

Så slutligen har vi blivit bönhörda – någon har gett sig på vad som kan tyckas vara ett stolleprov, nämligen att skapa en drickbar eller rentav god alkoholfri öl av belgisk ale-typ. Inga mindre än Mariestad har slängt sig in i matchen, och de tar i från tårna, med en bladning av hercules och cascade-humle, samman med pilsner-, munchner-, melanoidin- och karamellmalt. Resultatet blir om inte hellyckat så åtminstone mycket intressant – utan en kraftig alkoholsmak att dansa runt, har man istället gjort ett bygge kring vinösa, syrliga, fruktiga toner. Visst blir det nånstans lite julmust och körsbär, men när man står där med ett friskt skummande glas, med finfina belgiska klumpar som simmar i botten, är det svårt att inte vara entusiastisk, även om det är kul snarare än jättebra. Det kommer bli fler sådana här flaskor, och eventuellt några att spara, utifall detta bara blir ett kortvarigt inhopp på bolaget.

Tre och en halv kul grej av fem möjliga. Nr 19017, 65:80 kr på bolaget.

Wisby lager alkoholfri (19022)

En bärnstensfärgad lager är månne inte en öltyp som är fullt så luddig i kanterna som en saison, men gudarna ska veta att man kan få lite av varje. Vissa är sliskigt karamellsöta som Newcastle brun öl, andra strama, och sen har vi Wisbys variant på temat. Man anar redan att något är lite udda när näsan närmar sig glaset, det doftar romrussin, rabarber och sirap, och smaken är därefter: mustigt maltig, med toner av körsbär och filmjölk. Ändå är det en hyfsat torr och besk öl, och man skulle nog i nödfall kunna dricka den till mat. Som helhet alltså en trevlig överraskning, trots de kanske något aparta rycken i smaklökarna.

Fyra ryck av fem möjliga. Nr 19022 på bolaget, 15:50 kr.

St Eriks alkoholfri ale

Från detta skalbryggeri till Galatea spirits kommer en smått dimmig alkofri ale. En lätt arom av citrus lämnar en liten ledtråd till det som komma skall, för smaken är grapefrukt och åter grapefrukt, i långa banor. Det är beskt, det är torrt, det är surt och behaglöst, endimensionellt, med en eftersmak av det där vita i apelsinskalet. Allt i allo är det alltså en rätt förfärlig öl, som man gör gott i att undvika. Det är kanske inte den absolut sämsta alkoholfria öl jag druckit, men ingen ska säga att den inte gör sitt bästa.

En vask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Kahls Ethiopia Sidamo mörkrost

Efter en lång tid med enbart te har nu kaffet stegvis börjat lura sig tillbaka in i mitt liv. Efter att ha levt genom perioder med sju espresso om dagen så är det dock med viss försiktighet man ger sig på denna Sveriges nationaldryck, som kommit hela vägen från Etiopien för att värma och pigga upp oss här i den kalla, mörka nord. I den fjärran forntid när jag drack kaffe var också en av mina absoluta favoriter från Etiopien, nämligen Yirgacheffe. Faktum var att jag brukade smuggla påsar med hela Yirgacheffe-bönor, rostade av Kahls, till de italienska alpernas fotknölar under den tid jag bodde där. Det kan tyckas aningen långsökt, men för den som sätter sig före att prova varenda öl som kan hittas lokalt i en sådan region, är steget kanske inte så långt. Jag hade heller aldrig minsta invändning mot en espresso, men utan en ordentlig apparat för det hemma, föredrog jag pressobryggda, eller filterbryggda, Yirgacheffe-bönor.

Min besvikelse var således stor när jag efter att ha lokaliserat en öppen Kahls-affär i Stockholm insåg att de inte hade Yirgacheffe på hyllan. Men se, de hade visst Sidamo, som jag aldrig testat, i varje fall inte mig veterligen – i Etiopien drack jag säkerligen lokalt kaffe av något slag, rostat till en nyans endast något hitom asfalt, men det var aldrig nån som nämnde vilken sort det var, och jag kom mig aldrig för att fråga, utan drack bara ändlösa koppar macchiato, nästan alltid i samma dansk-designade glas-espressokopp med metallhandtag. Nåväl. Om Kahls Sidamo-bönor får jag tyvärr säga att de inte når upp till den världsklass som Yirgacheffe-bönorna, men det är fortfarande ett habilt kaffe, sådär lagom grovt malet och bryggt cirka två och en halv minut i pressokanna. Det är övermåttan beskt och mörkt, men det finns även en blommighet, en sötma, och en syrlighet. Det är inte den explosion av smaker som Yirgacheffe kan vara, men det är ändå inte så illa, det ska sägas. Förhoppningsvis hittar jag snart någon hökare med dessa rara Etiopiska bönor – vi får hoppas att exvis Sibyllans här i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och börjar sälja dem igen. Och Kahls. Tills dess kan jag dock klara mig riktigt fint på en eller annan kopp Sidamo mellan tekannorna.

Fyra bönor av fem möjliga. 105 kr för 250g, Kahls vid Sergel.

Falcon bärnstenslager 0.5%

Hur kan man få det att smaka såhär ljunket? Den är ju kall, kolsyrad, och har 0.5% alkohol att luta sig mot – vilket, som vi sett, är betydligt mer än 0% i de allra flesta fallen. Likväl smakar det syrligt och platt karamelligt, vagt – ja, påfallande vagt – påträngande vagt – bara en känsla, en förnimmelse, någonstans av – ja – är det gamla Falcon Bayersk? Jag trodde jag hade förträngt den helt, på ren viljestyrka pressat den ur mitt medvetande. Jag hoppas att jag misstar mig. Likväl har min tunga inte fått en sådan sötsyrlig omfamning av en öl på ett tag. Förhoppningsvis dröjer det länge till nästa gång.

En och en halv vag antydan av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Big Drop Pale Ale (1951)

Vi har ju redan ett gott öga till brittiska bryggarna Big Drop, då de gjort oss den stora välgärningen att ge oss en av de få alkoholfria stouts som finns att få tag på. Möjligen har några litauer slagit dem på fingrarna, men det är ändå ett ädelt värv. Alkofri pale ale är ju betydligt enklare att hitta, det är inget man söker med ljus och lykta, men likväl finns det helt klart plats för en till. Big Drops alkofria variant är här väldigt, för att inte säga extremt, typisk: kraftigt humlig, lite tropiska hintar, plåtig fin efterbeska, och ja numera väntar man ju sig det – den innehåller såklart laktos. Allt i allo är det en högst habil om än kanske inte direkt övermåttan minnesvärd pale ale. Må vara att jag suktar mer efter en fin alkofri geuze, eller belgisk ale, eller riktigt stram cider – jag kommer köpa fler Big Drop pale ale. De behövs!

Fyra fina ting av fem möjliga. Nr 1951 på bolaget, 13:90 kr.

Sofiero 0.0%

Sin blekgula lekamen och arom av utspilld lättöl till trots, överraskar Sofiero 0.0% med att vara en hyfsat ölig öl, ja, lite sådär billigare stor stark i stilen, lite brödig, lite söt, utan att försvinna iväg i knepiga petrokemiska bismaker eller någon slags spök-beska som försvinner snabbare än sin egen skugga. Visst undrar jag varför jag plötsligen kom att tänka på äppelkart, visst kunde det smakat lite mer, men på det hela taget är det en godtagbar enkel öl av lagertyp. Det säger något om konkurrensen bland alkoholfri lager, speciellt bland 0.0-procentarna, att detta räcker långt, ja, om jag inte vill hissa eller utmärka Sofiero 0.0%, så behöver jag heller inte varna för den. Jag frågar mig ibland varför jag testar alkofri öl som verkar lite mindre än lovande, och här har vi svaret – endast Staropramens alkoholfria hade jag hållit för en bättre alkofri lager, och Freeze hade jag hållit för ekvivalent.

Tre överraskningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Birra Moretti Zero

Vid fotknölarnar av de italienska alperna var Birra Moretti den där ölen som var snäppet bättre än Forst, och ibland var det inte så dumt att ha ett bättre alternativ, om än inte så lysande – vi talar trots allt om variationer på väldigt ljus lager här. Så det var väl med något slags missriktad nostalgi vi högg ett trepack Birra Moretti Zero så fort vi såg det. En kall, frisk lager är ju inte så dumt, trots allt. Tyvärr är BMZ inget av detta – även kylskåpskall smakar den på något sätt betydligt varmare än den är, och den smakar päronskruttar och lösningsmedel, med en distinkt biton av vatten. Det är lite åt den där sura banansmaken av utgången öl, även om flaskan påstår sig hålla till 07-2021. Det är en märkligt sötaktig öl, det här, med toner av dåliga äpplen och sämre vatten, nej, det är inte bra någonstans. Undvik.

En fotknöl av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Stockholm bärnstenslager alkoholfri

När man greppar efter en flaska sådär halvmörk lager, som dessutom kallar sig för festivalöl, är det inte precis med skyhöga förväntningar. Visst, det är inte fråga om någon genomskinlig flaska, men det bådar ändå knappast gott. Stockholm specially crafted festival beer bärnstenslager alkoholfri överraskar dock positivt, och trillar inte alls ner i det gyllenbruna träsk många av dess kusiner gör, nej, den är beskare än man kan tro, ingen sötsliskig Newcastle brun öl här inte. Den lite sådär plåtiga humligheten ackompanjeras fint av en karamellig maltighet, det är inte alls dumt att bara dricka för sig självt, och borde nog passa till den mesta lite saltare eller kraftigare mat. Den är heller inte en typisk IPA enligt mall 1A, och omväxling är ju alltid trevligt för den som dricker alkoholfritt. Allt i allo, en trevlig addition till den alkoholfria paletten!

3.66 bitar kåda av 5 möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.