Författare: zonk

Clausthaler Lemon

av zonk

Ibland chansar man lite. Ibland kliver man rakt in i bleka dödens käftar med berått mod. Att utan tvång eller påbud dricka Clausthaler Lemon känns onekligen som ett exempel på det senare. Samtidigt vill man ju veta. Hur illa kan det vara, liksom? Väldigt illa, visar det sig.

Clausthaler Lemon är liksom sin anfader inte bryggd, det finns ingen jäst inblandat här, bara vatten och extrakt av humle och kornmalt. Här är dessutom ersatz-ölen i minoritet: 60% av blandningen är puraste lemonad.

Det skummar, för att inte säga löddrar, friskt i glaset, och doftar Yes citron med en vag hint av öl utspilld på golvet härom veckan. Smaken, däremot, är något helt annat. Det är hiskeligt sött, och man kan nästan ana en besk eftersmak av disktrasa, och någon slags misslyckad ton av citronpastiller. Det är inte bra nånstans. Det funkar verkligen inte som läsk, och verkligen inte som öl. Mest av allt är det att dricka vatten med en rejäl smak av socker.

Ett pladask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, ingen vet varför.

 

Dooars Pebble Brook

av zonk

Vissa te dricker man med behag och konstaterar mest att de påminner om någon lite bättre och tydligare variant av English breakfast, och Dooars Pebble Brook är helt klart ett av de där teerna för mig. Jag har druckit ett antal koppar och funnit dem vara otvetydigt te-smakande, trevliga rakt igenom, men lite .. ja.. karaktärslösa? Utan några drag som gör att man kommer ihåg dem? Som en såndär kung fu-film man inser att man redan betygsatt på Filmtipset, men som man inte kan nämna minsta bit av story eller karaktärer från, som man sett en schysst dag någon sommar för länge sen som inte lämnat minsta spår i sinnet. Bra just då, men inget man skrev hem om. Det här är inget te som går och blir för gammalt, inte så, men samtidigt är det heller inget te jag kommer köpa mer av. Inte när det finns Golden Yunnan black, Nilgiri supreme, och annat trevligt svart te, eller pu-erh, lapsang och annat för de dagar man vill ta ut svängarna.

Tre jaha av fem möjliga. 79 kr/hg på In The Mood for Tea.

Att blogga om te (och allt möjligt)

av zonk

Det här med att blogga är en konstform som verkar närma sig den punkten där alla utom de mest hängivna lämnat skeppet för andra, mer bildintensiva media. Icke desto mindre är vi några som envisas, ja rentav frodas i motlutet, och Gödsvinet är inte de som inte spottar i motvind. Nej, bloggen som konstform är på inget sätt på väg att dö ut. Tvärtom är den på väg i en reningsfas, där de klentrogna faller från, andra andningen är på gång, och mot slutet av århundradet kommer de stå där, som järtecken och monoliter, de tidiga bloggarna som höll ut.

Den uppmärksamme har säkerligen noterar ett bagar-dussin nya bloggar i Gödsvinets lista över Bloggar vi gillar, härnere till höger. Ett är dock tydligt, och det är att vi har börjat få gå utomlands, över ån efter te kan man säga, för det var hart när omöjligt att hitta några pigga och aktiva svenska te-bloggar. Några svenska ölbloggar verkar däremot liksom svinet härda ut i vissheten att de hittat den ultimata kommunikationsformen.

Följer ni någon aktiv blogg på ämnena mat, dryck, eller överlevnad utöver svinet, ber vi alltså härmed om en kommentar här nedan! Vi bloggar som är kvar måste stå varandra bi.

En absurd nostalgi

av zonk

Vissa dagar vaknar jag med en absurt stark lust efter en liten kopp slätt snabbkaffe. Givetvis har man i tillräckligt med pulver för en mugg, fast i en kaffekopp av mormors-typ, en kopp av högst beskedlig storlek, lite större än en munfull men lätt som en fjäder i handen.

Det är bittert och förfärligt, helt obalanserat, beskt, och lägger sig som ett kaffeandedräkts-skapande lager i hela munnen. Men samtidigt är det fantastiskt gott, så starkt att hjärtat hoppar ett par extra steg redan när man lyfter koppen, svetten pärlar i pannan, och tänderna förbrunas av blotta tanken. Det är det här kaffet jag saknar, inte det institutionella bryggkaffet, inte det presso-bryggda färskmalda yirgacheffe-kaffet, inte automatkaffet utanför föreläsnings-salen, inte den dubbla espresson direkt vid disken.

En liten kopp slätt snabbkaffe är att vakna en tidig lördagmorgon och släntra direkt till datorn, innan man hunnit vakna tillräckligt mycket för att göra något ordentligt med dagen, med kaffebryggandet, med frukosten, med kläderna, eller något alls, en morgon när det heller inte är brått med något av detta.

Det är den bästa koppen.

Ekologisk genmaicha

av zonk

Genmaicha är inget vanligt te, det ser man direkt. Det är fullt med små bruna pluttar men dessbättre är det rostade riskorn och inget annat, vad man än först kan tro. En del av dem har dessutom poppat, och genmaicha kallas också popcorn-te. Förr i tiden drack fattiga japaner det som ett billigare alternativ till outblandat te, som de inte hade råd med, men numera är det populärt med rik och fattig därborta, om man får tro vad man läser. Det sägs vara bra när det är långt mellan målen och såklart även för magen, även om min mage som vanligt inte är med på noterna.

Redan när man lyfter koppen anar man om inte oråd så i varje fall att något inte är som vanligt, det luktar knäckebröd och popcorn, inte gräsigt grön buljong som ditt vanliga japanska te. Smaken är däremot ganska återhållen, ja, det smakar inte övermåttan mycket, faktiskt. Lite nötigt, sådär runt, lite sött, lite spetsigt, en lite mineral-aktig eftersmak. Lite maltigt sådär, aningar av popcorn och rostat bröd. Trevligt på ett anspråkslöst sätt. Det är ju egentligen inte te, men det smakar rätt mycket som te, kanske lite överraskande, som nån slags lite mer anonymt grönt te med kanterna avfilade. Ibland är det precis det man behöver, de vassa stenarna är säkert fina i din zen-trädgård, men det finns en plats för de lite mer nedskavda också.

Tre och en halv rullande sten av fem möjliga. 89 kr/hg, Sibyllans, Stockhotlm.

Formosa Fine Oolong

av zonk

Oolong skapades för oss som har svårt att välja mellan svart och grönt te, och som kanske helst vill ha båda på samma gång. Sålunda drar somliga oolong-teer mer åt det gröna hållet, och andra mer åt det svarta. Denna taiwanesiska oolong från hökarna på Sibyllans är ganska oxiderad, och ligger helt klart närmare det svarta än det gröna teet. Den kommer även i lösa blad, istället för de kaninpluttar man ofta får oolongen hoprullad i. Bryggd vid 90 grader är det en trevlig kusin till valfritt svart te, lite nötig, lite vagt fruktig, aningen sötaktig, ja det är lite drag av English Breakfast, på ett sådär lite lagom ospecificerat sätt.

Det är svårt att kalla det ett fantastiskt te, men samtidigt är det inte så tokigt som omväxling bland de oftast idel svarta teer som vi här på avd. Bromma sätter i oss. Möjligen kan det göra sig bra på kanna, därom får framtiden utvisa.

Tre vaga ting av fem möjliga. 79 kr/hg, Sibyllans, Sthlm.

Värmdö lager alkoholfri

av zonk

Denna dimmiga öl från Värmdö bryggeri går bortom den beskare sällskapslagern rakt in i pale ale, ja, nästan IPA – bara aningen mindre fruktig och söt, mer beskt plåtig. Ändå går den finfint till svensk högtidsmat. Möjligen har den lite av den där konstiga fulplåtigt zinkiga eftersmaken, men inte så det stör övermåttan. Liksom sin broder IPAn är det en traditionellt bryggd öl på 0.5% utan oväntade ingredienser. Tyvärr lyfter den inte till de rarifierade höjder som dess bror håller till på, men likväl är den inte alls dum. Det jag frågar mig är bara vad jag ska ha den till. Till maten går den såklart utmärkt, men det finns möjligen lite mer spännande val där, och den är nog för tuff för sådan mat som verkligen kräver en lättare lager. Som sällskapsdryck tar jag långt hellre dess bror IPAn, en NAPA, en Maisel’s Weisse, eller något annat med lite mer karaktär. Så dess roll är nog som motvikt till rejält salt, fet och/eller rökt svensk husmanskost, och det är kanske en smalare roll än det borde vara.

3.5 dimmor av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

av zonk

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.

Die Bio Weisse alkoholfrei (1902)

av zonk

Vägen till en juste alkofri wit eller weissbier är krokig, och kanske är den ingenstans krokigare än på Salzburger Biermanufaktur GMBH, i Salzburg, Österrike. Deras glutenfria Bio-weisse är förvisso bryggd på vatten, vetemalt, kornmalt, humle, och jäst, men som weisse betraktat är den åtminstone för avd Bromma något atypisk. Redan när man häller upp noterar man ölets klarhet och brist på skum, och även om det luktar typiskt veteöl, lite sött, lite funk, lite banan, och mycket jäst, är smaken något helt annat. Den är syrlig, väldigt syrlig, och tankarna går närmast till gueze eller kriek, ja, man blir aningen ställd. Istället för weissbier smakar det ja.. mer surkart istället. Jag vet inte vad jag väntade mig men det var inte det här, en ganska platt öl bubbel-mässigt, men med ett litet efter-riv, rått och kallt, det finns inte någon omedelbar varning om att ölen håller 0.4%.

Samtidigt känns det lite som nån slags alkoholfri gueze med en touch av jävligt torr cider, och gudarna ska veta att det är något jag letat efter, något jag tycker betydligt mer om än weissbier. Samtidigt är det nånstans i eftersmaken en veteöl – hade jag fått min mikrobiella funk istället, hade jag varit helsåld. Men just nu är det istället en intressant hybrid.

Tre och en halv kart av fem möjliga. Nr 1902 på bolaget, 20:80kr.

 

Bavaria Holland 0.0% Wit

av zonk

Från nederländska familjebryggeriet Swinkels kommer denna wit från deras rakt igenom logiskt namngivna ölmärke Bavaria. Att dricka den är att återuppleva minnen av Hoegaarden, denna infernaliska wit som ofta var det enda drickbara på såna ställen man hamnar på mitt i natten, ja om man inte vill ha sockersöt mörk lager eller stor stark alltså. Ja, det hade varit en Hoegaarden, men med alkoholsmaken är utbytt mot någon slags spetsig kemisk eftersmak, som beska sega råttor, det påminner mig om när jag städade tidigare idag, jag tror på en metod som bygger mer på korrekt applicerade starka kemikalier snarare än gnuggande. Det är inte en association som är bra i ölsammanhang, sådär generellt sett. Det känns som söt belgisk öl ofta lutar sig hårt på sin alkoholsmak för balansens skull, och det är min fromma, ack så fromma förhoppning att någon gång hitta en belgisk-ish öl där man, likt Mikkeller eller Sigtuna eller Värmdö, löst problemet med eftersmaken. Det här är inte den ölen. Det här är tyvärr ett magplask. Men när man letar efter något svårfångat, som den bästa alkoholfria ölen, eller den bästa ölen i Italien, så får man vända på varje sten. Ibland blir man överraskad. Det är värt det, i varje fall om man är skapt som Avd Bromma är. Och den här kemiska ölen är ändå något slags belgiskt/holländskt i varje fall. Den tar slut i glaset, och den är bättre än Hoegaardens 0.0. Som alla 0.0 är det inte en bryggd öl – egentligen ingen öl alls – helt utan jäst. Liksom Punk AF kör den med mjölksyra för att justera upp. Kanske är det en del av vägen framåt.

Två steg framåt av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.