Förra veckans stora läsupplevelse var Keith Richards självbiografi Life. Han har inte bara en sjuhelvetes historia att berätta, han berättar den dessutom på ett underbart sätt. Han är bitvis tvärsäker, bitvis underfundig och alltid fullständigt uppriktig. Keith Richards skriver som han talar och hans vän, romanförfattaren James Fox, har pusslat ihop allt till en dramaturgiskt gripande helhet. Life är den bästa självbiografin sedan Waylon Jennings Waylon: an autobiography. Då förstår du.
Nu skulle det här inlägget ju handla om mat. Jag är, som alltid, väldigt strikt med att skriva om mat och dryck och aldrig något annat på denna bloggen. Det är en hederssak.
Keith Richards glider faktiskt in på ämnet mat efter ganska exakt 523 sidor. Innan dess rör de enda recepten speedballs (heroin + kokain) och hemmalagad smack (3 delar rent heroin + 97 delar glukos). Det är inget man blir mätt på.
Det visar sig i boken att Keith föredrar mycket traditionellt engelsk mat, trots eller tack vare att han inte bott i Storbritannien sedan kring tiden för den spanska armadan. Exempelvis har han ett direkt komplicerat förhållande till Shepards pie. Han sätter alltid upp Shepards pie på ridern, alltså den lista över saker som ett band önskar av arrangörerna i samband med en konsert. Vid ett tillfälle fann han att några personer i Stones entourage hade huggit in på pajen innan en konsert. Keith blev förstås rasande. Han lät meddela att han inte tänkte gå på scen förrän han fått en ny Shepards pie vilket fick till och med en rätt härdad Mick Jagger att bli upprörd. Strax innan konserten dök det upp en ny paj. Rickards tar fram sin kniv och sätter den i degskalet. Sedan går han upp på scen och spelar. Han äter ändå aldrig före en konsert.
En annan historia rör en vän till Keith Richards son Marlon som gjorde misstaget att gömma Keiths salladslökar på skämt. Historien slutar med att Richards, då i 60-årsåldern, jagar sonens skräckslagna vän genom skogen utrustad med inte en utan två sablar. Han har ett rätt elakt humör.
Det enda receptet i boken som inte rör olagliga substanser är för den genomengelska rätten ”bangers and mash”, det vill säga korv med mos. Naturligtvis tänker jag dela med mig av det, i min egna översättning från ursprungsspråket.
1. Först av allt, finn en slaktare som gör färska korvar
2. Börja med en kall stekpanna. Keith fick genom ett matlagningsprogram reda på att korven inte spricker om man låter den värmas sakta med pannan. Han fann det vara sant och gör numer aldrig på något annat sätt. Alltså, en kall panna med ett par goda korvar som steks långsamt.
3. Släng i lite hackad lök och lite bacon i stekpannan med kryddor efter smak. Rulla korvarna långsamt då och då.
4. Koka upp några potatisar med en skvätt vinäger, salt och en hackad lök i vattnet. Släng sedan lite ärtor och morötter om du gillar sådana (Keith Richards gör det inte)
5. Mosa potatisen och allt det andra
6. Servera korven och moset med HP sauce ”every man to his own”.
Svårare än så är det inte. Rock ´n Roll på ett fat. Jag hade kanske haft en klick smör i moset men nu är det ju inte jag som är rockstjärnan. Det här receptet är jag beredd att prova.
Intressant, speciellt det där med den kalla pannans påverkan på korvens skinn.
Dock har ju en Shephard Pie inget skal som sådant, istället toppas den med potatismos som i ugnen får rostas till ett slags ’lock’. Förbannat gott för övrigt.
Ok, det är mer än vad jag visste, han skriver bara något om att han har i det närmaste en tvångstanke om att vara den som knäcker pajens ”crust”. Den psykologiska grunden till detta beteende kan vi bara spekulera kring.
Jag känner mig dock föranledd att här någonstans berätta att Richards faktiskt, trots allt, framstår som en ganska sympatisk person som nu fått en del distans till sin livsföring.
Jo, viss eftertanke runt fenomenet spräckta korvar ledde mig också till att lägga dem i kall panna, och det funkar ju helt klart bättre. Huruvida man behöver pricka dem lite med en gaffel också beror väl på sort och kvalitet, antar jag.
Klassiska brittiska korvar klarar sig utan ”prickandet” men då belönas man å andra sidan med en fettfontän när man sticker gaffeln i härligheten. Kan fungera som partytrick vid en lördagsbrunch om inget annat.
Anglosaxer är väl överlag lite mer petiga när det gäller vem som gör vad när det kommer till mat? Patriarken måste vara den som skär steken/kycklingen/kalkonen/grisen osv…