Carlsberg alkoholfri pilsner

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Kooh-i-Noor

Vi möts igen, Kooh-i-Noor! Det var några år sen senast, i ett korridorsrum i den ärevördiga studentstaden Lund, där studenter med hävdvunnen vanvördighet dekorerade de kringliggande träden med cyklar, kundvagnar och kontorsstolar. Då trivdes vi inte ihop, du var för tunn och substanslös, jag för bakfull. Mycket te har flutit under broarna sedan dess, och nu ses vi igen, om inte visare så definitivt äldre. Så fyller jag också tesilen med 2-3 teskedar te, och hoppas på lite mer fart i koppen. Likväl är det lite tunt, aningen å den friska sidan, gränsande mot den vattniga: det är fortfarande inte mycket kropp. Kanske har jag blivit mer förlåtande, om än knappast mindre nogräknad, men vi trivs helt ok ihop, jag kommer inte sakna dig imorrn, men heller knappast slänga bort ditt nummer.  Gott så: de säger att man aldrig kan ha för många vänner, och jag tror de har rätt.

Tre kompisar från förr av fem möjliga. En struntsumma för ett knappt halvkilo på välsorterade livsmedelsbutiker.

Melleruds alkoholfria pilsner

Med Melleruds alkoholfria (0,5%) pilsner får man precis vad man förväntar sig: det är en väldigt  typisk alkoholfri ljus öl, ja, påfallande ljusgul i färgen, som smakar just typisk pilsner, med en trevlig initial beska o kropp, lite brödig, lite maltig, rätt syrlig och frisk. Sen faller den där gammeldags alkofri öl gör, den blir strax tunn, för tunn, och eftersmaken är påfallande med sin frånvaro. Man kan snacka om alkohol och smak, men efter att ha druckit diverse riktigt justa alkofria, köper jag inte längre att det inte går att få till en variant på eftersmak trots allt.

Till skillnad från, säg, Clausthaler, är Melleruds alkoholfria pilsner bryggd enligt reinheitsgebot, på humle, malt, jäst, och vatten. Den känns också retro, sånt här eller liknande drack man när man var yngre, billig folköl och sedan d:o starköl. Tanken går osökt till en öl jag och några inte alltför nogräknade kumpaner drack i Kanada. Den var bryggd av Molson men hade en väderkvarn i grälla färger på utsidan och kallade sig Dutch pilsner, och var en urtypen för en såndär öl som man köpte för att få variation till den andra fulölen, i vårt fall även den från Molson, eller än värre, Bowen Islands billigaste. Inget hjärta kan ju undvika att röras av sådana fina minnen, så jag vill hellre fria än fälla, visst är Melleruds alkofria pilsner lite tunn, men det som finns är bra, jag gillar den, jag dricker upp den, om inget annat finns tar jag den gärna, jag hoppar inte hellre över som med Clausthaler. Och det är inte så tokigt när det gäller alkoholfri öl, även om saker håller på att ändras.

Tre väderkvarnar av fem möjliga. En spottstyver hos din lokale hökare.

Tuo Cha pu-erh mini, 5 år

Det fanns en period då avd Bromma knappt kunde kliva in i en tebutik utan att köpa på sig lite mer pu-erh, och det var på det sättet vi fann oss på hemväg med en påse små mini-puckar av pu-erh från sydvästra Yunnan. Pu-erh finns ju numera i lösvikt, men från början skapades den som större eller mindre kakor, i alla dess former. I modern tid kom någon på tanken att göra dessa kakor i portionsstorlek, så man tar en per bryggning. Praktiskt, helt klart, men ändå dessvärre inte, för en halv mini-puck är på tok för lite för min kopp, även om en hel egentligen ska räcka till fem deciliter.

Denna femåriga mini-pu-erh har nämligen en ganska clean arom, mer (ryss)läder och frukt än möglig källare, och det förebådar tyvärr en lite tunn smak. Det smakar absolut pu-erh, men ganska diskret. Det finns ingen riktig början, och ingen riktig finish: eftersmaken är vag, lite papp, lite bröd. Hintarna av kåda och tall saknas, och man får inga vibbar av överbelamrad fruktkällare eller medeltidsmuseums-funk, det är helt enkelt inget kul med smaken. Både Golden Sails billiga och deras 12-åriga Special Toucha är långt bättre: det här är ingen kompromiss, det här är bara tråkigt, tyvärr.

Två och en tredjedels puck av fem möjliga. 88 kr/hg på Tecentret.

Clausthaler

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.

Fuji Sencha, Chaikhana

Som av en händelse, men inte av en slump, hade vi vägarna förbi Chaikhana. Till en av deras räkmackor tog vi in lite te. Hittills har vi inte blivit besvikna på deras te, och den här lilla kannan Fuji Sencha, ett grönt japanskt te, var inget undantag. Det är ett delikat, algigt te, lent, med en mjuk fin mouthfeel, med hintar av sparris, och subliminala signaler om dill. Det doftar japanskt sjögräs, strand o tång, och man får nån slags vag aning av buljong, på typiskt japanskt maner. Efterbeskan är mild, men påtaglig, med någon slags obestämbar ton av grönsaker. Trots dessa avmätta toner är det ett te som passar utmärkt till mat, och som på intet sätt övermannades av det skaldjursbemängda berg av friska trevliga gröna ting som vi åt det till, likväl som det passade utmärkt i ensamt majestät både före och efter maten. På det hela taget alltså ett utmärkt trevligt te.

Fyra heliga berg av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Formosa Jade Oolong

Teh Kuan Yins oolong har länge varit ett givet te framåt eftermiddagen, men som påsen hittat till oss på omvägar och det verkar aningen av ett omak att införskaffa en ny, har det under en tid pågått ett sökande efter en efterträdare. När man står i en tebutik (säg, till exempel, Tehuset Java på Odengatan) och väljer oolong, får man ofta frågan om det ska dra mer åt det gröna eller svarta, och ber man om något lite mitt emellan får man tydligen till exempel Formosa Jade Oolong. När man doftar på det torra teet får man definitivt intrycket att det drar mer åt det gröna, det luktar gräsigt och lite plåtigt, men man blir överraskad av det när man brygger det, för så blir ingalunda slutresultatet. Nej, det här är ett te med en söt karamellig arom, med någon lite udda hint av halm och gräs. Smaken är rund och trevlig, med en antydan av russin o druvor, och på något sätt smakar det… sött gräsigt? Mitt vokabulär prövas av det här stillsamt udda teet, det smakar egentligen varken svart eller grönt, och på något sätt jag inte kan sätta fingret på, skiljer det sig från min standard-oolong från Teh Kuan. Jag blir inte riktigt klok på det, jag blir inte riktigt nöjd med det, även om det känns som ett trevligt eftermiddagste, lent och runt. Man rullar runt de små gunpowder-rullpluttarna i burken och skrynklar pannan, sörplar, men blir inte visare.

Tre och tre åttondels grimascher av fem möjliga. Tehuset Java på Odengatan, 169 kr/hg.

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Nystekt Strömming

Jag har gått förbi den några gånger, den lilla vagnen i Gamla stan som lockar (eller inte) med nystekt strömming. Till slut kom dagen då jag stannade till. Vagnen, och kanske framförallt skylten, ser ut som den kommer från nån slags forntida epok när arbetargubbar avslutade ett hårt pass i Gamla stans vikingahjälms-fabriker med en strömmingsmacka och kanske en kall öl till, på gamla gubbars vis, högst troligen med gubbkepsen stadigt på huvudet.

Men vi lever i ett nytt tidevarv. Gubbkeps markerar nu oftare en hipster, och snarare än arbetargubbar, är kön till nystekt strömming fylld med fransktalande barnfamiljer, antagligen lockade av denna till synes väldigt svenska företeelse. Strömmingen kan fås på flera sätt: på knäckemacka, med mos, i hamburgerbröd, i rulle, eller på rågbröd (det kallas ”på skånskt vis”). Likaledes finns det inte mindre än tio toppings, med pedagogisk meny med bilder, både på svenska och engelska. Kort sagt känns det ungefär lika genuint som valfri turistfälla på Playa de las Américas.

Men hur är strömmingen, då? Ja, jo. Egentligen är jag nog inget utpräglat fan av strömming men likväl kan man ju ibland bli sugen. Jag tog en knäckis, dvs strömming på knäckebröd med pressgurka och inlagd rödlök. Det var faktiskt inte så dumt – men tyvärr aningen för flottigt. Och ska inte stekt strömming vara en välsaltad rätt? Det fanns ett saltkar och jag hade nog rest mig och saltat lite extra, om inte belgiska backpackers hade stått redo att knipa min hårt förvärvade sittplats vid ett av de trivsamt välanvända träborden. Likväl vete tusan om det inte kan bli en mosplatta nån gång när jag är i Gamla stan, nu när man vet att ska salta lite extra måste man ju nästan pröva. Sen får man leva med känslan av att ta del av turistfällor på fullt allvar. Så länge man håller den hornförsedda vikingahjälmen borta från hyllan därhemma får det väl gå, på nåt sätt.

Tre och en halv hjälm av fyra möjliga. 40 kr, Gamla stan, Stockholm.