Tagg-arkiv för: te

Rangli Rangliot SFTGFOP 1, 1st flush, Chaikhana

Det var med sorg vi insåg att Chaikhana slutat servera sin delikata räkmacka, och i brist på annat satte vi oss att döva sorgen med en kopp te. Rangli Rangliot är, trots namnet, ett delikat, lättfotat te, väl balanserat. Det är behagfullt och milt, renons på beska, runt och lent, med lite antydningar av jasmin och parfym, men utan att det tar över. Det är ändå ett svart te i grund och botten, eller tja, det ser ju i och för sig lite rosigt ut, men det heter ju rött te på kinesiska, så det får väl anses godtagbart. På det hela taget är det en trevlig kopp te, även om vi kanske oftare söker oss mot de lite robustare, kraftigare teerna.

Tre och en halv kopp av fem möjliga. 95 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Teaception

Det var dags för möte, och det behövdes en panna starkt te. Kanske blev det lite mer te-blad än vanligt, kanske var några av dem lite smuliga. I kopp såg det ut som steget till kaffe var kortare än vanligt. Är jag på väg över teets event horizon? Blir nästa steg te-spresso? I själva verket kliver jag i välkända fotspår, och så har nog många andra gjort utan att inse det – det jag hade i koppen var inget annat än s.k. ”builder’s tea”, som engelska byggjobbare njutit i årtionden, om än med en ordentlig slatt mjölk och kanske ett par teskedar socker: te bryggt ohemult starkt, te där tepåsen får åka med i koppen, te bryggt för styrka, inte för subtila nyanser. Efter en kanna builder’s ser jag var charmen ligger. Visst är det beskt, strävt och rått, men det kittlar fint i ådrorna, svetten lackar och tangentbordet glöder, dokumentationen rasslar fram i god takt. Fint så.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Iste

Det finns många sätt att göra iste. Vissa börjar helt enkelt med kallt vatten, eller tillsätter starkvaror. Själv tycker jag te smakar bäst bryggt på hett vatten, och precis färskbryggt, så min lösning är istället att applicera ohemula mängder is på te bryggt med en högst begränsad mängd vatten. Så undviker man den märkliga, sträva och inte särdeles behagliga beska som åtföljer månget iste. En skiva citron kan kanske passa i hettan, och så är det bara att dricka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dooars Pebble Brook

Vissa te dricker man med behag och konstaterar mest att de påminner om någon lite bättre och tydligare variant av English breakfast, och Dooars Pebble Brook är helt klart ett av de där teerna för mig. Jag har druckit ett antal koppar och funnit dem vara otvetydigt te-smakande, trevliga rakt igenom, men lite .. ja.. karaktärslösa? Utan några drag som gör att man kommer ihåg dem? Som en såndär kung fu-film man inser att man redan betygsatt på Filmtipset, men som man inte kan nämna minsta bit av story eller karaktärer från, som man sett en schysst dag någon sommar för länge sen som inte lämnat minsta spår i sinnet. Bra just då, men inget man skrev hem om. Det här är inget te som går och blir för gammalt, inte så, men samtidigt är det heller inget te jag kommer köpa mer av. Inte när det finns Golden Yunnan black, Nilgiri supreme, och annat trevligt svart te, eller pu-erh, lapsang och annat för de dagar man vill ta ut svängarna.

Tre jaha av fem möjliga. 79 kr/hg på In The Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ekologisk genmaicha

Genmaicha är inget vanligt te, det ser man direkt. Det är fullt med små bruna pluttar men dessbättre är det rostade riskorn och inget annat, vad man än först kan tro. En del av dem har dessutom poppat, och genmaicha kallas också popcorn-te. Förr i tiden drack fattiga japaner det som ett billigare alternativ till outblandat te, som de inte hade råd med, men numera är det populärt med rik och fattig därborta, om man får tro vad man läser. Det sägs vara bra när det är långt mellan målen och såklart även för magen, även om min mage som vanligt inte är med på noterna.

Redan när man lyfter koppen anar man om inte oråd så i varje fall att något inte är som vanligt, det luktar knäckebröd och popcorn, inte gräsigt grön buljong som ditt vanliga japanska te. Smaken är däremot ganska återhållen, ja, det smakar inte övermåttan mycket, faktiskt. Lite nötigt, sådär runt, lite sött, lite spetsigt, en lite mineral-aktig eftersmak. Lite maltigt sådär, aningar av popcorn och rostat bröd. Trevligt på ett anspråkslöst sätt. Det är ju egentligen inte te, men det smakar rätt mycket som te, kanske lite överraskande, som nån slags lite mer anonymt grönt te med kanterna avfilade. Ibland är det precis det man behöver, de vassa stenarna är säkert fina i din zen-trädgård, men det finns en plats för de lite mer nedskavda också.

Tre och en halv rullande sten av fem möjliga. 89 kr/hg, Sibyllans, Stockhotlm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Formosa Fine Oolong

Oolong skapades för oss som har svårt att välja mellan svart och grönt te, och som kanske helst vill ha båda på samma gång. Sålunda drar somliga oolong-teer mer åt det gröna hållet, och andra mer åt det svarta. Denna taiwanesiska oolong från hökarna på Sibyllans är ganska oxiderad, och ligger helt klart närmare det svarta än det gröna teet. Den kommer även i lösa blad, istället för de kaninpluttar man ofta får oolongen hoprullad i. Bryggd vid 90 grader är det en trevlig kusin till valfritt svart te, lite nötig, lite vagt fruktig, aningen sötaktig, ja det är lite drag av English Breakfast, på ett sådär lite lagom ospecificerat sätt.

Det är svårt att kalla det ett fantastiskt te, men samtidigt är det inte så tokigt som omväxling bland de oftast idel svarta teer som vi här på avd. Bromma sätter i oss. Möjligen kan det göra sig bra på kanna, därom får framtiden utvisa.

Tre vaga ting av fem möjliga. 79 kr/hg, Sibyllans, Sthlm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Stöd din lokale hökare!

I dessa tider är det viktigt att som god konsument tänka på de som har det svårt, som våra lokala hökare som kanske inte har den kundskara de brukar ha. Alla har vi väl någon affär som ligger oss om inte varmare om hjärtat så i varje fall är en som vi vill ha kvar. Förhoppningsvis. Här på avd Bromma går tankarna osökt till tre Stockholmska te-institutioner: Sibyllans, The Tea Centre of Stockholm, och inte minst In the Mood for Tea. Nu tycks det ju vara fler som har kommit på samma tanke, i varje fall varnar te-centrets hemsida för långa leveranstider pga en myckenhet order, men jag tycker inte man ska låta det hindra en, speciellt inte om man råkar vara te-sugen. Helt nyligen anlände till avd Bromma ovanstående leverans, med en del till livets nödtorft för en hemmasittande tedrickare.

Det finns en myckenhet att botanisera i hos samtliga tre hökare, så vi tänkte att vi får komma med några hustips. Från The Tea Centre kan vi rekommendera såväl Black Dragon Pearl som Golden Monkey, och för den som är lagd åt det hållet är de ju även de som skapade det ursprungliga Södertéet. Hos Sibyllans beställer vi gärna Ceylon Dimbula, men mest kända är de kanske för sitt Sir William-te. Storfavoriten är dock utan tvivel In the Mood for Tea, varifrån en hel mängd favoriter kommer: Nilgiri Supreme, Golden Yunnan Black och Himalayan Black. Just Nilgiri kan jag inte hitta på deras hemsida, men har köpt det där ett flertal gånger, maila dem och fråga om suget faller på!

Stöd din lokale hökare idag!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att dricka på kanna

Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En omvändelse

Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från ”det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till ”det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Dammann Freres The Vert Jasmine

Jag har hört sägas att man inte ska recensera sådant man vet att man inte gillar, så det var med viss tvekan jag gav mig på att testdricka detta jasminte från bröderna Dammann, som ju hittat hit via en av våra läsare. Jag har förvisso bara testat ett jasminte tidigare, från det ekonomiskt sinnade sortimentet från Golden Sail, men dess intensiva och milt sagt tvåliga smak och doft hade liksom inte gjort mig sugen på några fler. Te ska ju, åtminstone för mig, vara en njutbar upplevelse, och att känna sig allmänt förpestad i övre luftvägar och matsmältningskanal passade inte riktigt denna definition. När jag så doftar på bröderna Dammanns skapelse i samma genre blir jag alltså orolig – för det doftar likadant, om än inte lika kraftigt: blommigt på ett sött men väldigt specifikt aromatiskt sätt, ett sätt som kanske inte är per se dåligt, men som jag numera associerar till sådant man inte bör dricka. Smaken är dock efter detta en lättnad: visst är det sött, runt, och blommigt, med en tydlig ton av vad som antagligen måste vara jasmin, men det är ändå trevligt. Jag ska inte säga att det är mitt nya favorit-te, men det är riktigt schysst, och det är cirka hundraåttio grader bättre än vad jag trodde det skulle vara. Som helhet är det liksom sin bror Earlen en trevlig, väl sammanhållen helhet, där inget sticker ut övermåttan. Det är ett te jag hade kunnat tänka mig föreslå till någon som är sugen på att testa jasminte, till skillnad från Golden Sails variant, och det är ju inte så illa pinkat för en recension från någon som antagligen egentligen inte gillar just jasminte.

Tre tropiska blommor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.