Tagg-arkiv för: te

En karriär i teprövning

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Earl vs Earl

Dagen har kommit, bataljen ska stå. Avgörandet kommer ske: vem är mest Earl och vem är mest Grey? I ena ringhörnan har vi Sirocco Gentle Blue Earl Grey från Schweiz, i andra har vi Mariage Frères Earl Grey French Blue, hemmahörande i Frankrike. Bataljen sker på sponsring av en anonym donator (vi kan som sagt kalla honom Robin), och vi ser mycket fram emot dess resultat.

Redan när vi öppnar Sirocco-teets omslutande påse sätts tonen för matchen: en distinkt och påtaglig doft av bergamott sprider sig, och en närkontakt nästan överladdar näsan. I jämförelse är Mariage Frères lilla bollformade påse mer anonym, och doftar vagt blommigt, lite potpurri. Skillnaden är lika tydlig i teets doft: hos schweizarna är det en påfallande frisk doft, närapå mintig, medan fransoserna är mer åt det lite tantigt blommiga. Likaledes med smaken: Sirocco har en nästan oroväckande skarp ton av bergamott, med en närmast metallisk efterklang, medan våra Frères bjuder på ett trevligt maltigt te, möjligen något besvärat av en efterhängsen arom av potpurri. Vi hade tidigare noterat att den schweiziska påsen verkade något mer välfylld, och våra Bodum-tekoppar håller ju bara två deciliter, till skillnad från en temugg, som ju lätt kan hålla det dubbla. I en ansats till balans testade vi således att späda vår Sirocco cirka till hälften, och det var helt klart en mer återhållen dryck – fortfarande distinkt smakande av vår vän från Bergamo, men inte övermåttan så.

Slutbetyget får alltså bli tre och trekvarts Bergamo-bor av fem möjliga till Sirocco, och tre och en tredjedels till vår Frère. Sammantaget får vi alltså utropa Sirocco som enhällig erhållare av Earl-hatten och vi förväntar oss en fylkning av fotfolk och ryttare under detta baner.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Golden Yunnan Black

Raka vägen från Yunnan, via In the Mood for Tea i Vasastan, kommer detta ekologiska svarta te. Det är kanske inte lika distinkt från breakfast tea som Keemun Hao Ya, men är ändå en precis och trevlig personlighet. Liksom Tian Mu Tips är löven elegant långa och obrutna och vill endast svårligen inordna sig i vår vanliga tesil i tång-format.

Samtidigt som man alltså inte kan säga att det är något väsensskilt från breakfast tea, finns det ändå distinkta intryck av detta gyllensvarta te. De våta löven doftar äppelkart & kakao, teet osar kanel och rabarber, och smaken är klar och ren, lätt på malten, med en touch svarta vinbär och sparsmakad beska. Eftersmaken är fin, beskan och den bäriga syran ligger omslingrade som två kärlekskranka snokar och man smuttar och smackar och är mycket nöjd.

Fyra snokar av fem möjliga. 59 kr för 50g, In The Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

The Heart of Darkness

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Japanskt Sencha

Sencha är en sorts japanskt grönt te, och är lite av standardtypen om man får tro vad folk säger, och det får man väl göra ibland. Japan kan lätt framstå som ett lite eget land, med lång och djupt rotad vana av att göra saker på sitt eget, lite annorlunda sätt, och det var också det intryck vi fick när vi doftade på ett knippe japanska teer på Tehuset Java på Odengatan. Deras Sencha hamnade i påsen på en något udda grundval, rakt motsatt den princip vi vanligen följer: det var det som doftade minst knasigt. Det känns dock trevligt att veta att det finns en reserv av teer därute med nästan för mycket personlighet, efter ett antal svarta teer med relativt mycket breakfast-te över sig. Inget fel på breakfast-te, absolut inte, det är utmärkt gott te och jag dricker det gärna och ofta, men variation är också vackert, i te likväl som i öl, vad folk än säger om den saken.

Vår sencha har vackert platta löv, skimrande i mörkgrönt, lite som fallna takplattor, och sprider en vag doft av metall och gräsklipp. De våta löven sprider en intensiv arom av tång på sommarstrand och sparris. Teet har en pigg färg, nytert gulgrön, och för tankarna till Dansk Citronvand innan glädjedödare började anklaga färgämnena för leverskador, allergier, och annat trams. Doften är en blandning av våld mot växtlighet och buljong, med en ton av kokt kål. Efter detta kommer smaken lite av en överraskning. Visst, det är en tydlig och möjligen något udda anfang av av alger och havsbukt, men sen smakar det ändå rätt teigt, sådär lite beskt, aningen maltigt, om än med ett avslut av umami.

Till syvende och sidst är denna sencha ett trevligt om än aningen knasigt te, och det ska bli intressant att pröva sig vidare bland teer från soluppgångens land.

3 radioaktivt gröna jättemonster av 5 möjliga. 64,50 kr för 50 g, Tehuset Java, Vasastan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Golden Kenya

Jag ska villigt erkänna att Kenya inte ens fanns på min karta över teproducenter, kanske är de inte lika namnkunniga som en del av de gamla rävarna. Faktum är dock att Kenya producerar en hel del te – bara Kina och Indien producerar mer. Det mesta blir det CTC av (crush, tear, curl = typiskt tepåse-te), men en del skördas och bereds som helblads-te. En av dessa varianter har hittat till Sibyllans i Stockholm, och det var där vi gjorde dess bekantskap.

De torra löven har bara en hint av rökighet, medan de våta drar lite vagt åt läder, kokta grönsaker och malt. Teet har en rund, maltig doft, nästan lite brödig, och smaken är helt klart åt breakfast-hållet, fast aningen tunnare och beskare, utan den rondör som brukar utmärka sådant te. Nej det här var inget speciellt kul te – även om det inte var något fel på det, är det inte något man kommer ihåg. Likväl är det på inget sätt dåligt, koppen tog slut ganska fort och det känns definitivt te i munnen och i kroppen.

Tre knappa telöv av fem möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sibyllans Kaffe- och tehandel

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Sirocco Purple Breeze

Först ut i försändelsen från vår hemlige beundrare (vi kan som sagt kalla honom Robin) är Purple Breeze Darjeeling från schweiziska tehandlarna Sirocco. Det här är lyx-påste, och man märker det på flera sätt. Främst har vi telöv i påsen, hela eller i varje fall brutna, dvs långt ifrån det CTC (crush, tear, curl) som fyller en vanlig påse från, säg, Lipton. CTC-te ger snabbt en mörk och kraftig kopp te, men det är lätt att blanda ut med enklare tesorter, för allt ser ut som samma te-pulver. Hela och även brutna telöv, å andra sidan, ser ofta mycket distinkta ut, så det blir svårare för den mindre nogräknade teproducenten att fuska. Ett finkrossat telöv kommer givetvis heller inte oxidera på samma sätt som ett helt, ämnen frisätts som annars hade varit kvar i cellerna, osv. Men åter till Siroccos påse, och ja, man märker även på just påsen att det här är en dyrare vara, det är pyramider av en fin väv av nedbrytbar bioplast istället för de vanliga papperspåsarna. Denna lyxpåse är sedan väl innesluten i ett fodral av plastad folie som borde göra ett bra jobb i att låta teet behålla sin arom.

Nå, om teet självt. Det rör sig som sagt om en Darjeeling, och vi får väl säga att den känns ganska typisk för sorten: en lite lättare och friskare variant av breakfast-te, i korthet, cirka. Doften är rik, närapå blommig, med en ton av blåbär. Smaken är maltig, rak, len, lite söt på slutet och med en trevlig liten beska. Det är ett mycket behagligt te som inte står bättre löste efter, och vi kan absolut se det praktiska i att ha det på påse. De solida påsarna borde ge god hållbarhet och man kan enkelt ha ett flertal trevliga sorter hemma. Allt i allo, ett högkvalitativt te i ett praktiskt format.

Fyra lyxpyramider av fem möjliga, 17,20 schweizerfranc ex. frakt för 20 påsar á 2.5 gram, Sirocco.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Att dofta på löven

Kanske är det en udda vana, men jag har börjat lukta på telöven, före men framförallt efter bryggning. Alla de dofter man hittar i sitt te, hittar man från de våta löven i koncentrat. Svaga aromer som är svåra att riktigt identifiera från teet blir lättare att placera i en rejäl dos, och det blir på köpet lättare att skilja på närliggande tesorter. Man hittar doften av historiskt museum i sina pu-erh-löv, från Tian mu tips ångar dragon, äppelkart från min oolong, kanel och grönmögelost från Keemun Hao Ya, och Sir John Blend sprider en elegant arom av… ja, öh, olagliga rökverk.

Det är ju vid det här laget en vedertagen sanning att smaken påverkas av lukten, men det är nog också så att bådadera påverkas av vad man får höra om dem. Säger någon att din grönmögelost luktar som buskarna bakom en pub med underdimensionerade toalettfaciliteter, så tenderar hjärnan att hitta just denna nyans. Det verkar också fullt möjligt att göra detta genom själv-suggestion: så fort jag hittade den udda tonen av grönmögelost i doften från Keemun Hao Ya, så kunde jag inte glömma bort den. När man står där och funderar på vad teet egentligen doftar och försöker sätta ord på dem, blir det alltså en mycket användbar genväg att dofta på löven, låt vara sen att man kanske känner sig aningen excentrisk när man gör det i sällskap. Jag har hittills inte riktigt vågat ta steget att fråga efter telöven på café, men det borde väl bara vara en tidsfråga innan Gödsvinet startar denna nya te-finsmakar-trend genom att göra det på lokal.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.