Tagg-arkiv för: te

Fuji Sencha, Chaikhana

Som av en händelse, men inte av en slump, hade vi vägarna förbi Chaikhana. Till en av deras räkmackor tog vi in lite te. Hittills har vi inte blivit besvikna på deras te, och den här lilla kannan Fuji Sencha, ett grönt japanskt te, var inget undantag. Det är ett delikat, algigt te, lent, med en mjuk fin mouthfeel, med hintar av sparris, och subliminala signaler om dill. Det doftar japanskt sjögräs, strand o tång, och man får nån slags vag aning av buljong, på typiskt japanskt maner. Efterbeskan är mild, men påtaglig, med någon slags obestämbar ton av grönsaker. Trots dessa avmätta toner är det ett te som passar utmärkt till mat, och som på intet sätt övermannades av det skaldjursbemängda berg av friska trevliga gröna ting som vi åt det till, likväl som det passade utmärkt i ensamt majestät både före och efter maten. På det hela taget alltså ett utmärkt trevligt te.

Fyra heliga berg av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Formosa Jade Oolong

Teh Kuan Yins oolong har länge varit ett givet te framåt eftermiddagen, men som påsen hittat till oss på omvägar och det verkar aningen av ett omak att införskaffa en ny, har det under en tid pågått ett sökande efter en efterträdare. När man står i en tebutik (säg, till exempel, Tehuset Java på Odengatan) och väljer oolong, får man ofta frågan om det ska dra mer åt det gröna eller svarta, och ber man om något lite mitt emellan får man tydligen till exempel Formosa Jade Oolong. När man doftar på det torra teet får man definitivt intrycket att det drar mer åt det gröna, det luktar gräsigt och lite plåtigt, men man blir överraskad av det när man brygger det, för så blir ingalunda slutresultatet. Nej, det här är ett te med en söt karamellig arom, med någon lite udda hint av halm och gräs. Smaken är rund och trevlig, med en antydan av russin o druvor, och på något sätt smakar det… sött gräsigt? Mitt vokabulär prövas av det här stillsamt udda teet, det smakar egentligen varken svart eller grönt, och på något sätt jag inte kan sätta fingret på, skiljer det sig från min standard-oolong från Teh Kuan. Jag blir inte riktigt klok på det, jag blir inte riktigt nöjd med det, även om det känns som ett trevligt eftermiddagste, lent och runt. Man rullar runt de små gunpowder-rullpluttarna i burken och skrynklar pannan, sörplar, men blir inte visare.

Tre och tre åttondels grimascher av fem möjliga. Tehuset Java på Odengatan, 169 kr/hg.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gemi’s Teapot Bag

Efter en donation från en anonym välgörare (vi kan kalla honom Ante) sitter nu avd. Bromma och återupplever en fin gammal tradition, nämligen den att mjuka upp en lite trött eller håglös lördag med att brygga en hel kanna te och konsumera den allt som eftermiddagen går. Det är en fin vana och jag läste först om den som bakfylle-botemedel i den ärevördiga serietidningen Tank Girl, och har sedan dess praktiserat den med något oregelbundna mellanrum. Numera dricker jag ju inget starkare än alkoholfri öl, men likväl kan de där långsamma lördagarna smyga sig på, och då är det inte fel med en stor panna hett te.

Hur är då Gemi’s tepåse? Jo den är bastant och tung, och får vanliga tepåsar att se ut som rena flugviktare i jämförelse. Enligt någon slags tanke om ett gram te per deciliter, byggde vi en panna med 1.2 liter, men det är antagligen i underkant, teet är mörkt som tusan och man hade ju kunnat låta påsen ligga i någon minut till, vi högg den strax innan fyraminuters-strecket. Nåväl – hellre det än att det blir för tunt. Det är ett fylligt och robust te med klar English breakfast-karaktär, men man märker ändå att det är en Ceylon, frisk och klar. Det är väldigt mycket ett typiskt  standard-te vad vanligt svart te anbelangar, det frammanar bilden av hotellfrukostar såväl som limpmackor kalla höstkvällar. Det är ändå lite trevligare och rundare än säg t.ex. Liptons gula, utan att vara något överdrivet komplicerat te. På det hela taget passar det utmärkt till en eftermiddag med ett par böcker och kanske lite youtube, ett te att dricka en hel del av, ett te man inte tröttnar på, ett te som funkar några koppar i streck. Det är helt enkelt ett utmärkt session-te.

Tre och två tredjedels kannor av fem möjliga. Finns på hotell och restauranger – kanske har du redan druckit den?

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Slapp-te

Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sir William

Sir Williams är en intensiv personlighet, till den milda grad att jag under t-banefärden hem började undra om något gått sönder i ryggsäcken, hela vagnen luktade, och den som åkt t-bana vet att det krävs en del för att tränga igenom ”lokalfärgen” om man säger som så. Hela min lägenhet är numera inpyrd och jag funderade ett slag om man skulle vakuumförpacka teet, eller förvara det utomhus, i en stängd burk under vatten som man gör med vissa obehagliga kemiska föreningar, eller vad man skulle ta sig till. Sedermera hamnade påsen på jobbet, och det får väl sägas vara ett tecken på deras stora saktmodighet och flegmatism att ingen hittills sagt något.

Sir Williams är Sibyllans egen kuckelimuck-blandning från anno dazumal, namngiven efter grundarens bror, och ska ha varit mycket populär under andra världskriget, när svensken led kaffebristens kval. Om ingredienserna är de lekfullt hemlighetsfulla, och antyder mest att te ingår, men vi har en misstanke om att lapsang och bergamott är bland ingredienserna. Båda dessa är ju intensiva personligheter och du dricker Sir Williams med din näsa, natt som dag, så länge du är i samma hus. Låt vara att de i själva brygden faktiskt samsas fint, och om nu herrn från Bergamo har övertaget är det ingalunda en walkover: det blir en riktigt trivsam liten dialog med herr Lapsang. I övrigt är det aningen rundare brygd än ditt vanliga Ceylon-te: diverse bäriga eller blommiga toner försöker tränga sig fram till bordet, och om inte herrar B & L hade hållt stadigt i sina fåtöljer hade de nog kunnat göra en del väsen av sig. Trots, eller kanske tack vare, detta, blir det en riktigt trevlig helhet av det hela, det blir något utöver delarna, det är som ett bland-te för gubbar som inte gillar teet blommigt, och inget fel i det. Låt vara att man hade behövt förvara det i en förseglad stålbehållare på botten av Marianergraven för att inte ha det som ofrivillig inneboende – min egen näsa verkar ha acklimatiserat sig, så jag kommer fortsätta dricka Sir Williams ett bra tag till.

Fyra gentlemän av fem möjliga. 69 kr/hg, Sibyllans Kaffe och Te, Östermalm.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mariage Freres French Breakfast Tea

Häromsistens råkade jag ha vägarna förbi Café Saturnus, ett trevligt litet hak i fransk stil som ligger ett stenkast från Humlegården. Tebehovet var påfallande och det fick bli en kopp French Breakfast från Mariage Freres. Jag har kanske inte fallit pladask för dem hittills, men skam den som ger sig, antar jag. Det var en mild, rund, söt kopp te, som smakade av karamell och vinbärspaj, av malt och en hint kanel. Ingen ska säga att det inte finns en plats för runda och snälla teer, men här blir det kanske lite väl avrundat, lite för mycket bakverk och pajer, aningen åt det smöriga, ja, uddlöst och lite jolmigt. Jag letade ett slag efter ett snällare ord, men gav upp. Helt ärligt dricker jag hellre Lipton Yellow Label, även om det otvetydigt är ett te av lägre kvalitet. Ostbaguetten var det dock inget fel på.

2,5 mjaha-mjahä av 5 möjliga. 119 inkl ostbaguette, Cafe Saturnus.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Choui Fong

När man nu gör sig vägarna förbi Chaikhana, får man ju se till att dricka lite te. Den här gången fick det bli ett grönt te från Thailand, Choui Fong. Det är lent som sammet och underbart gott, mulligt karamelligt och med en bärig maltighet, som drar lite åt hjortron. Det drar verkligen mer åt mitt favorit-oolong än japanskt Sencha eller andra mer gräsiga gröna teer och det är behagligt. Det är på gränsen till för milt för mig men är ändå skönt syrligt och med en mild men lång eftersmak med trivsam beska. Grönt te har på det hela taget varit en intressantare upplevelse än svart, såhär långt. Jag kan inte föreställa mig en arbetsdag och knappt ens en morgon utan svart te, och jag skriver det här med en kopp Golden Yunnan black framför mig, men spännvidden på de gröna tesorter jag prövat har otvetydigt varit större. Medan icke smaksatt svart te ofta drar åt English breakfast tea, kan grönt dra åt mild maltig oolong, gräsigt grönt, eller rentav fiskigt, algigt Sencha – och då har jag ändå ännu inte testat matcha. Nåja. Detta sagt, hade jag nog i slutändan ändå haft lättare att undvara grönt te än svart, speciellt då en pigg kopp Ceylon-te, även om Choui Fong var en mycket trevlig om än mild bekantskap, som faktiskt passade överraskande bra till en räkmacka.

Tre komma åttiotre blida koppar av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Te på väg

Att resa är att dricka. Sitter någon annan vid spakarna, dricker man för nöjes skull. Sitter man själv vid ratten, dricker man för att överleva. Bilkörning är sövande; faller koffein-nivån i blodet alltför mycket, blir man fort bekymmersamt distraherad, och en paus är av nöden. Här är vägkrogen, annars en sådan berömvärd institution, dessvärre ofta en besvikelse för den som endast dricker te. I bästa fall kan den uppbåda Lipton yellow label, eller någon urtvättad Earl Grey, men alltför ofta råkar man ut för något som smakar som billig örttvål luktar.

Den garvade resenären har således med sig sina egna påsar, och istället för Lipton kanske man har turen att ha några från en anonym välgörare (antagligen vid namn Robin). I sådana fall kan man avnjuta ett trevligt hel-lövs-te från Ceylon, en ö som så smått blivit min favorit för just uppiggande, starkt, svart te. Sirocco levererar även under dessa hårda förhållanden en närande och livgivande dryck, med den där pigga, friska smaken av en något lättare variant av English Breakfast Tea, och har nu hamnat på min listas över oundgängliga accoutrements för en resenär.

Fyra och en halv trevlig ö av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Kangaita Kenya Pekoe

Vid en spatsertur i Lund märkte vi till vår förskräckelse att vår lokala favorit Patisseriet hade sommarstängt för renovering. Dessbättre fanns en lösning vägg i vägg, i det pedagogiskt namngivna cafét ”Love Coffee”, som tydligen hängt omkring och rostat sitt eget sedan 2009. Namnet till trots serverade de faktiskt även te, och vi satt strax på deras pittoreska lilla innergård med en kopp och en kanelbulle. Som långvarig på Lunds gator är det alltid med en liten triumfatorisk känsla man äntrar ännu en innergård – aha! Ännu en liten dold del av staden som man sett. Det är som ett slags frimärkssamlande, det här med att leta upp nya hörn och skrymslen i den stad man bor i, och med en stad som Lund får man helt enkelt jobba lite hårdare för att hitta platser man inte redan sett.

För den som ville ha en kopp svart te som inte är Earl Grey är Love Coffees meny pedagogiskt enkel och kort; man får helt enkelt ta sig en kopp Kangaita, ett pekoe-te från Kenya. Det är dock inte så dumt ändå: det är ett mycket trevligt te, sött, runt och maltigt, nästan lite åt det karamelliserade, med en doft av kardemumma. Detta balanseras med en skruvad, lite rund och bärig syra, till en väldigt trevlig kopp te som passar alldeles utmärkt till en kanelbulle. Det är dessutom ett te där man inte omedelbart tänker ”English breakfast!” och bara det är ju trevligt. Hittills har det blivit en liten kanna Kangaita två gånger, och det kan nog hålla ett flertal gånger till. Inte alls dumt, med andra ord!

Tre och en halv kanelsnäcka av fem möjliga. Typ sjuttio kronor, bullen inkluderat.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En karriär i teprövning

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.