Tagg-arkiv för: te

Innestående kredit

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en välorganiserad person. På bilden ser du en liten del av anledningen till det. Det är några av de många stämpelkort som jag fått på Sibyllans Te och Kaffe på Sibyllegatan i Stockholm.

Tanken är förstås att man får en stämpel för varje gång man handlar och sedan löser in ett fullt stämpelkort mot ett paket te eller motsvarande. För att det systemet skall fungera måste kunderna komma ihåg att ta med sina kort. Det är där jag kommer in i bilden. Jag är fullständigt oförmögen att komma ihåg korten och därför får jag ett nytt varje gång. Ibland tröttar personalen på Sibyllan på mig och ger mig bara en stämpel på kvittot istället för ett helt nytt kort. 

När jag går igenom min privatekonomi så framstår min samling stämpelkort från Sibyllan som min kanske likvidaste av likvida tillgångar. Jag skulle kunna låna till ett hus med mina stämpelkort som säkerhet. Jag skulle kunna få världekonomin i gungning och sedan stanna den igen med mina stämpelkort.  

Vad ska jag då göra med alla korten? Det skall jag berätta. Jag ska göra rent hus. En dag tar jag gröna linjen in till stan och tömmer butiken. Mot en packe stämpelkort tjockt som ett lår byter jag till mig säckvis med kaffe och te från världens alla hörn. 

Jag ska springa runt i cirklar på Östermalmstorg och kasta kaffebönor omkring mig till sång. Jag ska strö kaffepulver längs med hela Drottninggatan och bygga en stack med grönt te utanför Rosenbad. Jag ska galoppera upp till slottet och kasta Earl Grey på högvakten. Sedan ska jag dumpa resten i strömmen och se hur den förvandlas till en ångande kopp. Det ska jag göra dagen då jag löser in mina kort.

Tills dess kokar jag en kanna och bidar min tid. Jag märker förresten att det är dags att handla kaffe snart igen.    

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Kukicha

Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Jag hatar Waynes

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

Träd som fallit i skogen

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är ”hur låter det när man applåderar med en hand?” och ”om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan ”om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka ”herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. ”Vad bra”, kanske de tänker, ”nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Elma Çay II

Scen från mitt skrivbord

Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Elma Çay

Det var en het förmiddag i Istanbul så jag drack hett te. Ärligt talat hade jag kunnat tänka mig en öl men givet omständigheterna föredrog jag att inte tänka alls.

Det var en smutsig gränd helt nära Taksim torget där Orhan Pamuk säkert bott någon gång under sin barndoms exil från släktens hyreshus bara några kvarter bort. Där jag satt kunde jag blicka ner mot Peras livliga gågata İstiklâl Caddesi medan den långsamt fylldes med flanörer. Egentligen väntade jag på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen som i likhet med så mycket annat döpts efter Mustafa Kemal Ataturk, det moderna Turkiets grundare.

Det var hett turkiskt äppelte som jämte det kolsvarta kaffet är landets nationaldryck. De fruktteer som säljs i Sverige under kända varumärken är undantagslöst odrickbara. Turkiskt äppelte är dock något helt annat och om det görs rätt är det nästan lika bra som en öl en het söndagsförmiddag efter en veckas konferens i Turkiets kulturella huvudstad. Smaken beskrivs bäst som te med klara äppeltoner.

En kvinna några bord framför mig blåste sensuellt rök från en vattenpipa genom öppningarna i sin niqab.  En amerikansk dam haltade in med en ryggsäck och en man från mellanöstern för att fråga den barnarbetande kyparen ifall toaletten kostade något. Jag tittade ner i mitt anteckningsblock och fortsatte skriva dessa rader.

Var kan jag få tag i bra turkiskt äppelte i Sverige? Helt säkert i Malmö men dit far jag inte än på ett tag och jag har fått smak på något som inte låter sig vänta. Jag är beredd att chansa på Skärholmen.

Den minderåriga kyparen i basketlinne försökte få mig att betala 10 lira för teet men jag gillade hans entreprenörsanda så jag lämnade ändå ett mynt på bordet när jag gick. Kvinnan i niqab verkade le från under sitt skynke. Den amerikanska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.