Tagg-arkiv för: te

Selimbong på Chaikana

Det är med blandade känslor jag beger mig till gamla stan. Visst är det mysigt med alla gränder och fina gamla hus men en mänska tål bara så många blågula plyschhjälmar med horn, älg-tischor, vikingarestauranger och turister på segways innan blodtrycket når farliga nivåer. Men har man nu fått höra att ett seriöst te-hak ska finnas här, så får man bita ihop, göra en snabb räd, och hoppas det håller.

Chaikana ligger bakom tyska kyrkan och det innebär dessbättre att strömmen av turister är intermittent, snarare än oupphörligt forsande. På uteserveringen sitter man i vårsolen och ser italienare snubbla förbi, med ögonen fästa på tyska kyrkan, medan tyskar och holländare skallrar fram över gatstenen på hyrda el-sparkstöttingar. En man i kavaj och brun ullmössa strosar gatan lång. Mellan varven blir det nästan spöklikt tyst, tyska kyrkans klocka slår två.

Småningom kommer den något buttre kyparen med en Selimbong FTGFOP1 (det ska utläsas Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe, eller näst bästa kvalitet) 1st flush (första skörden) Darjeeling, ett organiskt svart te (måtte gudarna spara oss från det oorganiska teet!). Det har en mild arom, klassiskt te-ig, man kan nästan smaka sconesen, ja det är svårt att inte tänka på English breakfast tea. För några paranoida ögonblick frågar jag mig om jag verkligen skulle kunna skilja på det här teet och en kopp helt vanlig EBT. Raskt tar vi oss en smak-slurk, Selimbongen är bitter men fruktig, och man sitter och rullar beskan över tungan med visst behag. Persika och lite hallon, kanske ett och annat blåbär smiter förbi. Efteråt är tungan behagligt impregnerad med tebeska, och det känns betydligt klarare och renare i minnet än en EBT. Nån gång ska smaklökarna skolas, lika väl idag som någon annan dag, Orange Pekoe ska gnuggas in, och det är inte en process vi misstycker till.

Som teställe hade vi önskat att Chaikana hade haft lite lapsang eller pu-erh på veckans temeny, och kanske att de hade hållt menyn uppdaterad online, de julteer som hemsidan gör reklam för är dessbättre långt borta i köttrymden.

Selimbong FTGFOP1, tre och en halv pekoe av fem möjliga, 95 kr för en liten kanna, Chaikana.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ett fall och en lösning

Problemet med att köpa te i högre takt än man dricker det har en enkel lösning, och det är att börja jobba. Min tekonsumtion har raskt ökat med flera hundra procent och visar inga tecken på att avmattas, och på fritiden är det alltför lätt att inta horisontalläge, långt borta från allt vad teaffärer heter. Huruvida det här är en långsiktig lösning på något sätt är svårt att sia om, det känns inte så, men det är väl ofta just sådana situationer som tenderar att permanentas, hur tillfälliga de än ska vara. Påsken riskerar dock välta allt över ända, en plötslig myckenhet ledighet – fem dagar, ett sant överdåd – kan lätt skapa obalans i teköpar-vs-tedrickar-ration. Det återstår att se hur mycket horisontallägets lockelse kan vara motvikt till detta.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Var är te-tokarna?

Om man vill dricka suröl, spontanjästa gueuze, eller bara en IPA har Stockholm tusen och åter tusen vattenhål, men för te känns det som vi är där ölen var för 40 år sen, det är vanligt te och earl grey och frukt-te, men sen är det liksom inte så mycket mer bevänt med variationen. Var i Stockholm kan jag dricka te på klassiskt kinesiskt vis, gong fu cha? Var kan jag hitta femton sorters pu-erh i svalbo-, tegelsten- och puckformat, bryggt av entusiaster? Var ligger lapsangdimman tätare än London-smogen? Visst är man glad åt Stockholm Tea Centre, och online finns massor att köpa, men var är te-tokarna, de som ständigt sökar nya kickar i allt äldre och funkigare fermentationer, klistrigt kådigare rökt te, den mest välrullade gunpowdern, det isigaste kallbryggda teet, det ludnaste vita teet, den mesta orangea av alla pekoes.

Jag tror jag har svaret: de är på gång. 2019 kommer bli tetokens år, där man debatterar bryggtemperaturer och filter, förkastar eller försvarar påste, lagrar sin fina pu-erh i tehotell, och ivrigt köper tekannor av yixing-lera. Att ha en pee-pee tea boy kommer vara höjden av estetik. 2019 kommer vi ta vår revansch, 2019 är året när ingen kommer undgå tevågen. Food trucks beware, här kommer tevagnarna!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Golden Sail Special Toucha Pu-Erh

Det är helg, soffan är intagen, och det är dags att hänge sig åt det estetiska. Det är dags att dra fram en kniv och angripa en formpressad puck av tolv år gammalt fermenterat te. Ja, fermenterat på riktigt, inte bara torkat som ditt vanliga svarta te. Språkbruket kring te är lite förvirrande och speglar därigenom en tid med lite sämre koll på det mikrobiella. Hursom, med kniven i hand skiljer vi med visst dammande ut lite blad från vår ädla puck, och finner doften rätt mild, ordinärt teaktig, kanske med en vag aning av jord, men det är på gränsen till det förnimbara. Vi hittar nån lite mindre kvistig bit, men löven är annars fina, hela och inte sönderfallande i småbitar och bladvener. Nu bryggde vi på intet sätt enligt ordentlig gōng fu chá (eller kinesisk tecermoni), men vi vågade oss ändå på två bryggningar, den första på dryga minuten, den andra ungefär lika lång. Även som våta var löven föredömligt sammanhållna, utan att likt balladsångares hjärtan gå i tusen bitar.

Den första bryggningen slog oss med en distinkt arom som närmast ledde tankarna till lapsang, men mer nyanserad, inte så brutal: det doftar helt klart kåda, tjära, och barrträd, men även läder, ja just ryssläder, med kanske en vag hint av källare och hö. Smaken är elegant rund, aromatisk, rökig men lätt, med en behaglig efterbeska. Färgen är djupt bronsig, precis i början åt det himmelsskära. Den andra bryggningen är mildare och det kådiga, resinösa kommer lite mer i framkant av aromen. I smaken blir det inga större omstuvningar, kanske även där en lite tydligare fokus på det rökiga.

Överhuvud är det ett delikat gott te, balanserat, och mycket trevligt. Det är helt klart ett te med större pondus och fler dimensioner än det treåriga pu-erh från Stockholm Tea Centre vi prövade härförleden.

Fyra och en halv kvist av fem möjliga. 250 kr för 100g, Tehuset Java i Lund.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

CAP Special Gunpowder Tea

Det sägs att de hoprullade löven som ger gunpowderte sitt namn är större i de bättre varianterna, och redan där märker vi att Central Asia Pacific limiteds variant på denna tetyp inte är så värst ”special”. Det är dock ett juste brukste, lätt rökigt, aningen beskt, brett och behagligt i smaken, men dock dimmigt och med ett veritabelt fält av partikulat på botten. Det kan fås för en billig peng på asiatiska butiker och gör för priset ett gott arbete, det piggar upp, läskar, och får upp tein-halten i blodet till mänskliga nivåer. Jag har glömt 250-gramskartonger med sånthär te på föräldrarnas sommarhus, på labbet där jag doktorerade, på korridoren och antagligen snart på ett par ställen till. Det är inte dyrare än att man kan köpa in ett paket o ställa nånstans man brukar passera, som reserv, och inte sämre än att man gärna dricker det när man behöver en varm kopp te. Gott så.

Tre gröna kartonger av fem möjliga. 55 kr för 250 g på Hong Kong Trading vid Hötorget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Pu-erh, 3-årigt, Kina

Det treåriga pu-erh-teet från Tea centre på Söder är min nya livdryck. En seg eftermiddag, en pigg morgon, en sen kväll, de blir alla bättre med lite hett pu-erh. De första dropparna blir sprittande ljusröda men sen mörknar det fort på, bronsigt och murrigt. Aromen drar också åt det murriga, av mull, läder – ja ryssläder – med en hint av fermentation, men liksom torrt, sparsmakat, utan att svulsta iväg som något spontanjäst eller -syrat. Smaken är bred och med bara en aning av något fruktigt, torrt, med en skön, mild beska på avslutet. Både doft och smak är överhuvud mycket mer raffinerade och mindre kantigt brutala än Golden Sails variant. Med två andra pu-erh-varianter som väntar i faggorna är spänningen nu stor: ska den nuvarande herren lyckas behålla sin plats på täppan? Fortsättning följer…

Fyra jordar av fem möjliga. 55 kr för 100 g, The tea centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Faran med att köpa te

Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.

En typisk effekt av att ha råkat passera en tebutik.

Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.

Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Lapsang souchong

Lapsang souchong är ett rökt te från Kina, och det luktar som ett museum för uråldriga båtar, man kan se dem framför sig, svartnade och drypande, och ens sinusar svartnar invändigt i harmoni. En närmare doft ger en behaglig arom av kåda och skog, tjärig, men inte på samma sätt som en maltwhisky. Det är en odör av brandrök, det luktar gammal tall, kåda, och brinnande gröna löv, ja, man får lite lätt vibbar åt det olagliga hållet. Och kåda! Helskotta vad det luktar kåda!

Smaken är desto lenare, om än inte mild, renons på bitterhet, ja, vi ska inte säga tunn, men definitivt en lättviktare jämfört med doften. Kanske kan man ana lite vanilj och kryddnejlika, men framförallt har vi en skön rökighet, lite som dagen efter man rökt ett gäng cigarrer hemma, sådär lite gentlemanligt. Det sägs att såväl Winston Churchill som Gary Snyder njutit lapsang, och det var tydligen nära ögat att Captain Picard i Star Trek: The Next Generation hade gjort det också, men det var enligt uppgift någon producent som tyckte det var lite för esoteriskt för den tilltänkta publiken.

Som en numera nykter fd fantast av maltwhisky är det här definitivt nåt för mig!

4 mycket behagliga rökar av fem möjliga. Inköpt på Tea Center Stockholm, 59 kr för 100g.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Supreme Teh Kuan Yin Oolong

Oolong är ytterligare en av den uppsjö te-varianter som letat sig till västerlandet från andra änden den eurasiska kontinenten. Det är lite sådär halvvägs från grönt till svart te, och tillverkas allt som oftast på diverse lite mer eller mindre ovanliga teplantor. På omvägar har detta oolong-te från Ying Kee tea house landat i avd Brommas kopp, och det är en uppskattad avstickare – det är ett mycket trevligt te. Det har en mild, vagt sötaktig arom, av vegetation och nattblommande växter, som att kliva in i ett botaniskt växthus en vinterdag. Färgen är gyllene bronsig, med bara en skugga ärgig koppar. Det har en rund, len smak, nötig och halmig, med en trevlig bitterhet som ligger och vaskar runt på tungroten. Allt i allo ett mycket behagligt te, som kan passa till såväl en liten toscakaka som en pizzaslice, eller bara drickas i ensamt majestät.

Fyra rara plantor av fem möjliga. Okänd anskaffningsort, d:o pris.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Standard och variation

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.