Det ska sägas att avd Bromma inte drog sig till Spanien för ölets skull. Air Iberia – vars säten för övrigt skuffats samman tills benutrymmet är tillräckligt endast för personer som lider av dvärgväxt, ofrivilligt benlösa, eller småbarn – lade ribban med sitt ölutbud: Carlsbergs standardblask samt Mahou Cinco Estrellas, två öl om vilket det mest positiva man kan säga är att de otvetydigt är öl, och inte, säg, apelsinjuice. Likväl finns det ljusglimtar, och en av dem är det lilla bryggeriet Casasola, intill småstaden Valladolid. Inhyst i vad som tidigare växlat mellan kloster och lokala rövarbaroners hemvist, brygger de en handfull enkla, lättsamma, men högst njutbara öl. Inspirationen har hämtats såväl från lärlingsskap hos italienska bryggarna Baladin, som från besök av Belgare insyltade i produktion av trappist-öl. Ölutbudet skiftar något efter säsong, med en vinteröl och en sommaröl samt ett flertal som ständigt är i produktion, men vi fick tillfälle att smaka på samtliga utom sommarvarianten.
Casasola Benedictine är en lätt, enkel men absolut inte simpel dubbelmalt, och är undantaget som bekräftar regeln – söderöver tendererar dubbelmaltar ofta åt det jolmiga. Frisk, humlig utan att driva iväg i IPA-överdåd, är det en öl som kan passa till lite av varje, t.ex. att bara dricka rakt upp och ner. 3 / 5.
Casasola Tripel (bild t.h.) är deras belgiska ale, en för genren relativt lätt och frisk variant (den observante läsaren börjar redan här märka ett mönster), lite ungefär som en fruktigare, rundare Leffe Blonde, och det är ju inte alls dåligt. 3.5 / 5.
Casasola Silos är en mörk öl, där bryggarna laborerat med inte mindre än fyra varianter på malt, apelsinzest, muskot, och honung från lokala bikupor. Med den där särskilda talangen – vi ska inte säga om den kommer från landet självt, eller inhämtats från italienarna på Baladin – är det hela ändå lättsamt att dricka, om än ganska runt i smaken, sött och maltigt. 3 / 5.
Höjdpunkten är Casasola Ness Ness (bild t.v.), bryggeriets imperial porter. Det här med starka smaker .. ja. Det är helt enkelt mest väldigt porter, och inte så imperial, det där plåtiga genomslaget av humle saknas. Men det är torrt, otroligt nog, trots en massiv vägg av malt i alla dess Carnegie-knäckiga aromer, och högst smakligt. 3.75 / 5.
Casasola bryggeri: fyra förlupna munkar av fem. Ungefär två timmar med bil från Madrid, men boka visning i förväg, de har enligt uppgift annars mycket skrala öppettider. För att bryggarna ska dra upp portarna får man vara några stycken, säg tio eller så. Inga av ölen finns att tillgå på systembolaget.
Schysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.
