Dead Pony Club (11913)

dead-pony-clubSchysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.

Tre och en halv tropisk frukt av fem. Nr på 11913 systembolaget (där den dock saluförs på burk).

Electric Nurse Pale Ale (1443)

electric-nurse-pale-aleIPA är en utmärkt dryck, men det finns en tid och en plats för allting, och när det är dags för en pale ale, kan du göra betydligt sämre än att gripa efter en från Electric Nurse. Man kan säkert uttolka såväl toner av citrus som en racka trevliga humliga aromer, distinkta utan att övermanna dig med en rostig, plåtig armé hyperterpener, men egentligen räcker det att kolla på klockan och fråga sig om det är dags för en pale ale. Det är det oftast, i varje fall om man har en från Electric Nurse att tillgå.

Fyra jatack av fem. Nr 1443 på bolaget.

Flygande Tunnan (88689)

flygande-tunnanFlygande Tunnan är en bitter gjord rätt. Det är kanske svårare än det kan låta,  för i en bitter är det balans,  men likväl fyllighet, som krävs. Den som brister i inspiration kan inte dundra på med chokladmalt eller humle tills byxorna spricker, för då är det ingalunda en bitter längre. Heller kan han inte vara för sparsmakad med sina ingredienser, för olika jästsorter och deras favorittemperaturer till trots trampar han då in mot lagerns och pilsnerns marker. En publik som ständigt väter tungan med än extremare drycker – den spontanbryggda imperiska trippel-IPAn är, om den inte finns än, blott en tidsfråga – kräver också ett visst mått av originalitet och nymodighet i sin öl. Inför allt detta kan en bryggare måhända tänka att bitter är ett projekt med få fördelar men desto fler nackdelar, men det tycks inte ha avskräckt Lundabryggeriet. I Flygande tunnan har de också definitivt träffat rätt, det har den där svårbeskrivliga harmonin, balansen mellan humle och malt, som är frisk men passar i dunkla lokaler, rund utan att som principlösa bryggares produkter dra åt juice-hållet, den är helt enkelt en bitter, och vad mera är, en bra bitter, som smakar mycket.

Fyra arketyper av fem. Nr 88689 i systembolagets beställningssortiment, och tillfälligt slut hos leverantören – låt oss hoppas att detta snabbt förändras till det bättre!

Casasola

casasolaDet ska sägas att avd Bromma inte drog sig till Spanien för ölets skull. Air Iberia – vars säten för övrigt skuffats samman tills benutrymmet är tillräckligt endast för personer som lider av dvärgväxt, ofrivilligt benlösa, eller småbarn – lade ribban med sitt ölutbud: Carlsbergs standardblask samt Mahou Cinco Estrellas, två öl om vilket det mest positiva man kan säga är att de otvetydigt är öl, och inte, säg, apelsinjuice. Likväl finns det ljusglimtar, och en av dem är det lilla bryggeriet Casasola, intill småstaden Valladolid. Inhyst i vad som tidigare växlat mellan kloster och lokala rövarbaroners hemvist, brygger de en handfull enkla, lättsamma, men högst njutbara öl. Inspirationen har hämtats såväl från lärlingsskap hos italienska bryggarna Baladin, som från besök av Belgare insyltade i produktion av trappist-öl. Ölutbudet skiftar något efter säsong, med en vinteröl och en sommaröl samt ett flertal som ständigt är i produktion, men vi fick tillfälle att smaka på samtliga utom sommarvarianten.

casasola-tripleCasasola Benedictine är en lätt, enkel men absolut inte simpel dubbelmalt, och är undantaget som bekräftar regeln – söderöver tendererar dubbelmaltar ofta åt det jolmiga. Frisk, humlig utan att driva iväg i IPA-överdåd, är det en öl som kan passa till lite av varje, t.ex. att bara dricka rakt upp och ner. 3 / 5.

Casasola Tripel (bild t.h.) är deras belgiska ale, en för genren relativt lätt och frisk variant (den observante läsaren börjar redan här märka ett mönster), lite ungefär som en fruktigare, rundare Leffe Blonde, och det är ju inte alls dåligt. 3.5 / 5.

casasola-ness-nessCasasola Silos är en mörk öl, där bryggarna laborerat med inte mindre än fyra varianter på malt, apelsinzest, muskot, och honung från lokala bikupor. Med den där särskilda talangen – vi ska inte säga om den kommer från landet självt, eller inhämtats från italienarna på Baladin – är det hela ändå lättsamt att dricka, om än ganska runt i smaken, sött och maltigt. 3 / 5.

Höjdpunkten är Casasola Ness Ness (bild t.v.), bryggeriets imperial porter. Det här med starka smaker .. ja. Det är helt enkelt mest väldigt porter, och inte så imperial, det där plåtiga genomslaget av humle saknas. Men det är torrt, otroligt nog, trots en massiv vägg av malt i alla dess Carnegie-knäckiga aromer, och högst smakligt. 3.75 / 5.

Casasola bryggeri: fyra förlupna munkar av fem. Ungefär två timmar med bil från Madrid, men boka visning i förväg, de har enligt uppgift annars mycket skrala öppettider. För att bryggarna ska dra upp portarna får man vara några stycken, säg tio eller så. Inga av ölen finns att tillgå på systembolaget.

St Peter’s India Pale Ale (89220)

st-peters-IPAEfter att många gånger ha korkat upp en pysande plunta St Peter’s Cream Stout, en underbart rund och jovialisk brygd, enkel och fryntlig, föll vi som hökar över deras IPA. Kanske borde den tonade etiketten med den lilla pigga skylten ”New Hoppier Taste” ha fått oss att fatta misstanke. Det är nu, i vilket fall, historia. Ölen i glaset gjorde dock sitt bästa för att motstå varje försök att förpassa den till historien, med en skarp, huggande ton av utspätt veckogammalt kaffe med en distinkt bismak av cigarettfimp, i en kväljande humleinramning som närmast kan beskrivas som den där aromen som omsluter en väl använd burk-retur-automat. Det må strida mot något djupt ner i den svenska folksjälen, men St Peter’s IPA fick skickas till slasken med mer än hälften kvar i glaset, det kom en punkt där mod, hopp och törst helt enkelt inte räckte längre.

Noll drickbarhetsgrader av fem möjliga. Finns att beställa i kolli om ett dussin, för särpräglade sadomasochister, nr 89220 på systembolaget.

Nyår: Är det värt det?

nyar

Det finns en liten del av Ulvsunda industriområde sällan beträtt av främlingar där man på grund av en gravitationsförskjutning i rumtiden firar nyårsafton en dag tidigare än resten av Sverige.

Det är så jag förklarar den fyrverkeripjäs som jag precis såg explodera i himlen över östra Bromma. Från där jag sitter på Vällingbys högsta punkt ser jag allt från Stockholms klara sken i öster till Johannelunds mörker i väster. Norrut ser jag varje ljus från här till där universum kröks i trakterna kring Märsta.

Medan jag skriver detta avfyrade någon en raket i vad som kan vara Rissne och det faller ett stjärnregn över Solna. Imorgon är årets sista dag men världen vägrar vänta. 

Med de krutstänkta skyarna över de västra förorterna som fond är det nu dags för Gödsvinet att summera det år som gått.

(Som en extra service kommer vi även att summera det år som kommer: Det blir mer av samma sak.)

Gödsvinets nyårsfirande har en lång och häpnadsväckande mörk historia. 2010 kunde vi bjuda på en alternativ nyårsdikt och en hågkomst av svunna nyår. Följande år gavs alla vänner av filosofi något att gråta över och förra året hölls ett storslaget tal till nationen.    

Det har varit ett år fyllt av omvälvande händelser som på det stora hela inte förändrat något alls. I början på mars monterade jag ner Gödsvinet Vällingbys redaktion och flyttade alltsamman med mig själv till ett litet rum i ett litet hus på ett tak i centrala München.

Det var en tid av öl, akademiska kulturkrockar och lågkvalitativ tyska talad på blekingsk dialekt. Även om inga av dessa saker gjorde någon direkt skada så har jag svårt att se hur de bidragit med något för någon med ett möjligt undantag för försäljningschefen på Hacker-Pschorr.   

Jag återkom till Vällingby i mitten på juli bara för att finna att mitt örnnäste i västerort varit hem åt en Zonk från Gödsvinet Syd. Spåret av flaskor med konstig italiensk öl gick inte att ta miste på. 

Hösten ägnade Gödsvinet i stor utsträckning åt att inte skriva något på Gödsvinet även om nämnde Zonk firade sin egen hemkomst till Sverige med att dokumentera monopolets ölkatalog från pärm till pärm. 

Mer än så finns egentligen inte att säga och det säger det mesta. Varför då ens bry sig om att fira ett nytt år? Kan vi inte lika gärna behålla det gamla ett tag till? Jag har förstått att det finns regler för de här sakerna och vanor som inkluderar både alkohol och sprängmedel är svåra att döda. 

Det är därför det i strid med varje sund logik och allt jag kan kalla instinkt vilar en flaska Pol Roger i mitt kylskåp. 

2014 kommer att bli ett bra år för alla som gillar 2013. Alla andra kommer bara att bli ett år äldre. 

Christmas Idjit! (11374)

christmas-idjitGränsen mellan triumf och katastrof kan vara hårfin, som så många generaler och andra historiens hasardspelare har blivit varse. Christmas Idjit från Dugge är, liksom Via Fra Til, en imperisk julöl – i detta fall en stout. Men där Via Fra Til håller sig på säkert avstånd från de sänkhål och moras som mången tapper (eller mindre tapper) julöl gått bet på, är Dugges skapelse inte lika framsynt, och sugs ofrånkomligen ner i ett kletigt, smetigt, klistrigt julhelvete av knäck, kola, sirap, och allsköns sockerarter. Enstaka toner av kakao och salmiak kämpar tappert, försöker förgäves bryta ut ur denna infama julgodisets omfamning, men de är tillspillogivna, ett hårt ödes fångar.

Drickes lämpligen sittande i en bekväm fåtölj, i meditation över historien och din plats i den. Nr 11374 på systembolaget.

Två bataljer av fem.

Mikkeller Via Fra Til (11343)

via-fra-tilDet här är en god öl, men det är heller ingen julöl i märkbar bemärkelse. Enligt flaskan ska den innehålla julkryddor, men som genom en himmelsk nåd mot oss ringa dödliga är de på inget sätt förnimbara (kandidat nr 2 till julmiraklet, månne). Nej, Via Fra Til är en rejäl besk, mörk, maltigt torr imperial porter, om ni frågar mig. För den som finner sig i en situation där det krävs en julöl, men helst vill undvika att dricka en, är det således en utmärkt öl, eller bara för den som är sugen på nåt som drar åt imperial porter. Efter ett flertal julöl kan det ju vara trevligt med en riktigt plåtigt, metalliskt, infernaliskt humlig öl, och där levererar Mikkeller.

4 icke-julöl av 5. Nr 11343 på systembolaget.

Underlig jul (11751)

underlig-jul”Där öl möter glögg” – det krävs nog en kombination av bristande research (det är att inte läsa på flaskan) och en anda av dödsförakt inför tveksam öl (det när Gödsvinet) för att en sådan öl ska hamna i ens glas. Men det är inte fullt så illa som det låter. Nøgne Ø ska ju enligt uppgift vara ett kompetent bryggeri, som avd Bromma av olika anledningar inte bekantat sig med, och givet förutsättningarna – glöggkryddor och öl – är resultatet också relativt drickbart. Därmed inte sagt att det är någon särdeles bra tanke – IPA och glögg hade aldrig behövt mötas, men det är åtminstone inte Falcon Bayersk som möter slisksött kryddvin, det hela är någorlunda torrt, humligt och sobert. Möjligen kan den drickas innan julmaten, eller efter, i ensamt majestät. Det är knappast en öl som lämnar plats för något annat.

Två och en halv överladdad jul av fem. Nr 11751 på systembolaget.

Mysingen Midvinterbrygd 2013 (11381)

mysingenFrån Nynäshamns ångbryggeri har man ju huvudsakligen smakat utmärkt öl, och faktiskt är de en ljuspunkt även i en till synes så hopplös genre som julöl. Därmed inte sagt att det är en utmärkt öl till julmaten. Men den skulle faktiskt kunna funka, och det är, för genren julöl, rätt fantastiskt. Självklart funkar en hyfsat besk, ljus lager betydligt bättre, men man får vara glad för det lilla, när det gäller julöl.

Till skillnad från sina olycksbröder kantrar inte mysingen över i vare sig knäck och sockersött julgodis, vörtbröd-russin-fruktighet, eller den store julsatan (det är kryddnejlika), nej, det är en torr, hyfsat stram, närapå återhållen öl… ja, för en julöl, i vart fall. Den känns dock något avslagen, och är inte sådär riktig pigg, surheten smyger sig långsamt på. Tankarna går nästan åt Falcon Bayersk, denna aparta brygd som påminner om allt utom nåt bryggt i Bayern.

Sammantaget är det alltså ingen lysande öl, och långt ifrån Nynäshamns bästa, men måste man dricka julöl, kan man definitivt dricka sämre.

Tre tomtar av fem möjliga. Nr 11381 på bolaget.