Okategoriserad

Backyard brew Bomble bee 17 (1458)

av Johan

bumble bee

Backyard brew är Falcon/Carlsbergs hittepåmärke ägnat åt att errövra de retfulla procent av den svenska ölmarknaden som de danska bryggerikapitalisterna inte redan har lagt under sig. 

Systembolaget är nu för tiden fullt med öl från jättar som Spendrups och Carlsberg som är skapade för att efterlikna öl från mikrobryggerier trots att de tillverkas i stora volymer, med stor marknadsföringsbudget och liten originalitet. 

Det är ungefär samma sak som när JC säljer kläder med tryck som med rätt sorts fantasi kan sägas efterlikna de på kläder representerande amerikanska universitet och deras idrottslag. Massproducerad unikhet.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med att köpa en öl från Carlsberg men tillräckligt många tycker tydligen det för att bryggeriet ska vilja kalla sig något annat ibland. Det förändrar dock inte att Bomble bee 17 är en Carlsberg. 

Denna öl från Carlsberg har en gyllene carlsbergsfärg och ett ganska friskt carlsbergsskum. Smaken är relativt carlsbergsbesk med viss smak av carlsbergshumle även om carlsbergslöftena om kraftig carlsbergshumlesmak är klart carlsbergsöverdrivna. Detta är en ganska carlsbergig carlsbergsöl. Viss carlsbergsfrukt. Carlsberg. 

2 Carlsberg av 5 möjliga Carlsberg

10,90 Carlsbergskronor, Carlsbergsnummer 1458 i Carlsbergskatalogen

Vällingby är Vällingby igen

av Johan

konstig italiensk ol

Gödsvinet München-Vällingby har upphört att existera. Finns inte längre, borta för evigt. I dess ställe har Gödsvinet Vällingby återuppstått, mer vällingbysk än någonsin. 

Det är nästan på dagen fyra månader sedan vi flaggade om i och med min flytt till den Bayerska fristaten men nu har alltså den blåvita fanan sänkts för gott här på Gödsvinets högkvarter i västra Stockholm. 

Under denna tid roade vi oss med att förvirra dig genom att flytta Gödsvinet syd från Italien till de tillfälligt övergivna lokalerna här i Vällingby. Det var därför det gick att läsa om konstig italiensk öl drucken i västerort ett tag. 

Det var en bra tid men nu är den över och det är bäst så. Allt har sin plats och Gödsvinet Vällingby hör hemma i Vällingby. 

Vägen från München till Vällingby var en historia i sig men jag tvivlar på att jag kommer att orka berätta den. Låt oss bara säga att det är en tågresa som inte hade behövt ta 13 dagar. 

Mer upppiggande var synen som mötte mig i kylen då jag till slut kom hem. Du ser den på bilden ovan. 

Zonk spenderade en dryg vecka i mitt Örnnäste här i Vällingby och han kunde förstås inte göra det utan att sprida konstig italiensk öl omkring sig. Till skillnad från nästan alla nu levande människor i Sverige har jag alltså möjlighet att faktiskt testa några av de öl som han har recenserat här på Gödsvinet. Om detta måste jag dock få be om att återkomma. 

Svensk IPA

av Johan

Det kan inte ha undgått dig att inläggen kommit med allt längre mellanrum här på Gödsvinet. Vi upplever en av våra karaktäristiska svackor men den här är på väg att vända upp igen.

Det är mängder av viktiga inlägg på gång.

Eftersom vi tar ansvar för din fortbildning även då vi inte kan skriva något så kan vi rekommendera en annan blogg som kan ge tillfällig lindring. En man i södra Sverige har tagit det på sig att dricka samtliga svenska IPA i sommar och naturligtvis dokumenterar han det i en blogg. Vi som känner mannen i fråga från en avlägsen forntid vid den Blekingska nationen i Lund hyser inga tvivel om att öl är ett ämne han behärskar i både teori och praktik.

Så håll till godo, tills vi ses igen: http://svenskipa.blogspot.se/

PS: När jag ändå tipsar om bloggläsning så kan jag ju nämna att Gumae – Gödsvinets trogna följare och testare av högoktanig skotsk öl – också skriver en blogg, om en resa till Alperna på motorcykel:  http://gumae.wordpress.com/

Château Coucheroy

av Jonas

IMG_9724

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra ”snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Hur hittar man öl i München?

av Johan

pachmayer

München är en av ytterst få storstäder som har ett halvdussin bryggerier av industriell storlek inne i stadskärnan. Ölen kostar mindre än mineralvatten i både butiker och på restauranger här och det finns inte en korvgubbe i staden som inte kan erbjuda sina kunder en öl till maten. Ändå kan det under vissa omständigheter vara svårt att finna en öl här. 

I en typisk matbutik står ölbackarna staplade både högt och brett i dryckesavdelningen. Det är inte sällan en imponerande syn och om man är åtminstone lite som mig också en ganska vacker sådan. Variationen av öl är dock långt ifrån överväldigande.

De sex stora Münchenbryggerierna är i regel representerade med kanske fem, sex olika sorter vardera, sedan kanske några av de lite mindre bryggerierna från trakten har några sorter och så finns förstås några generiska ölsorter som Becks, Jever och Warsteiner. Mer än så blir det vanligtvis inte.

De lokala dryckesbutikerna (getränkemarkt) är egentligen inte annorlunda. De fungerar i enlighet med en bulkprincip, den genomsnittliga kunden parkerar sin BMW utanför och rullar sedan ut 3-4 backar münchenöl för hemtransport. Det är sällan man kan ägna sig åt någon mer raffinerad botanisering bland hyllorna. 

Detta är förstås en paradox, i Europas ölhuvudstad är det svårt att vara ölintresserad. Den lokala ölkulturen är så stark att den kväver alla alternativ. Münchenborna dricker mängder av öl i vardagen men de dricker öl som är tillverkad inom ett par kilometers radie och inget annat. 

Det finns dock sätt att variera sin kosthållning men det tog mig tre månader att finna dem. En och annan getränkemarkt skiljer sig faktiskt från mängden och ett trevligt exempel är Otto Pachmayers butik på Theresienstrasse 33. Otto Pachmayer är en av Tysklands äldsta dryckesgrossister och sedan sådär 146 år driver familjen Pachmayer även butiken här i Maxvorstadt. 

För en dryckesbutik är det en helt lysande placering. Ett kvarter norrut ligger Schellingstrasse och Ludvig-Maximilian universitetet, lite längre ner på Theresienstrasse ligger Münchens tekniska universitet och ytterligare lite längre i riktning Massmanpark ligger Hochschule München. Området är alltså nedlusat med studenter och alla som inte är studenter är rika nog att bo i denna kostsamma stadsdel. 

En välsorterad ölbutik som denna har ett ganska imponerande sortimente. Saken är dock att det ändå inte är mer omfångsrikt än det på systembolaget i, låt säga, Järpen eller Bräcke. Monopolivrarnas främsta argument är och förblir alltså att antalet tillgängliga ölsorter i en och samma butik är bättre i Sverige än till och med i länder som fristaten Bayern.  

Vi som faktisk vill kunna handla öl i matbutiken behöver butiker som Pachmayer som argument för att mångfalden inte hotas av spruckna monopol, lika lite för öl som för någon annan vara. 

Samtidigt undrar jag om någon här i München vet något alls om humleosande amerikanska mikrobryggerier, belgisk klosteröl eller för den delen öl från närliggande platser som Tjeckien. Mitt upp i rikedomen av öl lever folk i armod och de verkar inte ens veta om det själva. 

De skulle med all säkerhet inte tro dig om du berättade det för dem. 

Gödsvinet syd på expedition

av Jonas

Gödsvinet har alltid stoltserat med sin stora bredd. Vi har haft våra skribenter spridda över Sverige och världen och knappt hunnit träffas själva i vår strävan att ge er läsare bästa möjliga täckning. Vi är inte bonniers, vi värnar om bredden.

Med detta i åtanke är det aningen tragikomiskt att fyra av fem skribenter nu är baserade i Stockholm. Gödsvinet Malmö har återtagit fanan som Gödsvinet Syd, något av en utrikeskorre i förhållande till redaktionen i huvudstaden. Gott så.

Något som har blivit en mindre tradition här i syd är att jag varje sommar beger mig till en god vän, vi kan kalla honom Gustav, och lagar mer eller mindre hipstriga rätter som tar en hel dag i anspråk. Till traditionen hör att även laga pretentiös lunch och dricka ymniga mängder jästa och destillerade drycker och röka cigarr hela dagen. Första året lagade vi en chili som kunde döda. Nu har alla lagat chili. Andra året gjorde vi pulled pork, med en rejäl portion lever till lunch. Nu serverar till och med pölsemannen pulled pork. Tredje året bestämde vi oss för att hipstra till det rejält med en middag på ox- och griskind.

Vi började vid lunchdags med en stärkande kopp kaffe, och lät de välmarinerade oxkinderna koka i vinet de badat i de senaste dygnen. Oxkind i grundutförande är ungefär lika mört som sadelläder, så viss förbehandling krävs. Ytan på kinderna var som ytan på en tall. Att putsa dem var som att barka av.

Griskinderna putsades desto enklare, rimmades lätt och sedan fick de vältra sig i bubblande rapsolja i några timmar, tillsammans med vännerna från grönsakslandet. Receptet föreskrev ankfett, men denna råvara från himmeln hade jag glömt hemma.

IMG_00000331

Då matlagningen äntligen var igång kunde vi sätta på lunchen. Dagens lunchplan var eggs benedict. I brist på english muffin-råvaror gjorde vi flottiga scones, och det funkade bra. Särskilt efter att vi stekte dem. Resten av benedictarna är som bekant gris, pocherade ägg och hollandaisesås. En blodpropp på bröd. Gräslöken på toppen gör sig bra på bild.

IMG_00000329

Äggpochering görs bäst på färska ägg, i snurrande vatten med lite ättika i. Hollandaisesås görs bäst med en handvisp och någon som känner sig manad att straffsköta denna.

Med lunchen i tryggt förvar i magen lutade vi oss tillbaka, njöt av de drycker gud givit oss och bolmade cigarrer. Som en aptitretare inför kvällen tillredde jag några gamla bläckfiskarmar som jag sparat och serverade som plockemat. De gick åt i ett rasande tempo.

IMG_00000334

Därefter skulle vi på vingliga ben ordna servering av kinderna. En rödvinssås vispades ihop av armageddonkoket, ett tryffelmos mosades, kål syrades, en gremolata gremolerades.

IMG_00000338Kinderna var löjligt möra, och de hade krympt till halva sin storlek. På det hela taget en närande måltid och en närande heldag, som krävde något dygns återhämtning.

 

Mat, dryck och massmord

av Johan

osteria

Ingen är tröttare än jag på de senaste årens Hitlermani. Jag är trött på alla biografier, alla dokumentärer och jag är trött på att se Bruno Ganz rasa i ett skyddsrum.

En anledning till att jag är trött på allt detta är förstås att jag har läst allt och sett allt. Jag började läsa böcker om Hitler i lågstadiet och sedan dess har alla de stora, klassiska biografierna passerat mitt soffbord tillsammans med en hel del som aldrig borde ha varken skrivits eller lästs.

Mein Kampf läste jag under första året i gymnasiet.

Jag är alltså inte rätt person att anklaga samtiden för ett överdrivet intresse för vad som alla klichéer till trots faktiskt kanske är världshistoriens vidrigaste person.

Årets bäst säljande bok här i Tyskland ser ut att bli Timur Vermes satiriska roman ”Er is wieder da”, en bok som inleds med att Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i centrala Berlin sommaren 2011. Hela boken handlar om hur han återupptäcker det Tyskland som han lade i ruiner närmare 70 år tidigare.

Det är svårt att inte se denna bok som en del av redan nämnda Hitlermani och jag var först inte säker på om den var något man borde uppmuntra genom att läsa den. Jag läste dock Norman Mailers mystiska roman ”The Castle in the Forest” om Hitlers uppväxt och naturligtvis läste jag även ”Er is wieder da”.

Det är en vansinnigt roligt bok. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det finns något väldigt roligt med tanken på en Hitler i full uniform som besöker nynazister i Berlin bara för att få ett karakteristiskt raseriutbrott under vilket han skäller ut skinnskallarna för att vara slappa, ovårdade, okunniga och våldsamt amatörmässiga med sina patetiska våldsdåd.

Det är också roligt att Hitler med sin nihilistiska syn på politik passar in perfekt i Berlins cyniska mediebransch och att alla de etablerade partierna försöker rekrytera honom för att han ”säger vad folk tänker”.

Jag är glad att jag valde att läsa boken men måste ändå se det som ett återfall till något som man inte borde vara stolt över.

Saker blir ju inte bättre av att jag sedan tre och en halv månad bor i ”Hauptstadt der Bewegung” – den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad – München. Ja, jag kanske har ägnat mig åt Hitler-turism. Det är så svårt att låta bli.

För att ändå kanalisera detta patologiska beteende till något uppbyggligt och meningsfullt så har jag valt att studera ett par institutioner som för samman Hitler med mat och dryck, två teman för Gödsvinets verksamhet. Vad kunde vara legitimare?

Det första man tänker på när man lägger ihop mat, dryck och nazism är förmodligen Södermalm men om man lägger till sökordet ”München” så är det svårt att inte komma att tänka på Bürgerbräukeller.

Det var förstås i denna ölkällare Rosenheimer Straße som nazisterna inledde sitt organisatoriskt lyteskomiska kuppförsök i november 1923 och det var i samma ölkällare som Hitler på dagen 16 år senare överlevde ett bombattentat. För att vara nykterist upplevde han mycket spänning i ölkällare.

Bürgerbräukeller är bombades sedan även från luften, huset revs efter kriget och på platsen ligger nu ett fruktansvärt fult Hilton-hotell. Det vet jag eftersom jag förstås gick dit. Det är förresten lustigt, jag letade för några månader sedan efter Queens inspelningsstudio här i stan och fann den under ett ännu fulare Hilton-hotell. Det verkar som om varje gång jag följer en mustaschprydd mans fotspår genom München så leder de till ett Hilton.

I romanen ”Er is wieder da” följer Hitler sina egna fotspår genom München (men inte Freddie Mercurys) och även om mycket är förändrat så ger staden honom ett par nostalgiska minnen från kampåren i hans ungdoms stad. Han blir förstås lycklig över att se att hans Führerbau vid Königsplatz ännu står, nu använt av Münchens musik och teaterhögskola.

Han tar i boken en promenad ner för Schellingstraße och finner till ännu större glädje att hans favoritrestaurang Osteria Bavaria också är i drift fortfarande, nu under namnet Osteria Italia.

Osteria Italia är en av Münchens äldsta italienska restauranger och en av flera som är kända som ett tillhåll för Hitler och andra nazister på 1920, 30 och 40-talen. Osteria var kanske den viktigaste och framför allt lär det vara den bäst bevarade.

Bilden ovan tog jag tidigare ikväll. Jag bor ett kvarter från Schellingstraße vilket inte är nyttigt för mig. Det var nära att jag bad schweizaren i den felparkerade bilen framför entrén att flytta på sig så att jag kunde få en bra bild på Hitlers favoritrestaurang men jag insåg, trots allt, hur fel det hade låtit.

Nu är det förstås ingen brist på minnesmärken över nazisternas illdåd i München heller. Jag var ute i Dachau och besökte det tredje rikets första koncentrationsläger där ute redan tidigt under min vistelse här i staden.

Ibland kan det dock vara enklare att förstå varför man inte ska trivialisera Hitler och hans följare när man läser om enskilda historier om deras offer istället för den överväldigande statistiken från platser som Dachau. Om man går bara några kvarter från Osteria Italia så kommer man till Münchens stora universitet, Ludwig-Maxmilians-Universität.

Den stora öppna platsen framför entrén heter Geschwister-Scholl-Platz, namngiven till minne av Hans och Sophie Scholl, det unga syskonparet som vågade utmana nazismen i nazismens huvudstad mitt under brinnande krig.

Hans och Sophie var studenter vid universitetet och medlemmar i studentrörelsen Die Weiße Rose som under sommaren 1942 började sprida flygblad som kritiserade nazisternas övergrepp. De hann producera sex nummer av flygbladet under lika många månader innan Gestapo hann ifatt, fängslade och efter ett par dagars förhör halshögg dem båda, den 22:a februari 1943.

Bilden nedan visar en del av ett minnesmärke vid ingången till universitetet som föreställer några av flygbladen, tillsammans med bilder på syskonen Scholl, deras vänner och några av deras lärare som deltog i motståndsrörelsen.

Boken om Hans och Sophie skrevs av deras äldre bror Inge, en av två av de sammanlagt fem syskonen Scholl som överlevde kriget, lillebror Werner försvann någonstans i Ryssland.

Om man nödvändigtvis måste läsa allt om Hitler och nazismen i München så bör man läsa den också.

scholler

Chiemseer hell

av Johan

chiemseer

Efter en regnig och köldslagen vår rasar nu sommaren i den Bayerska huvudstaden. Solen undgår ingen och hettan letar sig in överallt. Om jag var tvungen att gissa så skulle jag säga att det var för tider som dessa som någon kom på att brygga Chiemseer hell. 

Det är förstås inget hedersbetyg bland öl; att den passar för en het dag i Oberbayern. Samma sak har sagt om några av de äckligaste ölen i världen

Nu kan dock den allt igenom enkla ölen Chiemseer hell dock luta sig mot en sydtysk tradition att göra just ren och enkel öl. Det som på andra håll är en dålig ursäkt för brist på tradition är här istället ett exempel på just en lång tradition av denna typ av dryck. 

En annan skillnad mot meningslösa smaksläckare som Budweiser, Heineken och allt som bryggs söder om alperna är att denna enkla, raka öl bryggts på ett traditionellt sätt, utan några kryckor i form av majssprit eller andra typer av kemiska dopningsmedel. 

Dessa skillnader till trots kommer man dock inte undan smaken. Detta är inte en komplicerad öl. Bryggarna nere i Rosenheim, ungefär fem mil från München, har gjort det lätt för sig och denna klassiskt bayerska, ljusa öl är inte på långa vägar lika smakrik som motsvarande klassiskt bayerska, ljusa öl från bryggerier som Hacker-Pschorr – München-bryggeriet med högst lägstanivå – eller det säkra kortet Hofbräu. 

Aromen är mycket tunn men, något överraskande, är beskan ganska betydande. Den tunna smaken gör att denna öl påminner lite om Falcon folköl, trots sina 4,8% alkohol. 

Det är i slutänden inget bra betyg

Finns inte på Systembolaget

1 Rosenheimare av 5 möjliga

Mannen på taket

av Johan

takhus

Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.

Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.

Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.

Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.

Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av. 

Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet. 

Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet. 

När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara. 

Heaven (89810)

av zonk

heavenDet jämtländska himmelriket är mörkt, rökigt och sombert. Huruvida det besjungs av små damer inne i elementet ska vi kanske låta vara osagt, men det är alltigenom fint, och man känner nog att man har en bra sak, när man sitter där med ett glas i näven. Så kanske?

Själva vill de helst kalla det mörk lager. Jag hade hellre spunnit vidare kring svartvita, korniga bilder av män med osannolikt hår, för det ger åtminstone mig betydligt bättre vibbar än det slabb som brukar kallas mörk lager, som jag vill kalla lager-med-sirap-och-sockerkulör, för även om det inte rullar av tungan, så är det något man kan kalla det utan att känna sig som en hund och usel lögnare.

Nej, jag håller hårt i mitt outgrundliga himmelrike, jag behöver inget begripa, jag trivs i röken, mörkret, dimmorna, i den alltomslutande svärtan man så gärna återvänder till.

Fyra Lynchanstrukna recensenter av fem. Nr 89810 i systembolagets beställningssortiment.