Det röda Tyskland

Tyskt rött

Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra. 

Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner. 

Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.

Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.

Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.

Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess ”milda tanniner” och ”underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig. 

Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå. 

Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå. 

Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga. 

Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på. 

De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.

Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.

Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.

Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.  

Bryggeribesök i Aying

aying 1

I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying. 

Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till. 

Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder. 

Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier. 

Ayinger 2

Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att ”svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska ”ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.

Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av  Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne. 

Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur. 

Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer. 

Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk. 

I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster. 

Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst. 

Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl. 

aying 3

Pendennis

När jag skulle börja skriva här så hade jag (jag har det fortfarande) ett inlägg om vad man bör ha i sitt barskåp. Problemet är bara att det förändrats i takt med att jag lärt mig mer, blivit mer sofistikerad men sedan slutligen återgått till att bli ganska enkel igen. En Blue Collar Cocktail exempelvis, som jag skrev om häromsistens (för länge sen märker jag nu), kräver mängder med ingredienser som vanligtvis inte bara är ovanliga,  utan nästintill omöjliga för de flesta att få tag i. Förutom de lite spretigare, bittra drinkarna som jag alltid gillat (som Negroni eller dess kusin, Boulvardier) så har jag numera återgått till att i allt högre grad dricka varianter på White Lady (gin, cointreau, citron), Sidecar (konjak, cointreau, citron) och Moscow Mule (vodka, ingefära, citron). En sådan är klassiska men lite bortglömda Pendennis. Jag gör den så här:

  • 4 cl gin (Beefeater 24)
  • 3 cl citron
  • 2 cl sockerlag
  • 1 cl apricot brandy, gärna Cartron eller Giffard. Om man använder Cartron kan man använda något mindre sockerlag eftersom den är lite sötare
  • 1 dash peychaud’s bitter (den är lite svårare att få tag i, men annars kan man pröva en halv tesked absint – peychaud’s smakar mycket anis)
  • citrontwist
Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens - en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!
Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens – en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!

Skaka den med mycket is ganska kraftigt och häll upp i frusen coupette, pressa citronzesten över glaset. En Pendennis görs egentligen på lime men jag gillar den bättre så här. En fulpendennis. Persikolikör istället för apricot brandy är f.ö. också en garanterad succé! (men den kräver en del vatten så skaka som sagt kraftigt!)

En annan vansinnigt god variant av den här typen fick jag på Svartengrens, där man f.ö. genomgått regimskifte. Madeleine Rapp återfinns numera på Frantzén/Lindebergs pubsatsning Flying Elk (baren heter Corner Club – pröva den!) och Josephine Sondlo öppnar upp i Roxys gamla lokaler på Nytorget 6. På Svartengrens står istället Johan Borg från Marie Laveu och hör och häpna: han är lika bra som Madde och Jossan! Han kanske har något färre stiffa drinkar på listan dock. Av Johan fick jag en Mother of a Mover, och det är ett mästerverk:

  • 4 cl gin
  • 3 cl citron
  • 2 cl sockerlag
  • äggvita
  • 1 tesked absint
  • citrontwist

Skaka väl och servera som longdrink på rikligt med is – sjukt god!

Visst ja, sensmoral: man behöver gin, mest.

Bläckfiskmiddag

IMG_9236

Ända sedan jag åt den här bläckfisken i Barcelona har jag längtat efter att prova igen. Den var helt enkelt fantastisk. Dock är en stor åttaarmad bläckfisk inte standard i fiskdiskarna i det här landet, och inte heller på restaurangerna. Nyöppnade Myteri i Malmö har en liten bläckfiskrätt, men den kommer tyvärr inte i närheten.

Men så råkade jag en dag befinna mig på Emporia i södra Malmö. Fiskdisken i deras mataffär är beryktad, så jag gick dit och tog en flukt. Och tror ni inte att jag hittade en stor slemmig grå molusk som låg och vältrade sig bland havets övriga frukter?

Svaret är så klart: Jo, det gjorde jag. Och detta förpliktigar. Sagt och gjort, tvåhundra kronor senare kom jag hem med ett illaluktande paket som skulle gjort tant Effie avundsjuk. Nu ska jag berätta hur jag gjorde.

Först skar jag av armarna, sedan huvudet. Det som var där emellan, ögon och näbb och dylikt, slängde jag. Det verkade som att någon redan rensat ut inälvorna och bläckpåsen, något som var oväntat men välkommet.

IMG_9239

Alltihop åkte ner i ett bubblande bad med de grönsaker som fanns till hands. I mitt fall morötter, lök, hela pepparkorn, salt, lagerblad och persiljestjälkar. Sedan kände jag efterhand hur mört det blev, trygg i vetskapen om att det nog skulle ta uppåt en timme eller så. Det gjorde det också. Sedan var bitarna röda och vackra. De släppte mycket vätska och var rätt små när de kom ut ur badet.

IMG_9280

Efter det lät jag moluskdelarna kallna och gå skilda vägar. Hälften blev en bläckfisksallad som jag gjorde genom att skära upp bläckfisken och blanda med citronsaft, olivolja, mängder med persilja, salt och peppar.

IMG_9301

Den andra halvan träddes upp på spett avsedda för grillning tillsammans med delar av en grön paprika. Allt för att efterlikna min förra bläckfiskerfarenhet. Sedan körde jag den på full grillvärme i ugnen, efter att ha penslat med olivolja och salt.

IMG_9299Summa summarum: Bläckfisken blev mör och trevlig. Återigen, glöm vad ni ätit för sega skosulor innan, detta är mört, fast och porslinsvitt fiskkött. Salladen däremot var aningen för bläckfiskig. Den gjorde sig helt enkelt inte speciellt bra kall.

Grillspetten var delikata. Kanske passar de allra bäst som förrätt, man når snabbt ett bläckfiskmaximum när man äter en hel bläckfiskmiddag. Men det blev fantastiskt gott! Nästa gång ska jag försöka på en riktig grill, det verkade som att min ugn inte förmådde uppnå optimal temperatur. Man vill gärna ha bitarna varma och goa inuti, och lite lätt krispiga på utsidan.

Slutligen, om någon undrade så har jag inte improviserat fram detta utan lärt mig av den här utmärkta bloggposten.

Anchor Steam Beer (1575)

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Dagsläget i politiken

Riksdagen_best-mmer_spelreglerna

Det blir inte många pretentiösa restaurangbesök när man är hemma och pappaledig. Inte heller blir det så mycket nördig matlagning som man kanske skulle vilja. Lejonparten av min matlagning nuförtiden är att tillreda olika puréer, vilket visserligen har varit lärorikt, men kanske inte så intressant för Gödsvinets läsare. En lärdom jag dragit är att man kan puréa ihop nästan vad som helst, det smakar faktiskt ganska bra.

En annan lärdom är en nyvunnen förståelse för varför det används så mycket färgämnen i halv- och helfabrikat. Allt blir ju brunt.

Men där det tidigare fanns matlagning finns numera P1, samt i viss utsträckning dagtids-tv. Om man som jag är bångstyrig reklamhatare betyder det att titta på riksdagsdebatter. Det gläder mig oerhört att jag nu kan upplysa er kära läsare, som kanske inte har tid att hänga med i de snåriga politiska debatterna hela dagarna, om det exakta dagsläget i svensk riksdagspolitik. Så här ligger det till just nu:

Socialdemokraterna säger:

Arbetslösheten har ökat sedan moderaterna tog över, och de har inte planer på att åtgärda detta utan tänker köra på likadant som de gjort hittills så att arbetslösheten ökar ytterligare.

Moderaterna säger:

Arbetslösheten har minskat sedan vi tog över. Socialdemokraterna tänker, om de får makten, göra likadant som de gjort fram tills de förlorade makten, så att arbetslösheten ökar igen.

Sverigedemokraterna säger:

Det är invandrarnas fel.

Något annat debatteras överhuvudtaget inte. Det handlar inte om att hålla med om en ideologi, utan att välja om man tror att arbetslösheten ökat eller minskat. Om man inte tycker att allt är invandrarnas fel förstås, då är det ganska enkelt.

Så nu fick ni alltså, utan att ha bett om det, en guide om vilken sida ni ska välja i politiken. Varsågoda.

Rochefort 10 (1627)

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.

Augustinerbräu Dunkel

augustinerbrau dunkel

För några veckor sedan recenserade Gödsvinet München Augustinerbräu lagerbier hell och det var ju en pinsam historia. Det är en rätt tråkig öl och resultatet blev på samma vis.

Det skulle dock vara en oförrätt att låta stadens äldsta bryggeri få sammanfattas på sådant sätt, här på Europas viktigaste ölblogg.

Jag har förstås druckit långt fler öl från Augustinerbräu men jag har undanhållit dig resultatet. Exempelvis provsmakade jag bara härom dagen ett par liter av bryggeriets storsäljare Edelstoff på dess egna ölkällare på Arnulfstrasse. Så här kan det förstås inte fortsätta och därför presenterar jag nu för dig; Augustinerbräu Dunkel.

Augustinerbräu Dunkel är en prydlig, mörkt kopparfärgad öl som ger ett genuint och hedervärt intryck, helt utan excentrism. En rund och mjuk smak av rostad malt som dröjer sig kvar. Jag skulle förstås kunna likna den vid kola, choklad, pumpernickel och ett par andra saker som inte sällan associeras med mörk öl men skulle det säga något?

Jag nöjer mig med att detta är en av de bättre ölen inte bara i åtminstone Augustinerbräus standardsortimente. Det är, trots tidigare rapporter, inte illa.

Finns i likhet med samliga Augustiner-öl ej på systembolaget (en skandal i det lilla)

Fyra upprättelser av fem möjliga

Mohawk Extra India Pale Ale (1419)

mohawk-extra-ipaEfter en del bisarra, stundom ganska påfrestande utsvävningar i gränslandet för var öl kan och bör få vara, är det skönt att åter känna fötterna på fast mark. De av Mohawks brygder jag läppjat har, om de än inte varit några storverk, ändå lämnat mig belåten, och deras extra IPA fortsätter fint i den stilen. Det är en humleodyssé av sällan skådat mått, åtminstone för oss som huvudsakligen håller oss söder om alperna, och de 7.5% alkohol är knappast framträdande i sammanhanget. Maltigheten är måttlig, så huvudsakligen sitter man där och klämmer med tungan på diverse torra, fina humlesmaker, inga fruktiga utsvävningar, nej, stramt och militäriskt.

Fint så.

Tre och en halv marsch av fem möjliga. Nr 1419 på systembolaget.

Maxlrainer zwickl max (89945)

m2

Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag köpte denna öl på grund av dess kapsyl. Det är inget man nödvändigtvis är särskilt stolt över som ölrecensent men så förhåller det sig alltså.

Vad är då så speciellt med kapsylen, som tyvärr syns dåligt på bilden? Det är den där typen av kapsyl som dras av genom ett grepp i en liten metallring. Det är förstås precis den typen av, egentligen helt värdelös, kapsyl som man använde för Apotekarens läsk på 1980-talet.

Nu är min förtjusning gentemot kapyslen dock inte bara ett utfall av sentimentalitet. En kapsyl som denna säger också något. Den säger att den som gjort ölen har en ganska snäv budget och förmodligen en ganska begränsad produktion. Om man hittar en öl som denna så har man hittat en av relativt få sett ur ett globalt perspektiv.

Flaskan på bilden fann jag på min lokala Edeka på Dachauer Straße här i München och det var naturligtvis aldrig tal om att gå hem utan den. Det visade sig att den hamnat där efter en färd på sådär fem eller sex mil från en mycket liten by som delar ölets namn, alldeles i närheten av Rosenheim. Det är S-bahn-avstånd.

Maxlrainer är utöver det lilla bryggeriet känt för det slott som syns på etiketten, en golfbana och inget annat. Ölen är ojämförligt störst. På bryggeriets hemsida går det att läsa att det var ett av endast 21 av Tysklands cirka 1250 bryggerier som erhöll medalj, ett Bundesehrenpreis, från det federala jordbruksministeriet under 2012 och att det var det enda som fick medaljen i guld. Detta är med andra ord Tysklands finaste bryggeri 2012, åtminstone om man får tro den federala regeringen i Berlin.

Varför skulle man misstro dem? Utan att direkt kunna säga varför Maxlrainer genom öl som denna skulle vara bättre än övriga 1249 i landet men om vi måste särskilja någon så kan vi väl för all del lyfta upp denna fina öl från vad jag förmodar är ett även i övrigt fint bryggeri.

Tro nu inte att den ofiltrerade zwickl-ölen på bilden för det är något sorts underverk. Det är en härligt torr öl med en fin maltighet och en eftersmak med ett ganska vasst bett av bitterhet. Den smakar lite som om någon kondenserat en genomsnittlig Dortmunder-öl och tappat den på en gullig liten plats i en naturskön del av den bayerska landsbygden. Smaken är tät snarare än yvig och det är en smak som det går att vänja sig vid.

31,30 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 89945 i katalogen

3,5 källare av 5 möjliga