Det senaste i raden av Crespis konceptställen i Gamla stan stavas Tweed. Stör-romscanapé, tupplevermousse eller varför inte en märgtoast för den hugade prionsuktaren erbjuds tillsammans med förstklassiga cocktails och rökdon.
Odla din alkoholromantik från en chesterfieldfåtölj verkar vara ledorden här. Middagen avnjuter du antagligen tidigare eller senare på kvällen, varför inte på Djuret som ligger i samma lokaler?
För min del blev det en variant på White lady och en tupplevermousse.
En saison ska ju vara en lite frisk öl att dricka på sommaren, och vad gäller friskheten kan jag inte ge belgarna på Dupont hemläxa, det är friskt på gränsen till vattnigt. Smaken påminner inte om mycket annat i ölväg, snarast nog om geuze. Hur stavar man geuze förresten? Jag har sett det stavat på två olika sätt på samma flaska, närmare bestämt en från Oude Beersel. Hur det nu är med den saken, påminner Duponts saison verkligen inte om italienska bryggarna Baladins försök i samma genre.
Nu kan det kanske för den uppmärksamme läsaren verka som att jag försöker låta bli att säga för mycket om hur det smakar, och där kan jag bara ge vederbörande rätt. Dupont saison smakar synnerligen utspädd geuze, och har en eftersmak som för tankarna till alkoholfri öl, dvs extremt vattnig, trots att den klockar in på 6.5 % alkohol. Likheterna i smak ter sig förstås inte osannolika, då båda ölsorterna tar sin början i lambic, men där varje klunk geuze – låt oss stava det geuze – är som en explosion av intryck, sitter man med dennna saison och smackar med tungan runt ett rätt stort intet. Det doftar lite källaraktigt, äppligt, knepigt spontanbryggt, men smaken är helt enkelt inget att skriva hem om.
Två sommarmoln av fem möjliga.Vi dricker gärna läskande öl, men nån slags eftersmak får den allt ha. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 1689.
Det har gått en månad sedan Gödsvinet Vällingby flaggade om till Gödsvinet München och det börjar bli dags att sammanfatta resultaten så här långt. Redan vid en första granskning framstår de som entydiga. Det går att äta, dricka och överleva här.
Dokumentationen här på Gödsvinet har främst rört drickandet men det innebär å andra sidan ingen radikal kursändring i publicerandet. Redan på min första dag på den tyska arbetsplatsen kunde jag dock ta del av ett stycke lokal matkultur i form av skinkstek med knödel i semitransparent mjölsås. Jag borde ha uppfattat att alla kollegorna valde salladen och handlat i enlighet med det.
Trots detta snedsteg har jag försökt att leva så bayerskt det går. Jag bor i en lägenhet full av utlänningar som mig men det är bara jag som hängett mig åt bröd, ost och korv från trakten. En av de andra är en Taiwanesisk-Amerikansk kryptolog från Missouri som under 30 års tid i USA lyckats undvika amerikansk matkultur genom att hålla sig till den kinesiska och jag tvivlar på att några månader i Tyskland lär göra något större avtryck i dieten. Jag är även den enda som dricker öl.
Lägenheten är ytterst modern och belägen på taket till någon sorts ogudaktig IT-institution. Det är ett så kallat smart hus som klarar sig bäst utan människor. Det är i själva verket så smart att det genomgick en existentiell kris redan i femårsåldern.
Det smartaste med att bo på ett tak är i min mening att man kan kyla öl och vin i dräneringen som täcker det platta tak som är vår lilla trädgård av grus och mossa här uppe. Det är speciellt bra då det endast finns ett mycket litet kylskåp och då det bayerska klimatet fortsätter att hålla en lämplig kylskåpstemperatur ännu ett litet tag. Istället för att stega ut i den gemensamma köket i tid och otid kan jag sträcka ut armen genom fönstret efter en ny flaska utan att ens lämna skrivbordsstolen.
Det mest karakteristiskt Münchiska livsmedlet är varken öl eller något annat man vanligtvis förknippar med staden. Det mest typiska är nog vattnet.
München har en fullständigt obscen mängd kalk i sitt dricksvatten och det fastnar överallt, i disk och tvättmaskiner, i kaffekokare och i de som dricker det. Kalket gör vattnet hårt precis som i sydvästra skåne med den skillnaden att det här är upp till tre gånger hårdare.
Vattnet får en bismak av kalket och det lämnar en sträv känsla i halsen. Alla som har testat att äta tavelkrita vet vad det gör med rösten och jag föreställer mig att bayerska gosskörer kan göra trovärdiga tolkningar av Marianne Faithfulls senare repertoar redan i mycket unga år.
På min första dag här i München ställdes jag inför en oväntad vattenfråga. Skulle jag skaffa en tillbringare med ett särskilt filter för kalket eller skulle jag som många tyskar helt enkelt börja köpa vatten på flaska?
Jag testade ett glas och sedan ett till. Sedan bestämde jag mig för att det var både enklast och billigast att helt enkelt vänja sig vid kranvattnet. Det är något jag efter en månad fortfarande tränar på med viss intensitet.
Kranvattnet är förstås fullständigt ofarligt att dricka. I själva verket lär det vara ett av det renaste och bästa kranvattnen i Europa. Det är dock fullständigt bortkastat på tyskarna som knappt ens skulle överväga att använda kranvatten ifall det brann i byxorna. Att bjuda en tysk på kranvatten är ungefär likvärdigt med att erbjuda en skål hundmat.
Det är ett vittne om mina prioriteringar att vattnets betydelse för öltraditionen här i staden var något av det första jag tänkte på när jag såg den centimetertjocka vita beläggningen i vattenkokaren i köket.
Det finns mycket riktigt en del skrivet om detta och det verkar vara ganska entydigt att det kalkrika vattnet är huvudsakligen positivt för ölbryggarna. Processen underlättas och resultatet blir ett smakrikare öl. De många sorters öl som produceras i enorma mängder i staden är i stor utsträckning ett resultat av det vatten som kommer hit från de närbelägna alperna.
De är förstås också svaret på hur man egentligen skall dricka Münchens vatten.
Den smakar inte kola.
I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.
Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.
Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan ”The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen ”Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.
”The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.
Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.
Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.
När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.
May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.
Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.
Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, ”Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de ”allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.
Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av ”Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.
En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.
Queen spelade alltså sedan även in ”The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.
Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten ”One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.
Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till ”One vision”, i Musicland studios i Arabellapark.
Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.
Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.
Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera ”Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.
De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.
Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.
Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.
Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.
Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.
Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.
Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.
Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.
Direkt från Guinness i Dublin (inget licensbryggt trams här, inte) kommer denna svarta bomb. Långt ifrån deras draught, med närapå dubbla alkoholen (8%), är det en blytung stout, inte riktigt en imperial (därtill är den, trots att den är rejält besk, inte tillräckligt humlig), men absolut ingen lättviktare. De där som omtalar vanlig Guinness i ordalag som innefattar ”en hel måltid” hade antagligen imploderat om de försökt dricka en Special Export Stout. Den är inte lika torr som en draught, men har samma fina maltighet – inte en miljard knäckiga toner. Smaken är syrlig, beskan rejäl, och en vag eftersmak av salmiak infinner sig.
Tre och en halv kanonkula av fem. Finns inte på systemet.
Det är inte Pogo Pedagog, på gott och ont, men håll till godo:
För dessa visa ord står Charles ”Pope of Foam” Bamforth, som leder enheten för maltning och bryggning på UC Davis.
Sms skrivet parallellt med inmundigandet:
”Dricker en öl och inser att den utöver sin uppenbara storlek (75 cl) också var betydligt mer fientlig än väntat. 9 % av flaskans innehåll har tydligen bara väntat på att jag ska missa vad som stod halvtydligt skrivet nere i hörnet.”
Sammantaget en ganska hård påfrestning för andedräkten. Pluspoäng för formatet, fram för mer varierande former och format på ölflaskor!
För söt om du frågar mig. Passar säkert utmärkt till jordgubbar framåt vårkanten om du bara tvunget måste.
Tror rosén fortfarande finns i beställningssortimentet, pröva den istället!