Okategoriserad

Brekeriet Cassis

av Jonas

IMG_7495

Brekeriet igen alltså. Cassis dök upp på systembolaget i fredags, och idag är det slut överallt (nåja, 15 kvar på hansa i Malmö i skrivande stund). Cassis är ölet som de blev kända för, och nu hamnade den alltså i min korg. Som namnet antyder är den bryggd med svarta vinbär.

Om det rådde någon tvekan så är det glaset till höger i bild som gäller. Jag slängde in en referensöl bredvid.

Jag går direkt på smaken. Det smakar svarta vinbär. Nästan som att dricka kolsyrat rödvin, fast med en alkoholhalt neråt 5%. Det är en riktigt sur öl, som en kriek (spontanjäst körsbärsöl) ungefär, men utan att nå upp i de extremare nivåerna. En torr avslutning med toner av marknära växtlighet skvallrar om att detta är en öl och inte saft. Munkänslan är stor, och de söt-sura smakerna av svarta vinbär vältrar sig runt i munnen.

Högst drickbart, och jag skulle säga att det är väldigt gott. För att vara en lambic-liknande öl har den en skyhög hinkabilitet.  Men det är svårt att se hur man plockar fram denna när man är sugen på en öl.

Tre och en halv buske av fem möjliga. Kanske lie för dyr för sitt eget bästa, men klart rolig att prova. Jag har fått hem en flaska av deras Brillant också, så vi får se om det kommer ytterligare en recension snart.

Inniskillin Riesling

av Jonas


IMG_7411

Med arbetsgivarens moderskepp tryggt landat i södra Kanada, och med ett antal resor dit, var det bara en tidsfråga innan jag skulle komma över ett vin därifrån. Kanada är, utan att överdriva, inte ett av de största vinländerna. De är dock kända för sitt isvin, något som jag inte vågat prova än. Det sägs vara väldigt sött.

Men i området runt Niagara finns det tydligen vinodlingar, och där ligger Inniskillin. Jag hade gärna dragit en anekdot om den genuina vingården som jag besökte på ett genuint sätt, men istället tvingas jag medge att det var det enda Kanadensiska vinet av intresse på Torontos flygplats.

Nåja, hur smakar det då? Jo, en svag doft av… ja av vad? Den är mest svag. Lite citron och lite fossila bränslen. Men mest svag. Smaken är tillbakadragen, aningen syrlig och ganska torr. Inget krispigt och inget som känns nästan som kolsyra som det kan göra ibland med riktigt friska viner. Den smakar lite citron, både surt och strävt. Vinet är gott men aningen karakärslöst. Smakar lite lemonad. Det är väldigt syrligt, men inte på samma nivå som Kung Fu Girl som jag är väldigt förtjust i.

Nja, två och en halv gula citroner av fem möjliga. Inget att springa benen av sig för, men inget att sky heller. Finns inte på systemet, men på Toronto Pearson terminal 3.

Den trötta salladen på bilden har inget med vinet att göra.

Kom, Armageddon, kom

av Johan

armageddon

En gammal vän har återvänt till systembolagets hyllor. Det är så det känns. Det är två år sedan det Nya Zeeländska bryggeriet Epics Armageddon IPA svepte in i det tillfälliga sortimentet bara för att försvinna lika fort igen. En del av oss har saknat den ända sedan dess vilket förstås bara gör återseendet desto ljuvare.

Naturligtvis skrev Gödsvinet om Armageddon IPA redan 2011. Då såldes den i vad jag uppfattade som sin originalflaska på 50 cl. När den nu återvänder har flaska krympt till 33 cl men innehållet verkar vara detsamma. En fullvuxen IPA med en rik, fruktig smak.

Senast jag såg den var på Bishops Arms uppe på Mariaberget, jag befriade institutionen från  dess två sista exemplar.

Tidigare idag kunde jag i lugn och ro kliva in på systembolaget vid Brommaplan och fylla en korg med denna skatt. Jag hade sett fram emot det hela veckan.

Nu återstår bara att dricka den.

Judas

av zonk

judasAv en eller annan anledning kunde Gödsvinet syd inte låta bli att låta denna flaska slinka ner i korgen, bredvid salami, pancetta, och ett otal andra delikata italienska varianter på gris och ko, och ett par andra öl. Men vi ska inte uppehålla oss vid anledningar. Vilken anledning som helst är en god anledning till öl, även om det förvisso finns öl man kan säga mer om, och öl man kan säga mindre om. Judas, från belgiska bryggarna Alken-Maes, kan sammanfattas som en något mer sötsliskig Leffe blonde, ungefär. Tyvärr är det inte en förändring till det bättre, men visst slinker den ner, och dess modiga 9.5% alkohol sticker inte ut alltför mycket.

Två och en halv förrädiskt stark öl av fem. Finns inte på systembolaget.

Birra Valsugana Lager

av zonk

birra-valsugana-lagerAtt dricka italienska bryggarna Birra Valsuganas lager är att resa i tid och rum, till en tid innan mikrobryggare, otaliga humlesorter, och ständigt nya varianter på öl. En tid då en öl var en stor stark, med en enkel, rättfram beska, lite metallisk i eftersmaken, hyfsat kolsyrad, välfiltrerad, törstsläckande. God öl, men väldigt enkelspårig, öl man kan dricka många av utan att man tänker på smaken, som passar till sillen, eller fettstinn svensk husmanskost. Nåväl. Så här sitter man och dricker öl från ett italienskt mikrobryggeri som smakar som svensk starköl gjorde för 40 år sen, inget fel på det. Gödsvinet syds utsände var då denna dryck skulle inmundigas synnerligen begiven på öl, och det får sägas att behovet därav blev tillfredsställt. Likväl är det kanske inte helt lätt att breda ut sig om smaken. Nåja.

Tre stora starka av fem möjliga. Det finns dussintals öl på systemet som ytterst få människor skulle kunna skilja från Birra Valsuganas lager i en blindtest, så även om den inte finns i listan, är det kanske inte alltför mycket att begråta.

Tyskifiering: Total uppdatering

av Johan

Deutschland

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes ”Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, ”Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit ”en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Monella

av zonk

monellaEn opålitlig källa påstod att humle och marijuana är besläktade, och nog kan det  vara något nästan narkotiskt över öl som riktigt osar humle av bättre sort, i riklig mängd. Utan att vara någon utpräglad humlebomb är Monella ändå en mycket trevlig bekantskap, aningen söt, men med en schysst beska, och med en rik arom som skvallrar därom. Örtigt, fruktigt humlig, är den mycket behaglig att långsamt sörpla i sig, eller bara sänka i stora, djupa klunkar. Efterbeskan är nästan den mest njutbara biten, man kan sitta många långa fina ögonblick och njuta sig igenom djupgröna nyanser av humle. Nej, trots initial skepsis (då bryggarna Birra Amiata tidigare levererat en aningen blek porter och en rälig citronblask) blev Gödsvinet syd glatt överraskade av denna friskt skummade ale-lager. Bra så!

Tre och en halv humlestör av fem. Det får nog bli ett par flaskor till av den här. Finns inte på systembolaget, men har ni vägarna förbi Italien, kanske ni springer på den.

Colomba

av zonk

Visst ser det ut som damen på etiketten håller någon slags suspekt ört? Det är talande, mycket talande, för det som överraskar med denna annars habila wit är just en suspekt örtighet. Man tar en klunk och tänker lite vagt på rosmarinbemängd fläskkotlett, nästa åminner om aromen av äkta svennepizza med mycket oregano, eftersmaken .. ja, man undrar om man slurkat caprinha. Men framförallt är det en frisk, tandkrämsaktig smak av pepparmint som gör sig påmind.

colomba

Låter det märkligt, så är det ändå inte hälften så märkligt som det smakar. Det är uppfriskande, fräscht, lätt och rasslar glatt ner för strupen, men är det öl? Hade någon serverat det som någon slags drink en synnerligen varm dag, hade det möjligen försvunnit ganska fort i glaset, men som ölupplevelse betraktat är det mest enerverande, och man önskar snarast att den 75cls flaskan från franska korsikanska (tack, Jonas!) bryggarna Pietra ska ta slut.

En tub tandkräm av fem möjliga. Kanske är det snön utanför, bristen på hetta om än inte sol, eller ett stort ölsug som ger utslag. Finns inte på bolaget, vilket inte torde göra någon ledsen.

Brekeriet Roken

av Jonas

IMG_6904Brekeriet har tagit ett bejublat kliv in på systembolaget. Även jag har ivrigt hejat på. Inte konstigt då att jag investerade i en dyr men vacker flaska Roken. Rököl är ju normalt inget för mig, men kommer en från Brekeriet så får jag ju prova.

Brekeriets superkraft är att de använder en speciell jästkultur med ett märkligt namn som jag inte minns. Detta i kombination med andra ölstilar kan ge spännande resultat.

Roken luktar brinnande färsk ved. Smaken är densamma, men uppblandad med den syrliga jästkulturen. Sur brinnande ved är ju normalt inget positivt, och den här drycken är inget undantag. Jag kväser min första instinkt att hälla ut drycken i vasken, och tänker att den kanske bättrar sig.

Det gör den tyvärr inte. Den mildrar sig aningen efter några klunkar, men inte mycket. Röksmaken är å andra sidan ren och fin, så om man gillar rököl så gillar man kanske denna. Det gör tyvärr inte jag.

Barney flats oatmeal stout (88682)

av Johan

barney flats

Jag påbörjade denna recension den 16 november 2012 vilket är på dagen tre månader sedan. Att det tagit så lång tid har inget att göra med saktfärdighet och det betyder inte heller att det finns onormalt mycket att skriva om denna Barney flats oatmeal stout från Anderson Valley brewery i Mendocino county i Kalifornien. Förklaringen är istället att det finns ganska lite att säga och ingen direkt anledning att göra det. 

Det mest intressanta med denna öl är förmodligen att den kommer från Boonville i norra Kalifornien, en mycket vacker del av Amerika känd för sin helt obegripliga dialekt. Ölen i sig har en rätt slät karaktär. 

Det är förstås inget direkt fel med denna stout bryggd med en delmängd havre. Smaken är frisk och varken särskilt bred eller djup. Det finns ingen tyngd i smaken, den är istället i det närmaste uppfriskande och aningen tunn. 

Eftersmaken gör ett hastigt avsked och det följer ingen bitterhet. Du kommer inte att minnas något för det finns inget att minnas. 

19,90 kronor på systembolaget, nummer 88682 i katalogen

Tre paranteser av fem möjliga