Eins Zwei Dry

IMG_6779

 

Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.

Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.

Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.

Fyra göteborgare av fem möjliga. 99 kronor i vinbutiken.

Hushållsekonomi

hushallsekonomi

Januari är som bekant årets fattigaste månad och januari i detta onådens år 2013 är förstås inte annorlunda. Det är därför upp till Gödsvinet att som allmänhetens tjänare nummer ett ge en lektion i hushållsekonomi. 

Jag är fullt införstådd med det motsägelsefulla i att just jag håller en kurs i hushållsekonomi. Trots att jag inte saknar sekiner och nästan aldrig har gjort det heller så ser jag nästan aldrig en räkning som inte har det småaktiga tillägget ”påminnelse” i rubriken. 

Det är bara så fruktansvärt tråkigt att ägna sig åt praktiska göromål. I det inbegriper jag alla praktiska göromål från tapetsering till skatteplanering men visst uppbär just betalningen av räkningar en särskilt prominent plats bland tråkiga praktikaliteter. 

Jag är alls inte sniken, fodringshavarna ska ha sitt och en annan sida av mitt ointresse för världsligheter är att jag ibland betalar räkningar flera gånger. Vid ett tillfälle, inte ett av mina stoltaste, fick jag över telefon svara på min hyresvärds frågor om varför de fått två hyror samma månad.

Det tog ett tag att förklara för det kommunala bostadsbolaget i Östersund att jag helst inte besväras med att anpassa mig till den trista sinnevärlden, än mindre med att förklara mitt beteenden i den. De erbjöd att stryka följande månads räkning och med det var till allas glädje samtalet över. 

Så vid ett flyktigt betraktande framstår inte jag som den naturlige hemkunskapsläraren. I tider som dessa måste dock alla vara ekonomiskt på sin vakt och fördömd äro den som icke hedrar veckans erbjudande. 

I ett historiskt steg att medvetandegöra priser och få kontroll över min hushållskassa skaffade jag under sommaren ett med mera-kort på Coop Konsum i Vällingby. Där handlar jag nu allt.

Lever genom kooperationen, ett blåvitt liv i förorten. 

Detta är min första lektion, skaffa kontroll över utgifterna, om inte för att minska dem så åtminstone för att förvånas över hur mycket man kan spendera på grillolja. 

Jag har nu resultaten från mitt första halvår med kortet och de är omskakande. Utdragen från Coop visar att jag har bränt häpnadsväckande 268 kronor i veckan på livsmedel! Bara på livsmedel! Det är ju mer än hälften av vad jag lägger på öl och vin!

Det var precis den här typen av uppvaknande jag hoppades på. Nu är det slut på det här. Inte längre kommer jag att kunna gå och handla varje gång det saknas mat hemma.

I värsta fall får jag köpa med mig dubbla portioner dumplings från något ställe på söder när jag är på jobbet. Kanske måste jag börja stanna för en stödburgare och några öl på väg hem till förorten för att slippa handla när jag kommer dit. Oavsett vilket, det ska inte bli några 268 kronor på Coop längre. 

Så låt denna insikt vara en inspiration, det går att leva snålt även i dessa tider. Det är bara en fråga om vilja och kunskap. 

Tal till nationen inför det nya året

nyar 2010

Så hastar ännu ett år mot sin fullbordning och världen vänder åter sina blickar mot Vällingby för några ord att ta med sig till andra sidan.

I var passage från det gamla till något nytt bor en ängslan och detta år 2012 framstår trots alla sina tillkortakommanden som en trygg hamn vi är på väg att lämna.

Det kommande året kommer att innebära ett skifte till det sämre för många av oss och damoklessvärden vajar olycksbådande i vinden medan jag skriver dessa ord.

Med nya risker kommer nya möjligheter och 2013 kan mycket väl bli året då det omöjliga faktiskt visade sig vara omöjligt.

Under det kommande året kommer det att bli dyrare att leva och fortsatt trist att göra något annat. Det kommer att bli året då priserna steg, kvalitén sjönk och varorna levererades till fel adress.

Ja, det kanske ser mörkt ut nu men kom ihåg att det alltid är som mörkast efter solnedgången.

Det finns förstås också mycket positivt att säga om året som stundar. Låt oss tala om våra förhoppningar inför det nya året. Min förhoppning är att 2013 inte bara blir ännu 365 dagar att lägga på rad efter de som redan varit. Meningen med 2013 får inte vara att bara bli ett år äldre. Det kan vara att bli äldre än man någonsin varit.

Om vi nu går mot svårare tider – som alla säger att vi gör – vad kan vi då göra åt det? Jag tror att förändring och förbättring börjar hos var och en av oss. När ett år gör över i ett annat måste du se dig själv i spegeln och fråga hur du kan bli en bättre eller åtminstone en annan människa.

Men fråga inte hur du kan bli nästa års hjälte, fråga dig vad du kan göra som dig själv. I själva verket bör du fråga dig vad du kan göra som någon som mer liknar någon du kan komma att bli under året som följer. Man måste ligga ett steg före.

Föreställ dig själv som långtidsarbetslös svinaherde någonstans på den skånska landsbygden. Vilken typ av långtidsarbetslös svinaherde på den skånska landsbygden vill du vara? Det är den typen av frågor vi måste ställa oss.

Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kunde ha gjort för samhället när det fortfarande betydde något.

På ett personligt plan har vi här på Gödsvinets vällingbykontor mycket att se fram emot/upp för under 2013. Projekt skall landas, böcker skall skrivas och mitt upp i allt skall jag söka asyl vid ett universitet i Bayern under åtminstone några månader. Exakt hur många är i slutänden beroende på hur många av de där projekten som faktiskt landar och hur många böcker som verkligen blir skrivna.

Kanske hålls nästa nyårstal från någon tillflykt i alperna.

Vi här på Gödsvinet kommer oavsett vilket att fortsätta att leda dig genom samtiden i det nya året. Tillsammans finner vi vägar genom det här. Gott nytt år allesamman.

Tsarina Esra

En stabbig Tsarina

Den här flaskan köpte jag i Amsterdam en gång för länge sedan. Bryggarna på De Molen är kända för sina nattsvarta högoktaniga brygder med en alkoholhalt på 10% och uppåt.

Tsarina Esra är inget undantag, och med sitt namn utstrålar portern en viss pondus. Bör konsumeras inom 25 år, står det nonchalant på framsidan.

Doften av lägereld sprider sig när jag öppnat flaskan. Det är tjära, gamla bänkar i skogen, bildäck och jord. Ganska rökigt, men med bra balans. Vätskan är tunn snarare än krämig, men ändå med de hästkrafter som en imperial porter brukar uppvisa. Smaken är alkoholstark utan att vara spritig. Asfalt. Skogsbrand. Kaffe direkt ur kopparkittel. Man får hår på tungan av den här ölen.

Jag kan rekommendera Tsarina Esra om man är sugen på en riktigt rejäl omgång av tuff sibirisk verklighet. Är man bara sugen på öl kanske man ska dricka något annat. Fyra lägereldar av fem möjliga.

Verkar faktiskt gå att få tag i via monopolet, om man bor i Kongeliga Hufvudstaden altså.

 

Grissida

Svettigt sidfläsk

Det är inte så sällan nu för tiden man får en vällagad och fet grissida på restaurang. Men i affären möter den delen av grisen oss oftast i form av bacon eller rimmat sidfläsk.

I välsorterade affärer kan man dock hitta färskt sidfläsk i bit, och det är inte speciellt dyrt. Då kan man tillaga den så här:

  1. Gnid in skinnsidan med olja, och salta lätt
  2. Lägg fläsket med skinnsidan uppåt på ett galler
  3. Längst ner i ugnen ställer du en form med lite vatten i
  4. Precis ovanför, alltså fortfarande ganska långt ner, sätter du in gallret med fläsket. Kör på 150 grader eller så.
  5. Vänta i 2-3 timmar.

Resultatet är ett mycket mört och välsmakande fläskkött, med en svål så hård att man riskerar ett tandläkarbesök när man med en drömsk blick sitter och knaprar på den. Det blir mycket fett, till och med för mycket för min smak. Men man kan peta bort det vita fettet och bara äta det möra köttet. Och knapra på svålen då såklart.

Det sägs att man kan ta tillvara på det fläskdroppade vattnet och göra sås, men jag har inte provat. Funkar bra med surkål, eller i ensamt majestät.

Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013. 

Äkta svenska jultraditioner

Med julen kommer julens alla traditioner och bland dem – stora och små – är ingen mindre än att du kan dömas till socialt gatlopp om du bryter mot den. 

Det senaste exemplet på ett övertramp inom området jultradtitioner är tydligen att SVT valt att klippa bort ett par bildrutor av julfirandet med Kalle Anka och hans vänner som visar en amerikansk sydstatskarikatyr av en svart kvinna i leksaksform. Det är där debatten står i Sverige 2012. 

Allra mest upprörda över redigeringen är förstås representanter för sveriges största fascistiska parti, Sverigedemokraterna. Inget hotar det heliga svenska julfirandet som en förändring i en disneyfilm från 1940-talet. 

Sverigedemokraterna presenterade nyligen en rapport om vad som är att betraktas som typiskt svenskt vilket var ett stycke folklivsforskning som till det yttre påminde mycket om en bellmanhistoria. ”En svensk, en dansk, en norsk och Bellman” etc.

Bland det svenska vi måste värna finns våra rasstereotyper. Så Sverigedemokraterna är inte rasistiska, de bara vill att vi ska vara precis som vi var när vi var det. 

De som ändå försöker formulera ett mer seriöst argument menar att vi inte bör redigera bort nedsättande beskrivningar av människor som avviker från normen eftersom det är en form av historieförfalskning.

Resonemanget är att vi måste bevara bruket av sådana beskrivningar för att vi inte ska glömma bort att vi en gång gjort dem. Inte för att vi gör dem nu förstås, vi är väl inte rasister?

I enlighet med det resonemanget borde vi minnas Bollhusmötet genom att dra in passet för Göran Rosenberg. 

Nu är detta förstås ingen politisk blogg och jag kan med tillförsikt hänvisa till vår historik som ett exempel på total ideologisk opartiskhet. Exempelvis har vi avstått från att göra billiga poäng på sverigedemokraternas olycka eller att säga något nedsättande om de inavlade idioter som röstade på dem. 

Istället ska denna blogg ju handla om mat. Så låt oss säga något om svenska mattraditioner kring jul. Jag har haft goda förutsättningar att studera dem, förra helgen besökte jag restaurang Ulla Winblads fina julbord tillsammans med bland andra Mejeri-Robin och under arbetsveckan har julmatsparaden fortsatt i oförminskad styrka. 

I egenskap av folkbildare och filantrop tog jag mig rollen att granska den svenska julmatstraditionen objektivt och sedan försöka säga något om det typiskt svenska utifrån denna granskning.

När analysen nu är fulländad har jag ett tydligt och angeläget budskap till det svenska folket: Ni är helt sjuka i huvudet.

Hur fick ni ihop den där maten? Allvarligt, hur tänker ni? Syrad fisk, rökt och saltat kött och olika former av smält socker. Det är inte en meny, det är ett rop på hjälp.

Till och med i Norge, det enda landet i världen som har värre mat än Sverige, äter man läckert lamm kring jul.

Men den svenska julmaten är ju tradition? Som vi redan konstaterat så är en viss grad av rasism också tradition men det betyder inte att vi måste praktisera den.

Precis som vi inte behöver leva med forna tiders fördomar och vidskepelse så behöver vi inte leva med forna tiders konserveringsmetoder längre. Vi kan få färskt kött och färsk fisk nu. Vi kan dricka vin utan mandel och russin. Vi kan se på tecknad film utan rasistiska stereotyper.  

International arms race

”Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit ”Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Pripps extra stark (1296)

Är detta en öl eller ett självmordsförsök? Det är något alla måste fråga sig själva när de öppnar en flaska Pripps blå extra stark. För min del är det förstås ännu ett offer för folkbildningen. Människorna måste få veta om när jag öppnade denna öl så att det aldrig ska behöva hända igen. 

Senast jag drack denna öl var på en fest som hölls i en tvättstuga, det var någon gång i mitten på 90-talet. Vid ungefär samma tid mördades 800 000 människor i det lilla Östafrikanska landet Rwanda. Oavsett hur allvarligt jag tar öl i allmänhet och äckliga öl i synnerhet så kan jag inte jämföra de två händelserna. 

Ändå kan jag inte låta bli att reflektera över att vi nu äntligen har fått till en svensk rättegång mot en person som är misstänkt för att ha deltagit i massmordet samtidigt som Pripps blå extra stark har fått fortsätta att härja fritt ända sedan dess. Varje dag öppnas en ny flaska Pripps blå extra stark. 

Hur den smakar? Vilken fråga. Du vet hur vansinnigt äcklig vanlig Pripps blå är? Pripps blå extra stark är inte dubbelt så äcklig och inte heller tre gånger så äcklig. Pripps blå extra stark är så mycket äckligare än så, äcklig bortom all matematik.

Pripps blå extra stark har ingen smak utöver äckel.

8,90 kronor på systembolaget, nummer1296 i katalogen

Hoppas du inte förväntar dig ett betyg.