Det sägs att det enda som skiljer nybörjaren från konnässören är tid: ett par hundra timmars intimt samkväm med valfritt (företrädesvis behagligt) tidsfördriv, och så har amatören blivit expert. Lägg till ett färgstarkt språk, gärna kryddat med facktermer, lite fikonspråk för de initierade, och du har en recensent. I bloggens tidevarv är inträdeströskeln inte högre.
Men någonstans mellan navelskådandets uppräkning av vad man druckit eller bevistat eller åskådat senaste veckan, och den rena beskrivningen av färg, smak, doft, textur finns ändå ett högst njutbart gränsland, där den egentligen högst tillfälliga och subjektiva upplevelsen kan få ett litet drag av intresse – kanske något allmängiltigt, i hur vi försöker avnjuta varje ögonblick innan avgrunden. Förvisso är det nog högst personligt till vilken grad man bekänner sig till denna typ av desperat hedonism, många kanske inte alls känner till den, även om de inte är främmande för att sätta en bägare till sina läppar. Likväl, det som fångat och fångar mig i dessa till synes ändlösa berättelser om smakfull (eller avskyvärd) dryck, mat, film, etc – det är något i alla dessa ögonblick som tillsammans blir en tillvaro. Det är något fint, speciellt om det är en smula kåserande, tillskruvat, lite magstarkt, udda. Jag vet inte om det jag skriver länar någon annan samma njutning, eller vilka andra som hittar samma njutning i det jag läser, men det är därför jag är här. Den dagen det inte längre känns så, är det dags att gå vidare.
Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?
Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva.
Det är den 17:e maj och Norge firar sin nationaldag. I Sverige firar vi folknykterhetens dag men det är inte samma sak. Inte alls.
Att fira den 17:e maj innebär att man klär ut sig i folkdräkt och paraderar ner för en centralt belägen gata. Vad det innebär att fira folknykterhetens dag är något jag inte fått klarhet i men jag fruktar det värsta.
Det är inte lätt att vara norsk men det är svårare att vara nykter. Lyckligtvis är jag ingetdera.
Detta är det 400:e inlägget jag skriver för Gödsvinet och jag känner mig trött. Orden anmäler sig fortfarande för tjänstgöring men mina order övertygar inte längre. Varje ny ölrecension är bara ännu ett slag i ett krig utan slut. Vad är meningen med allt detta?
Missförstå mig inte, Gödsvinet är fortfarande Internets förstasida och samtidens bästa hopp om den svenska folkbildningen. Vi har inte för avsikt att sluta göra det som vi uppenbarligen gör bäst. Ändå uppmärksammar jag mitt 400:e inlägg eftersom jag inte längre är lika övertygad om att det blir ett nummer 500.
Kanske kommer det en dag då allt är sagt, alla frågorna besvarade och alla flaskorna är tomma?
Ölen du ser på bilden heter Svensk starköl och vad är väl svenskare än just starköl? I Sverige och endast i Sverige säger vi stark innan vi säger öl. Det är så vi prioriterar här och om du inte gillar det kan du åka hem till resten av världen.
Det som är så svenskt med att kalla öl för starköl är att ordet blivit en garant för kvalité trots att det var avsett som en varning. Förmyndarsamhället är populärt bara för att det ger alla medborgare samma grundläggande förståelse för vad som är njutbart genom att reglera det. Det är folkbildning och ett demokratiskt experiment av internationell betydelse.
Nu skulle det här förstås handla om en särskild öl. Ölen på bilden är bryggd av Åbro. Den smakar ungefär som vilken Åbro som helst fast mindre. Avslaget med en ton av trocadero.
8,30 kronor på systembolaget, nummer 1699 i katalogen
Som ölintresserad är man lite splittrad inför fenomenet med lokala ölbryggerier. Man vill ju så gärna vara entusiastisk när fler ger sig in i denna vår vackraste konstart – ölbryggande, och avnjutandet av dess frukter. Så det låter ju trevligt, men allt som oftast är ju resultatet milt sagt yxigt. Enligt en bekant var t.ex. den gemensamma nämnaren för samtliga öl från Helsingborgs bryggeri att de smakade stall, mer eller mindre malplacerat beroende på öltyp. Sådana onyanserade omdömen kan givetvis inte vi på Gödsvinet ställa oss bakom, i varje fall inte förrän vi själva grundligt undersökt frågan.
Våra något begränsade provtagningar av Lundabryggeriers skapelser har ju gett besked om hyfsade, om än kanske inte fantastiska öl. Det är alltså med viss skepsis man korkar upp en flaska från dem som kallar sig intet mindre än ”bästa lagern”. Men språkpolisnerven slutar straxt klia, och efter en ganska anonym doft – på gränsen till obefintlig – rasslar en kall, skön lager nerför halsen. Eller är det kanske en pale ale? Det hela är i vart fall klart anstruket av andra saker än klassisk svensk lager – opastöriserad och ofiltrerad, dimmig, med en vagt syrlig ton. Men det är ett solitt, gediget hantverk: inget sticker ut, harmoniskt gifter humle och malt ihop sig med alkohol, sådär som man så gärna ser den göra. Möjligen kan man anmärka att det inte är en karaktärsstark öl, men det finns å andra sidan en tid och plats för det, och sen finns det en tid och en plats för en ljus, distinkt öl som inte gör väsen av sig. Om det sedan är till sillen, till valfritt action-guldkorn från 80-talet, eller i parken låter vi vara osagt, men vi tror den hade kunnat passa samtliga.
Till tonerna av The New Division Italo Mix av Phoenix Armistice undrade jag denna tidiga lördagsmorgon kl 12.41 vart jag skulle börja. Sen kom jag på det, och nu fyra-fem dagar senare har jag det i princip klart för mig. Sprit, kött och Svartengrens. Jag får erkänna att jag de senaste veckorna har samlat på mig mer cocktailmaterial att bibringa er än vad som kan vara anständigt. The Dukes Bar i London har testats noggrant och det sedvanliga vakuum som brukar uppstå i plånboken så fort man stiger av flyget på Heathrow var mer av svart hål än dammsugarvarianten den här gången. Jag har gjort otaliga varianter av Mint Julep, en drink som i Stockholm — kanske i Sverige — bara kan drickas på Nobis hotell. Ingen annan har de erforderliga tennglasen. Men kan även dricka den hemma hos mig, förvisso. Jag har skrivit en längre utläggning om vad man bör ha i sin bar. Den artikeln blir dock längre och längre hela tiden så jag får se över deadline på den. Men låt mig börja med Sveriges bästa bar, Svartengrens. Jag måste förvarna, det här är en hyllning. Jag besökte Svartengrens första gången någon gång i Januari i år (2012). Jag gick dit med en vän, och vi prövade en drink eller två. Man kunde få en korv i baren då för 59kr och en stor sallad till korven för ytterligare 60kr (menyn ändras dagligen baserat på vad som finns att tillgå, allt är närproducerat). Man kan också ta bara ett bartillbehör om man vill. Vi talade om världens undergång, nära förestående, en drink till kom förbi, och vi svepte den. Det var en lugn kväll, inte menad att vara sensationell, bara väldigt trevlig. Drinkarna var sensationella.
Svartengrens Old Fashioned
När man kommer in på Svartengrens i Mårdens gamla lokaler på Tulegatan, hörnet Surbrunnsgatan i Vasastans Sibirien, så möts man av vit träputs, kakel, danskt trä, mässing, leenden och bartenders som tar sitt hantverk på yttersta allvar. Man sätter sig och vatten och menyer står framför en. De spelar nästan alltid någon form av hiphop i baren, men man har överseende med det. Svartengrens serverar cocktails och kött. Efter tre-fyra cocktails (vi drack en sida av dåvarande cocktailmenyn, en ’Fitchette’, en variation av Old Fashioned som de kallade Franco’s Fashioned och något mer som jag inte kommer ihåg i rödaste rappet. Allt gott, spritigt, bittert, kommer inte ihåg ens i närheten av vad som var i. Det var sprit i, bourbon. Och bitters. Men beställ den nu borttagna Fitchette någon gång, fantastisk) – ah – efter tre-fyra cocktails gjorde vi misstaget att gå till Olsons Skor där man istället fick dålig öl och pole dancing. Nåväl. Ytterligt imponerad återvände jag någon vecka senare och åt mig igenom alla förrätter som tapas med en kvinnlig bekant. Vi prövade några drinkar men drack annars champagne rakt igenom (rekommenderas). En sådan måltid gick loss på ca 800kr per person (inkl någon hundring dricks!), vilket måste ses som ett fynd i sammanhanget (sammanhanget är Stockholms pengavakuum som om möjligt är större än Londons). Veckan efter skulle en vän komma upp från Göteborg och hälsa på. Jag hade beställt bord på Svartengrens. Min vän ställde in, han skulle komma på lördagen istället. Givetvis utnyttjade jag bokningen och en annan vän kunde som väl vara smita undan barnpassning och följa med. Dagen efter gick jag dit igen med min Göteborgsvän. Det är nog ingen bra idé att räkna på hur stor procent av mina senaste två-tre löner jag lagt på Svartengrens.
Tillbehör "Hasselbackspotatis" (borttagen från menyn!)
När Gödsvinets Stockholmsavdelning på en kväll skulle pröva sig igenom Stockholms bästa barer, en Manhattan och en (eller två) ’husets bästa’ på varje ställe, var Svartengrens det självklara stället att börja, och barens Madeleine Rapp den självklara personen att fråga om vilka övriga barer som borde ingå i vår runda. Det blev Kåken, Guldbaren och Little Quarter. But I digress, jag får återkomma till den dimmiga kvällen.
Dazzle med Siouxsie and the Banshees har avverkats och The Glimmers version av Roxy Musics Same Old Scene har börjat spela hör jag nu, randomlistan är bra idag.
Specialdrink av något slag. En variation på Manhattan Perfect har jag för mig. Dvs både torr och söt vermouth. Notera den klara isen!
Helgen efter Gödsvinets testrunda var jag i London (och gick på Dukes). Helgen efter var jag iväg med jobbet. Sen kom påskhelgen. Jag tog med mig några arbetskompisar på spontan after work. Vi gick till Svartengrens. Dagen efter var jag på Svartengrens. Helgen efter, förra helgen, åt jag en snabb middag där, drack en Backyard Dawg (och recept på den ingår i nästa inlägg, den episkt dimmiga kvällen) och en specialdrink av något slag, innan vi såg på en film. I fredags var jag där igen. Första drinken var en Lacrimosa, för den hade Madeleine och ”Jossan” (Lonlo, det andra bargeniet) fått första gången de var i New York. Jag bad om en lista på ställen man borde gå till i New York och fick tio-elva namn. Efter en del googlande så kan jag konstatera att Svartengrens är en New York-bar i Stockholm. Men vad gör det? Det är sällan man hittar sådan dedicerad passion någonstans. En imponerande vilja att göra något bra. Sista drinken den kvällen var en variation på Dry Martini på Navy Strength Plymouth Gin, Lillet och Orange Bitters – faaantastic! You get the idea. Svartengrens, Sveriges bästa bar.
tio-elva ställen man kan gå till i New York
Lacrimosa
2 delar Rye Whisky
3/4 delar Amaro Luxardo Bitter
3/4 delar Amaro CioCiaro
Apelsinzest
Rör, sila ner i kylt old fashioned glas med en stor isbit, garnera.
De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.
Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?
I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.
Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.
Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.
Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.
Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.
Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.
Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.
Får får får? Nej, får får kål. Det var så jag resonerade när jag med bestämda steg klev fram till den lilla charken längst in i Coop Extra i Vällingby. Den har inga uttalade halal-ambitioner men om man ställer tre män från Mellanöstern bakom en trång köttdisk med nöt och lamm är det ändå nästan oemotståndligt att fråga efter fläskkotletter. Ändå valde jag att begränsa mina beställningar till lamm, de har hittills aldrig haft något fläsk och förresten verkade det olämpligt att fråga.
Lammet är mycket fint där. Framför allt är det dock väldigt billigt. Den nacke jag valde för min tilltänkta gryta kostade 69 kronor kilot. Bringan hade varit min för 45 kronor kilot. Vitkål är i princip gratis och tillsammans med köttet är det nästan allt som behövs för en välsmakande gryta med får i kål.
Detta är vad som behövs:
1,5 kg lamm (bog, framdel eller lägg)
1 medelstort kålhuvud
1 stor lök
1 fänkål
1 liten purjo
10-15 korn hel svartpeppar
5-10 korn rosépeppar
4-5 lagerblad
1-2 kryddmått senapsfrö
Färsk persilja
Salt och peppar
Det hela är egentligen rätt billigt. Enkelt menar jag. Det hela är egentligen rätt enkelt. Visserligen är detta originalrecept mer avancerat än de flesta versionerna av denna klassiska rätt. Det innehåller flera ingredienser som är dyrare än vitkål och därför sällan inkluderade. Så här gör vi på Gödsvinet: Stek allt lamm i smör så att bitarna får lite yta utan att bli genomstekta.Salta och peppra. Lägg dem i en stor gryta och täck dem med vatten. Låt det koka upp och sjud på svag värme tillsammans med kryddorna. Medan köttet inleder sin evighet i den renande skärselden i botten på en gryta så kan du passa på att hacka vitkålen grovt i stora kuber. Stek även dessa och samla i en skål i väntan på att kötten skall börja inse sina fel. Hacka purjon, löken och fänkålen grovt och häll på köttet när det har kokat i en dryg timme. Fyll på med lite extra vatten och låt sjuda i ytterligare en dryg timme. När du har kommit till detta stadie är du i allt väsentligt färdig. Vad du gör medan grytan kokar intresserar mig ärligt talat inte. Kanske spelar du ett parti kubb eller läser en dikt för krukväxterna. Det är upp till dig. Om du läser en dikt för krukväxterna så föreslår jag dock att du undviker Tomas Tranströmer. Det vore inte juste. Var var jag? Just det, en sak som du faktiskt kan göra medan du väntar är att koka ett par potatisar eller skära upp ett par skivor grovt bröd om du önskar något sådant till ditt får i kål. Häll upp och garnera rikligt med färsk persilja.
Får i kål är en rätt som är långt billigare än sitt rykte. Långt godare, ska det vara. I själva verket är det en ytterst mustig rätt med en förbluffande sammansatt smak. Efter två till två och en halv timme i grytan är tyngdlagen tillräcklig för att bena ur köttet. De faller ur av sig själva. Grönsakerna är mjuka och saftiga. Alltsamman är, kort sagt, en ytterst billig upplevelse.
Bilden är tagen i en mataffär i Mariposa, Kalifornien. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den, så jag tänker låta det vackra fotot tala för sig själv.
Det sägs att det enda som skiljer nybörjaren från konnässören är tid: ett par hundra timmars intimt samkväm med valfritt (företrädesvis behagligt) tidsfördriv, och så har amatören blivit expert. Lägg till ett färgstarkt språk, gärna kryddat med facktermer, lite fikonspråk för de initierade, och du har en recensent. I bloggens tidevarv är inträdeströskeln inte högre.
