Okategoriserad

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

av Johan

Flying dog är med sina Ralph Steadman-etiketter, sina Hunter S Thompson-citat och sitt lysande öl ett bryggeri man svårligen kan bortse ifrån. Hittills har jag dock lyckats missa deras oktoberfestöl ”Dogtoberfest” men den bildningsluckan håller långsamt på att smälta bort medan jag skriver detta. Så här långt står det klart att ölen i flaskan bredvid mig inte ger anledning till att omvärdera Flying dog på något sätt. 

Med risk för att verka ytlig, även om det förstås är en orimlig tanke, så tänker jag uppehålla mig vid etiketten. Den är i likhet med alla etiketter från Flying dog gjord av den brittiska illustratören Ralph Steadman. Just denna etikett, föreställande två män i tyrolerkläder och en tax, för dock tankarna i särskilt stor utsträckning till Steadmans allra första samarbete med Hunter S Thompson, illustrationerna till stycket ”The Kentucky Derby is decadent and depraved”. Alla de otäcka detaljerna i osnyggt fylleri främträder nu som då ur Steadmans lika skrämmande som vackra teckningar. 

Ralph Steadman skriver kort om sitt uppdrag åt Flying dog i den självbiografiska ”The Joke’s over – memories of Hunter S Thompson”. Han ger en livaktig beskrivning om hur han på Flying dogs tioårsjubileum 2004 behandlades som en rockstjärna för första gången i sitt liv. Evenemanget ägde rum i en hangar och upplägget var sådant att Steadman skulle rida in på en motorcykel och stänka rödfärg på alla de hundratals närvarande. Efter utfört uppdrag lyftes han bort av sex säkerhetsvakter som placerade honom i en avskild del av lokalen där i det närmaste beatleshysteriska ölnördar förnedrade sig för att få något föremål eller någon del av sin anatomi signerad av den stora Steadman. Sedan åkte den engelska illustratören hem till Hunter S Thompson som precis var i färd med att skjuta sin personliga assistent med ett hagelgevär i tron att hon var en björn. Nu anar jag dock att den här recensionen av Flying dog dogtoberfest håller på att lyfta mot fel väderstreck. 

Flying dog dogtoberfest är, som dess fullständiga namn antyder, en märzen. Märzen är namnet på ett öl som görs i mars, vilket i enlighet med de traditionella bayerska bryggerilagarna är det sista tillfället att göra öl innan slutet på september. Av olika anledningar så som brandrisk och att tyskar gillar regler fick man förr inte göra öl mellan just början på april och slutet på september. Den sista kvarvarande ölen, den som gjordes i mars, använder man traditionsriktigt till att dricka sig löjlig på under det evenemang vi känner som oktoberfest. Typiskt för märzen är en något förhöjd alkoholhalt och en hög maltighet.

Dogtoberfest passar den beskrivningen ganska väl. Alkoholhalten är 5,6% och maltigheten är kraftig. Smaken är i övrigt diskret, den har en ton av karamell och en nästan helt gömd arom av gräs och frukt. Ett speciellt omnämnande bör ges till den delikata färgen av bärnsten, det fina skummet och en doft av blomsteräng. Flying dog dogtoberfest märzen är ett udda inslag i systembolagets hylla för oktoberfestöl men det är ett välkommet och lyckat sådant inslag. Det är ett öl som inte bara kan bära upp sin etikett utan också skänka glans åt dess upphovsmakare.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11231 i katalogen

Fyra droppar tusch av fem möjliga 

 

Bluff & båg

av Jonas
Lyxigt hemmaspa

 

Varje tidsålder tror på sina egna myter. Idag skrattar vi rätt gott åt de som på åttiotalet trodde det var världens bästa idé att ha en bar i källaren. Vi tycker att det är underligt att man kunde använda DDT och asbest utan att tänka sig för. Vissa har kommit så långt i sin mognad att de garvar åt alla som säger att det på vintern, tack vare luftfuktigheten, känns kallare i södra Sverige än i norra. Och vissa fnissar dessutom hejdlöst åt de som en gång trodde att smör var onyttigt.

Samtidigt som vi insett gamla tiders dumheter har den här tiden också sina myter, bluffar och idiotier som man kommer skratta rått åt i en snar framtid. Här är ett par fenomen som jag tror är nästa offer för ett ritualmord på trendernas altare:

Spa. Samma slit som folk har att renovera bort varje spår av gillestuga, sänkta träimmitationstak och vävtapeter i sina gamla villor idag, det kommer den moderna 2030-talsvillaägaren ha att få bort alla larviga spa-anläggningar. Vem är det egentligen som vill sitta och hänga i sitt badrum timmar i sträck, med doftljus, barbapappaformade badkar och tvålkoppar i massiv ek? Eller är tanken att man ska bjuda hem alla vännerna och hänga i badrummet med lerinpackningar och varsin smoothie? Ordet ”hemmaspa” har till och med devalverats till den nivån att det räcker med ett värmeljus från ikea på badkarskanten för att få kalla sitt badrum för spa.

Fett. Min eviga käpphäst. Naturligtvis blev inte fett helt plötsligt nyttigt. Det spelar ingen roll hur många nyfrälsta Annika Dahlqvist-lärjungar som sväljer alla hennes nya idéer som vore de vetenskap. Hälsofreaks idag skrattar åt att alla en gång gick på knepet med lightprodukter. Jag ska en dag skratta åt hälsofreaksen som idag trippar på lchf.

Do it yourself. Alla gör allt nuförtiden. Man bakar surdegsbröd, odlar tomater, brygger öl, går omkring barfota och bygger om gamla lador om somrarna, etc. En gång i tiden gick vårt samhälle genom en effektiviseringsperiod, där man specialiserade sig på olika saker. Helt plötsligt behövde inte alla baka själv längre. Visst är det trevligt att tråkigt industribröd inte längre är ens enda val, och man kan gå till en bra och svindyr bagare istället. Men det dåliga samvetet över att man inte har en levaindeg som står och bubblar där hemma, det kommer att försvinna.

Umami. Detta kan ju inte vara annat än trams. Max har till och med en ny umamiburgare. Som om det var omöjligt att tillverka den innan någon uppfunnit smaken. Att umami hittas lättast i moderiktiga matvaror som lufttorkad korv och parmesan är knappast en slump.

Kommer du på fler? Komplettera gärna.

Tillbaka till livet

av Johan

Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten.  

Av ödet sammanförda grupper av människor har vandrat planlöst över Vällingbys gator som zombies i brist på vägledning och själsligt ledarskap från oss. Ingen vet om Nils finns eller någonsin funnits, vi förlorade för länge sedan kontakten med Malmö och en expedition är medan jag skriver detta på väg upp för de italienska alperna mot Zonks senaste kända gömställe. 

Med stor makt vilar ett stor ansvar och vi har inte levt upp till det. Min koncentration på det uppdrag som givits mig av historien har brustit medan jag likt en Heimdal stått som portvaktare mellan det kaos som är sommaren och det kosmos som är terminstarten. 

Under den plågsamma omställningen till ordnade förhållanden har jag helt försummat att skriva om öl och, vad värre är, även att dricka den. Ett lika uppmuntrande som oroväckande stycke statistik är att jag under en dryg vecka utan öl tappat tre kilo kroppsvikt och fler ovanor än vad jag visste att jag hade. Lyckligtvis är vägen tillbaka varken lång eller svår. 

På bilden syns några av de oktoberfestöl som jag inhandlade under morgonens första timmar. Längst bak ser du en fond av Hofbrau och det är också så jag ser på säsongens öl. Hofbrau är den högsta, bredaste och viktigaste av alla oktoberfestölen. De vilar alla i denna trygga hamn av frisk, klar och ytterst välsmakande öl av bayerskt märke. 

Sedan ser du några spaten i septembers egna kostpyramid. Spaten är endast ett halvt steg bakom Hofbrau och ett fullgott alternativ till den i nästan alla sammanhang. Lite längre fram solar sig Paulaner, det lite excentriska släktingen som man måste gilla men som man samtidigt kan få lite för mycket av under långa helger av samkväm. Allra längst fram står Flying dogs mer experimentella oktoberfestöl där experimentet består i att göra en god tysk öl i Colorado. 

Bilden visar min omedelbara framtid. Det finns mycket att dricka och det finns mycket att skriva. Jag tänker göra båda de sakerna. Gödsvinet har till sist återvänt. 

Josephs bar

av Johan
Bild: www.josephsbar.se
Bild: www.josephsbar.se

En verklig glädje med att ha flyttat till Stockholm är förstås att få presentera sin sida av huvudstaden för människor som kommer på besök från ens tidigare existenser. När Kalle från Lund kom på besök kändes det angeläget att relativt omgående bege sig till Nisses i Hässelby gård. När mina föräldrar var på besök för inte så länge sedan kändes det på liknande sätt viktigt att få visa dem Josephs bar i Vällingby centrum. 

Det var åtminstone så jag resonerade. I själva verket hade jag aldrig tidigare varit på Josephs trots att det knappt är möjligt att ta en bild på restaurangen från utsidan utan att få med åtminstone en del av mitt hus i bakgrunden. Hade jag levt granne med himmelriket eller stod vi i begrepp att genomgå en skärseld?

Det är ju något speciellt med familjemiddagar. Då vi klarat av samtalsämnen som ”kul att få ses utan att behöva bära flyttlådor” och listan över vem som dött sedan sist gled samtalet över till inredningen på Josephs bar. Josephs verkar satsa på en ganska dunkel och förmodat exklusiv klubbmiljö även i resturangdelen av lokalen. Det är åtminstone vad de åstadkommit och även om de gamla ansåg att det var ”fint” så kunde jag inte sluta fundera över valet att låta en blå och en gul neonslinga löpa runt den halvmånesformade lokalens fulla längd. 

Många av de som sökt sig till Josephs denna torsdagseftermiddag hade hoppat över lunchen för mer prioriterade utgifter. Tomglasen stod tätt på den delvis övertäckta uteserveringen och den enda servitrisen hade fullt upp att leverera ständigt nya bägare med öl och vitt vin till törstiga västerortsbor. Trots arbetsbelastningen var hon ett mönster av tillmötesgående och välvilja, vilket inte minst illustreras att min far ville ge dricks för första gången i sitt liv. Låt vara att han kanske kunde ha sträckt sig till ÖVER en procent av totalsumman nu när han ändå gjorde ansträngningen.  

Men nu går vi händelserna i förväg. Vi beställde pizza vilket inte var att göra Josephs långa meny rättvisa. Världen är dock en gång för alla inte rättvis och ärligt talat kände inte någon av oss sig särskilt äventyrlig. Pizzorna var i likhet med övriga rätter väl tilltagna och serverade med föredömlig snabbhet. De smakade som alla pizzor jag någonsin ätit i hela mitt liv har smakat och jag antar att det är det som är meningen med rätten. Bland rätterna vi inte beställde fanns alla kombinationer av fläskkött och bearnaisesås man kan tänka sig och ingen behöver lämna baren utan en prisvärd portion friterad potatis. De erbjöd dock även lax och skaldjur men jag valde att inte försöka. Ett rejält mål med mat på Josephs bar ger dig garanterat färg på kinderna men det är svårt att förutsäga vilken.  

På Josephs är ölen billig och stämningen gratis. Om stämningen får dig självmordsmässig är alltså inte Josephs ersättningsskyldig. När jag återvänder är det därför för ölen. 

För jag återvänder nog. Det känns på något sätt befriande att ha en inte så trygg hamn att lägga till i när vintern drar in över Vällingby och systembolaget av någon jävla anledning är stängt hela tiden. Josephs kanske kan bli den där platsen där alla kan ens namn eller åtminstone ens blodgrupp. Viktigast av allt är att jag hittat den enda rimliga platsen att tillbringa alla mina framtida släktsammankomster. 

Entombed och stoiska pappor

av Jonas

För några år sedan var jag på malmöfestivalen och såg Front line assembly. De kanadensiska electrorockarnas storhetstid var onekligen förbi, och konserten var sådär. Men i publiken såg jag något väldigt fint. En tjej i trettonårsåldern stod och såg på konserten, med pappa tålmodigt väntande i oväsendet två meter bakom. Det här var inte hans musik. Hon tyckte det var ytterst pinsamt att pappa var med, det syntes, men innerst inne var hon nog tacksam för att få ett ”ja du får gå, om pappa följer med” istället för det enklare och tråkigare ”nej”.

Som sagt, konserten var sådär. Men några timmar senare var det dags för Laibach, och de var desto bättre. En glimrande technoparad i Laibachs typiska marschtakt. Helt plötsligt såg jag samma scen igen. Den tonåriga tjejen stod och diggade coolt och nonchalant. Hon låtsades som att hon inte kände mannen som stod två meter bakom och undrade varför hans dotter lyssnade på mullret från en skäggig sloven i uniform. Han hade alltså stått ut med två konserter av det värsta oljud man kan utsätta en vuxen människa för, och ett antal timmars väntande, för att dottern skulle kunna få sin konsertupplevelse. Han njöt verkligen inte av detta, men inte heller led han. Han väntade med ett stoiskt lugn, väl medveten om att detta var viktigt för dottern. Helt plötsligt insåg han att det vansinniga oväsendet var en version av Rolling Stones Sympathy for the devil, en av Laibachs sedvanliga covers. Han började studsa upp och ner med ett fånigt leende på läpparna, och lutade sig fram och berättade för sin dotter att detta var gammal bra musik.

Det var så vackert att jag fick torka en tår.

Flera år senare, nämligen igår, spelade dödsrullarna Entombed på nämnda festival. Entombed var bra som de alltid är. Till och med lite tajtare än vad de brukar vara. Jag var inte helt överens med deras låtval men när de avslutade spelningen med den underbara Night of the Vampire var allt förlåtet.

Mitt under spelningen såg jag samma scen igen, men med nya aktörer. Pappan hörde inte hemma där, i sin polotröja och sandaler smälte han rätt dåligt in. Och Entombed är inte lätta att uppskatta om man annars lyssnar på musik med sång och/eller melodi. Men tålmodigt stod han där med sina två söner. Inte ens när polisen fick börja delta i det stökiga firandet framför scenen avbröt han expeditionen.

Entombed på malmöfestivalen, en sedvanligt stabil fyra av fem.

De två självuppoffrande papporna, fem av fem. Hatten av!

Varför amerikanerna är våra övermän

av Johan

På bilden ser du en liten del av svaret på varför USA är världens enda supermakt. Den utomordentligt praktiska skumgummisockan som syns längst ner på denna burk med DAB håller ölen skyddad från värmen från både svettiga händer och den heta sydstatssolen. Dessutom halkar man inte med sin öl ens om den badat i en ishink, som ölburkar inte sällan gör på varma ställen i Amerikas Förenta Stater. 

Den verkliga genialiteten ligger dock i marknadsföringen på sockan. Som synes på bilden är produkten sponsrad av brottsmålsadvokaten Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Du vet hur det är, man är ute och tar några öl. Det blir lite galet. En kundvagn far genom bakrutan på någons Mercedes. Med dig i den. Vem ska du ringa? Jo, brottsmålsadvokat Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Varför då? Du har hennes nummer och om du läser vidare i annonsen så ser du att hon svarar telefonen 24 timmar om dygnet. Där har du en advokat som förstår sina klienters behov.

Det är advokater i allmänhet och advokater som henne i synnerhet som har gjort Amerika stort.   

Gin O’clock

av Johan

För inte så länge sedan bjöd mejeri-Robin hem mig till middag hemma hos sig på Bistro Berns. Eftersom det visade sig vara en ganska lyckad idé så fortsatte han  med att idag bjuda hem mig på grogg hemma hos mig. Öfremalmsfolket förnekar sig inte.  

Anledningen skall tydligen vara att han kommit över ett storskaligt parti gin vid sitt besök på en ockult nazistorgie i de bayerska högländerna. Alla anledningar är bra anledningar för att dricka gingroggar i förorten. 

Allt tal om gin har fått mig att tänka på den brittiska drottningens twitterflöde. I denna mycket underhållande ström av smakfulla olämpligheter håller en mycket själfull Elizabeth II sitt imperium och sina undersåtar kort. Inte minst de brittiska politikerna behandlas stramt men med en slags viktoriansk ömhet i de alltid bitande vassa inläggen. Hennes höghet, eller ”the sovereign” som hon själv så ödmjukt kallar sig, saknar dock inte nåd. Så sent som idag tillät hon folken i Storbritannien och Nordirland att ta ledigt resten av eftermiddagen. 

Drottningen uppvisar i sitt twitterflöde för mig tidigare okända talanger för dryckenskap. Det är väl känt att hennes djupt excentriske make, Hertigen av Edinburgh eller prins Philip, är en god ambassadör för diverse välsmakande skotska exportprodukter. Under inflytande av sådana har han förolämpat nästan alla folk i världen på ett underbart underhållande sätt under sina resor för ämbetet. 

I twitterflödet är det dock drottningen själv som hinkar i sig litervis med gin och vällustigt utbrister i utropet ”Gin O’clock!” med jämna mellanrum. Det kan vara nästan när som helst på dygnet. 

Naturligtvis är det ett fiktivt twitterflöde, precis som jag förutsätter att Carl Bildts twitterflöde är. En god satir kan dock vara verkligare än verkligheten och det är så jag väljer att se på drottning Elizabeth den andra från och med nu. Skål din gamla tacka!  

Brouwerij’t Ij

av Jonas

Det är en lång väg från Amsterdam centrum till Brouwerij’t Ij, men som jag tidigare nämnt kan man stanna och pausa på Burgermeester om man håller på att försmäkta under expeditionen.

Det är ett litet bryggeri med en skitig attityd. Inredningen i puben är spartansk. Bryggarna går runt i gummistövlar och svär. Alla kompisarna hänger i baren.

Fyra öl finns på kran, och vill man prova alla kan man köpa en liten provbricka. Ölen är bra och det mesta går i Belgisk stil. Det finns en viss ruffhet i det här bryggeriet som är riktigt uppfriskande. Inget puttinuttande, bara bra öl.

Brouwerij’t Ij är värt en utflykt om du är intresserad av öl. Är du inte det kan det vara värt det ändå, för det är ett rätt trevligt ställe, om än inte i lika vacker omgivning som Amsterdams centrum. Glöm inte att pausa på Burgermeester! Har jag redan sagt det?

Davids kaffebar och kök

av Johan
Bild stulen på https://hemmapasodermalm.wordpress.com/
Bild stulen på https://hemmapasodermalm.wordpress.com/

Spuntino försvann och lämnade ett djupt sår i varje söderhipsters själ. Davids kaffebar och kök tog dess ställe redan i mars men för de flesta var det för tidigt att gå vidare. Några månader har nu gått och långsamt, långsamt återvänder livet till Erstagatan på Södermalm i Stockholm. 

Jag gick dit med en kollega som varit utomlands sedan slutet på oktober. Han visste inte att Spuntino gått vidare sedan dess och han ville se det själv för att kunna tro på det. Vi stod en stund i tystnad utanför den lilla porten till restaurangen. Ingen av oss visste riktigt ifall vi var redo för vad som väntade oss. En blick på menyn och en andra blick på varandra. Vi gick in.

Det gick att känna igen sig trots att ganska mycket var annorlunda. På något sätt har den nya ägaren lyckats begränsa golvytan med ytterligare några kvadratmeter genom att bygga ut kassan och serveringsdisken. Dessutom hade antalet sittplatser minskat från Spuntinos redan begränsade utrymme till något som motsvarar sittkapaciteten i ett radhuskök. Spuntinos våldsamt eklektiska och konstnärliga inredning är ersatt med en stilren söderinredning i mjukt mentalsjukhusgrönt av ett slag som man för femton år sedan bara fann i östra Tyskland. 

Från högtalarna ljöd avkopplande reggaetoner medan vi väntade på vår lunch och efter ett första nervöst intryck infann sig sakta ett lugn. Menyn består av en lunchrätt och en uppsättning med fyra eller fem standardsoppor. Rätten varieras en gång i veckan vilket gör Davids till ett utmanande lunchställe för stammisar. Å andra sidan är sopporna ett fullständigt anständigt alternativ för den som kräver variation. De kostar 80 kronor och serveras med ostsmörgås från stenugnsbageriet Fabrique. Min kollega köpte en soppa som jag av färgen att döma verkligen hoppas innehöll avokado. 

Själv valde jag veckans rätt vilket visade sig vara en lammgryta. Grytan var rätt snäll i smaken och serverades med couscous, tomat och löksallad, en sorts salsa och en sval yoghurtsås. Alltsamman hade en sant hemlagad känsla och rätten var originell utan att vara utomjordisk som maten ofta var på Spuntino. Priset var något högre än för soppan, 90 kronor. 

Jämförelsen med den glittrande söderpärlan Spuntino är lika orättvis som den är oundviklig. På ett mycket generellt plan verkar det som om allt från konsten på väggarna till kryddorna i maten skruvats ner från elva till någonstans mer i symfoni med andra ställen på Erstagatan, som den fina restaurangen Matkultur. En sak som blivit på samma nivå som tidigare är definitivt den trevliga och i brist på ett bättre ord roliga personalen. Den intima stämningen är klart smittande och jag menar det inte på ett dåligt sätt.

Sammantaget är Davids något av en lättnad. Många av Spuntinos gamla gäster kommer nog aldrig tillbaka men det får stå för dem. Själv ska jag åtminstone prova mig igenom de där sopporna.

PS: Davids kaffebar och kök är även recenserat här.  

Bitterballen

av Jonas

De få tider på dygnet holländarna inte äter pommes dränkta i majonnäs äter de bitterballar. Jag kan tänka mig att många turister aldrig provar denna delikatess då ”bitter” inte alltid är vad man är sugen på. Men ballarna smakar inte alls bittert. De är friterade, med ett mjukt men inte flytande innandöme. Innehållet är till största delen animaliskt, men jag antar att det inte är de delarna av djuret man skulle kalla kött. De serveras vanligtvis med senap.

Fega inte för det här tilltugget, det är en perfekt kompanjon till din öl. Jag tror till och med att de finns i vegetarisk variant för de som föredrar det.