Lappen på bilden satt på en parkeringsautomat utanför mitt arbete på Södermalm i Stockholm. Det är en lapp som berättar mycket och det är ingen rolig historia. Någonstans i närheten av Stigberget vandrar det omkring en 29-årig man som letar efter en kvinna han kallar ”min prinsessa”. Att döma av informationen man får har han många goda sidor även om jag misstänker att internetvana inte är en av dem. Därför är det bara rätt att vi på Gödsvinet gör vårt för att hjälpa detta hopplösa företag. Om just du är en kvinna i en den föreskrivna åldern som letar efter en butikskonsult som är kreativ, ”inte direkt som andra killar” och bara lite, lite desperat så föreslår jag att du slår till med en gång. Det är viktigt att du är ”ärlig” och ”trogen” så att inte du också överger lappens författare och gör honom GALEN. Du kommer nog inte att gilla honom när han blir galen.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra över lappens placering. I huset där jag jobbar utbildas även Sveriges bästa sjuksköterskor så vi kan inte utesluta att ett visst vårdbehov är inblandat. Det kan vara bra att veta.
Med det sagt kan jag bara upprepa: Tveka inte, du ärliga, trogna, omtänksamma, smått knasiga, vårdande och respektkrävande kvinna mellan åldrarna 20-30 som läser detta. Skriv den 29-åriga mannen som skrivit lappen och glöm inte att bjuda Gödsvinet på bröllopet. Jag känner på mig att det kommer att bli en alldeles speciell tillställning.
Man måste fråga sig varför man väljer att åka på kryssning med Viking Cinderella. Jag har gjort det. En starkt bidragande orsak i mitt fall var att Gödsvinet fick två kryssningsbiljetter med alla måltider av Viking Lines marknadsavdelning. Om du åker hoppas jag att du har ett bättre skäl.
Food Garden är Cinderellas största à-la-carte restaurang och man kan förmodligen argumentera för att det är den bästa. Vi begav oss omgående dit efter bordning klockan 18:00 på kvällen. Det var jag, mejeri-Robin och Kalle och ingen av oss hade ätit något sedan kvällen innan. Jag och Kalle hade visserligen inlett dagen i Vällingby med varsin kopp somaliskt kaffe spetsat med explorer och vi hade alla spenderat eftermiddagen med närande tysk öl på Bishop’s Arms på Folkungagatan men hungern infann sig ändå. Vi var redo för nästan vad som helst Viking Line var villigt att ställa på bordet framför oss. Förutsättningarna skulle inte ha kunnat vara bättre.
Vi fick ett vackert beläget bord bara ett lager med pansarglas från Stockholms grönskande skärgård. Vi satt där ett tag innan det dök upp en man som undrade om vi önskade något att dricka. Det var inte vad jag hade tänkt på men med frågan kom jag på bättre tankar. Vi valde öl och lät det fortsätta komma resten av måltiden.
Food Garden har sex olika förrätter på menyn vars karaktär är marin och nordisk, jag beställde en toast skagen och mina medresenärer krävde varsin kallrökt fjällröding. Min toast var fullständigt anständig i alla avseenden utom storlek. Det var en toast av snitt-karaktär vilket förmodligen är acceptabelt om man aldrig ätit motsvarande rätt på Eriks bakficka för ungefär samma pengar. Även fjällrödingen var en smakbit och föga mer men mejeri-Robin och Kalle var ändå försiktigt positiva till upplevelsen. Efter att ha sköljt ner min snitt med ett glas OP var jag beredd att ansluta mig till de nöjda och gå vidare.
Huvudrätten innebar en helstekt oxfilé café de Paris med örtbakad potatis. Köttet var för kokkonsten vad IKEA är för möbelsnickeriet men det var utan vidare godkänt för mänsklig konsumtion. Som ursäkt för att kalla rätten Café de Paris hade Viking Lines kock spritsat en liten klick med apelsinfärgat kryddsmör vars smak jag aldrig uppfattade. Till detta serverades en tredjedels ungspotatis och hade jag inte stulit de pommes frites som Kalle fått för sin oxfilépepparstek så hade jag förmodligen aldrig hämtat mig från upplevelsen.
Nu låter det här som om jag spenderat en helg med att avstå från mat till förmån för dryck för att sedan klaga på hårt arbetande sjökockar för att de inte kan stilla den hunger som uppstår. Det finns förstås ett spår av sanning i detta men rätterna jag åt var även rent objektivt underdimensionerade och de står därmed i stark kontrast till den lidelsefyllda överkonsumtion som annars är Viking Lines kännetecken.
I det perspektivet är det en lättnad att Cinderella fick möjlighet att återupprätta sin profil med efterrättsbuffén. Jag äter vanligtvis inte efterrätt och jag är grundligt ointresserad av alla slags sötsaker. Givet de rådande omständigheterna beslöt jag mig dock för att pröva samtliga installationer på socker och fettbuffén. Det skulle komma att visa sig vara ett upptåg som krävde stort mod och en ännu större tallrik. Där fanns alla sorters choklader, praliner, pajer, krämer, ostar och puddingar och jag åt dem alla. Även om många av de små efterrätterna nog inte tjänade på att blandas så smakade det som man skulle kunna förvänta sig och om man är någon som gillar sådana efterrätter så är nog buffén i Food Garden en fest.
Hur sammanfattar man då en trerätters middag på Cinderellas Food Garden? För att lyckas måste man återgå till frågan om varför man åker på kryssning med Viking line. Om jag verkligen hade varit ute efter den bästa trerätters middag jag kunde finna så hade jag aldrig satt min fot på båten, inte ens om jag tog hänsyn till priset. Man kan utan vidare få en bättre trerätters middag för samma pengar iland.
En middag på Food Garden på Cinderella måste ses i ett helt eget sammanhang. Det är en middag på väg till Finland eller till ett lägre stadie av medvetande. En middag på Food Garden är ingenting om man inte följer upp den med ett halvdussin romgroggar i baren efteråt. Middagen förlorar helt sin mening om den inte följs av regelvidriga spontanfester med studentkåren från Jönköpings högskola. De tre rätterna är inga alls om de inte leder fram till en Long Island Ice Tea på akterdäck någon gång morgonen efter. Vi gjorde allt det där och på något sätt verkade det rätt på ett sätt som saker bara är rätt på ett fartyg fyllt av nordens mest berusade passagerare.
En middag på Viking Cinderella följer sin egna logik och jag är inte rätt person att ifrågasätta den. Den jag åt där för ett par veckor sedan var i objektiv mening rätt medioker. Middagen var dock en omistlig del i en upplevelse som på ett högst subjektivt sätt var värd att minnas.
Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.
Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.
Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?
Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är ”lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.
Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.
Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.
I måndags var den svenska flaggans dag utan att jag eller någon annan i Wien direkt uppmärksammade det. Som ateist är det förstås en skön omväxling med en helgdag som inte grundar sig i religion. Desto mer beklagligt är därför att jag också är anti-nationalist. Tur att man fortfarande har Towel Day.
Visst är det rimligt att ägna en dag om året åt att minnas att man är svensk, inte minst eftersom man ägnar 364 åt att glömma det. Så länge som dansband, medeltida statsskick ochJimmie Åkesson inte är inblandade så är jag ombord.
Denna 6:e juni firade jag alltså i Österrike och dagen till ära ägnade jag mig åt svensk kulturimperialism.
Det hade visat sig att jag missat att packa tillräckligt med sockor för resan, kanske för att jag misstagit antalet dagar jag skulle vara borta eller för att jag packade i ett semi-vegetativt tillstånd till följd av kryssningen med Viking line.
Så jag gav mig ut på Wiens stora shoppingstråk Mariahilfer Strasse för att korrigera denna enda av många brister i min garderob. Att försöka handla kläder i den tysktalande kultursfären är lite som att försöka handla alkohol i den muslimska. Vid de tillfällen man hittar något alls måste man fråga sig själv hur desperat man är och det är aldrig mindre än en omskakande upplevelse. Sommarreorna rasade redan och jag trängdes med namnlösa massor ända från herrmode till en rad med kassor helt befriade från intelligent liv. Enorma drivor med osunt färgade skjortor i konstmaterial skuggade mig och de blandade livsformer som rotade runt bland korgar och hyllor efter vad vi behövde. Det är där någonstans kulturimperialismen blev aktuell.
Jag gick till Hennes och Mauritz. Den svalt skandinaviska butiken var sparsamt inredd och den bar en helt annan värdighet än de burleskt centraleuropeiska köphusen på samma gata. I högtalarna spelade de svensk pop sjungen på den sortens bisarra indie-engelska som bara kontrolleras av svenska au pairer och ett par miljoner japaner. Det var inte The Concretes och det var inte The Knife men det skulle kunna ha varit båda. Jag fann nästan genast vad jag sökte och mer.
Visst försöker jag också leva av landet där jag befinner mig men kom igen, något måste sägas till försvar för bekvämlighet också.
Det är redan den 8:e juni och jag är tillbaka i Sverige. Solen går ner över Hässelby Gård och endast enstaka rusiga röster hörs ännu från Solursparken. Från den 13:e våningen är Stockholms västerort lika grön som någon annan plats på jorden. Det här är en bra plats att bo men vi behöver inte göra en sak av det.
I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.
Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.
En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.
Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.
IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.
Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.
Idag lagade jag fisk. Fisk som jag fångat själv. Jag spenderade stora delar av helgen i en liten båt på Östersjön med min pappa, och det ni ser på bilden är två av de torskar som föll offer för den utflykten. Jag pregade dem fulla med citron, lite bladpersilja, lade stora klickar smör här och var, sedan fick de jäsa i ugnen ett tag.
Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska skriva om det, jag ville nog mest skryta om att jag fångat fisk. Och det blev ju en ganska fin bild.
Den lilla kinesiska mannen styrde vant den väldiga mercedestaxin från körfält till körfält medan jag bara blickade ut över Wiens gator och försökte komma ihåg något. Det var något jag visste om Wien men som jag glömt sedan jag var här sist för elva år sedan. Just när vi passerade mellan Volksgarten och Parlamentet gick det upp för mig. Det jag hade glömt var att jag inte tycker särskilt mycket om Wien.
Wiens innerstad är bäst lämpad för personer som varit döda i minst 200 år. Varje bortglömd kompositör, adelsman, professor och domprost har en given plats där men vi som lever gör det på undantag.
Det betyder förstås inte att det saknas levande människor i Wiens innerstad en solig dag i början på juni. Där finns människor av alla de slag och jag trängdes med de flesta under min första dag i staden. Där var italienska troféfruar med shoppingpåsar stora nog att spärra av E18 i båda färdriktningarna. Där var amerikanska pensionärer som på texas-twang påpekade hur mycket smutsigare det är här än i Houston. Där var även amerikanska collegestudenter i flip-flops som förmodligen letat i dagar efter det där hotellet med den cyklande björnen som John Irving återvänder till hela tiden.
Ett av de mer absurda inslagen var de nordafrikanska männen i tidstypiska kläder och peruker från 1700-talet som delade ut information om olika sevärdheter i staden. Mot en mindre summa pengar kunde man även få fotografera sig själv med en sådan plågad och mycket svettig invandrare. När det gäller irriterande människor har dock de Hare Krishna-missonärer som kryssar kvarteren kring Schwedenplatz ett försprång på resten av mänskligheten. Det finns inget som kan få ens inneboende grottmänniska att vakna till liv som en skinhead i en orange badrock som med ett brett leende spelar på fingercymbaler och delar ut information som handlar om att man förmodligen kommer att återfödas som en magparasit.
Dagen till ära var Wien fyllt med tusentals landskampf-rusiga, tyska fotbollshuliganer som kunde ses dricka burköl sittande på i stort sätt varje möjlig, plan yta. De är lite som duvor, om man inte sätter taggar på något så är de snart där och skitar ner. Dessa olika typer av människor som jag har beskrivit hade enbart gemensamt att de alla var verkliga ninjor på att blockera framfarten för mig när jag dödsföraktande gav mig ut på promenad i den österrikiska ökenhettan.
Hettan är verkligen ett kapitel för sig. Redan efter ett par timmars dödsmarsch i solen börjar kroppen uppvisa märkliga och skrämmande symptom. Bortsett från min traditionella blekingska rödnacke började fingrarna att svälla upp tills mina händer såg ut som knubbiga gorillanävar och mina fötter passar inte längre i några skor avsedda för människor. Det är naturligtvis viktigt att dricka mycket men det finns en gräns för hur många öl man orkar dricka sittande på en parkbänk i den kejserliga trädgården.
Språket är en annan frågan som jag brottats med, tidvis bokstavligen. Som föreberedelse för resan testade jag att läsa Buddenbrocks på originalspråk vilket storligen hjälpte mig när jag bara för en liten stund sedan beställde en skål stekta nudlar på Mr Lees nudelrestaurang. Tyvärr begränsades dock mitt framträdande av ett långt gånget stadium av soldelirium. Ur min mun kom ett långt väsande ljus som tydligen perfekt matchade uttalet för en kinesisk kycklingrätt jag aldrig tidigare sett eller önskat. Hur som helst var jag nöjd och på vägen ut i trädgårdsserveringen kunde jag inte undgå att kontemplera det fullständigt logiska i att jag åter blivit ombedd att undervisa på en kommunikationsutbildning.
Hotellet jag bor på är något av Wiens Fawlty Towers, innehavaren är en lynnig man som under de senaste två veckorna försökt avboka min reservation sedan han insett att han givit mig ett pris på strax under halva standardpriset. Inredningen är exklusiv men mycket åldrad och det är uppenbart att den dagen något går sönder kommer det inte att finnas resurser för att ersätta det. Det är slutet på en era här på Hotell Arkadenhof. Baren är av nordkoreansk modell, det är dammiga flaskor fyllda med färgad vätska som ställts upp i en oerhörd pjäs till hylla och jag tvivlar att någon i personalen kan nå flaskorna utan stege. Det har dock ingen betydelse för ingen har handlat i den baren på 30 år och jag kommer inte att bli den första att bryta traditionen.
Samtidigt ska jag inte klaga. En god österrikisk öl kostar 40 cent i butiken nere på gatan och jag dricker en medan jag nu sitter på ett luftkonditionerat hotellrum och ironiserar över staden jag där jag är en gäst. Det kunde vara värre.
På min väg hit till Wien reste jag via den nyöppnade restaurangen ”Street food” på Arlandas Terminal fem. Jag vet, det är dumt att äta på flygplatser men vi gör det alla förr eller senare, trots att kvaliten är låg och prissättningen förlorat all kontakt med verkligheten.
Street Food på Arlanda använder samma käcka öppna planlösning som andra restauranger på Arlanda där man kan plocka ihop, beställa och betala många olika maträtter utan något synbart system. Därför möter man alltid ett par dussin förvirrade barnfamiljer som inte vet om de ska beställa nudlarna i kassan eller betala vid någon av beställningsdiskarna. Framkomligheten är obetydlig.
Jag plockade därför till mig det livsmedel som fanns lätt gripbart vilket var en räkmacka som fanns i oerhörda mängder i en kyldisk. Den kostade den i sammanhanget oerhörda summan 139 kronor men den verkade rätt stor och en hamburgare kostade ungefär lika mycket. Förresten kände jag ett starkt behov av att komma där ifrån innan jag blev nertrampad av helt disorienterade thailandsresenärer från Dalarna. Med en öl kostade måltiden en bit över 200 kronor.
Det var den i särklass värsta räkmackan jag har upplevt. Dess främsta kvalité framstod vara dess storlek men även denna visade sig vara ett hån. Mackan var gjord med ett grovt bröd av landgångstyp som verkade vara fyllt från ände till ände. Vid närmare observation framgick det att den hade en skiva ägg i ena änden och en skiva ägg i den andra, varje ände var täckt med några räkor. Däremellan bredde en potemkimkuliss av grönsallad ut sig, en kulis som dolde en total tomhet av innehåll. Midskepps på räkmackan fanns dessa två salladsblad och absolut inget alls.
Men man fick ju åtminstone mycket bröd? Det tog mig nästan en minut att ta mig igenom brödet med kniven och ytterligare en minut att lossa brödbiten från gaffeln med tänderna, som jag fick räkna efteråt för att bedöma tandläkarkostnaderna. Brödet var säkert utmärkt till en lång rad ändamål; som fasadbeläggning, som yttre hölje på rymdfärjor och för att slå ihjäl små däggdjur med men det var definitivt inget som lämpade sig som föda för människor eller några andra flercelliga varelser.
Äggen var i det närmaste unika. De var de enda äggen jag sett som var helt enfärgade, det som skulle ha varit ”gulan” var precis lika blekt grå som ”vitan”. Allt var täckt av en kritvit massa som i en bättre värld hade varit majonäs men som nu antagligen var något sorts konsistensfett vanligtvis bara nyttjat för att hindra den kinesiska vapenaresenalen från att rosta sönder.
Ingenting på mackan smakade något som helst. Jag försökte verkligen finna något som ens med min, erkänt långsökta, fantasi smakade något men det var ett företag lika hopplöst som de tre senaste fredsförhandlingarna i Mellanöstern. Till mackan fick man en citronskiva som skurits extra tunn med rakblad och den hade lite skrämd citronsmak men det hjälpte inget.
Street food är Marcus Samulessons satsning på snabbmat. Han berättar gärna om hur han reser jorden runt för att finna ny spännande ”gatumat” och under sina resor har han uppenbarligen besökt helvetet för det var där jag var när jag försökte äta hans räkmacka.
Det ligger ett pass på mitt köksbord och det försöker säga mig något. Det är ofrånkomligen mitt för det är mina hysteriskt stirrande ögon som blickar in i Jämtlandspolisens kamera på stationen i Östersund. Detta måste betyda att jag är på väg någonstans.
Naturligtvis är jag det. Om en allt kortare stund reser jag mot Wien. ”Semester” tänker kanske du men det ordet säger mig inget. Under de fem dagar jag spenderar där skall jag förbereda två presentationer, examinera fem examensarbeten och skriva flödigt och inspirerat på någon av de artiklar jag satt mig för att producera. Med lite tur lyckas jag rymma från de akademiska plikterna länge nog för att återbekanta mig med staden. Lite på samma sätt som när jag smög ut genom en sidodörr på ett universitet i Istanbul för att i ilfart färdas med taxi fram och tillbaka till Haga Sofia.
En annan sak jag måste göra är att sammanfatta den kryssning med Viking Lines Cinderella som jag genomförde med två medresenärer i helgen. Det är en berättelse långt längre än den nu ännu kortare tiden till det där planet till Wien lyfter från Arlanda. Turligt nog har en av medresenärerna redan gjort sin insats för det viktiga informationsspridandet om Viking och dess linjer. Robin har gett sin mejeriversion av resan och den finner ni så klart precis här. Trots att inlägget är på blott så där 500 ord innehåller den inte mindre än runt 900 saker jag aldrig noterade under resan. Det är nog en fråga om perspektiv men det är ju därför man, ibland, tjänar på att resa tillsammans med någon.
Om en nu riktigt kort stund reser jag själv. Det är dags att sätta punkt här men jag återkommer snart med hela berättelsen som jag vill se den.
Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.
Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.
Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?
Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.
En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.
Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.
Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.
Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är ”Åhh, Ken, du är för galen”.
Foto: Kalle Bergdahl
Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.
Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.
Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.
