Nosa

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Ch’ti

Ch’tis mest framträdande egenskap är utan tvivel doften: när man sticker näsan ner i glaset slås man av en kraftig lukt av våt hund. Detta hade kanske kunnat vara lite charmigt om det sedan var en god öl, men så är nu inte fallet. Denna triple malt smakar maltigt söt karamell, sirap, och alkohol – dess 7.5% slår totalt igenom, antagligen inte hjälpt av den i stort sett totala bristen på humle. En vag, besk, klistrig eftersmak dröjer sig kvar, som en efterhängsen gäst som inte begripit att det är stängningsdags.

En och en halv våt hund av fem möjliga. Nåja, för att uppskatta god öl, måste man dricka dålig. Nästa öl kommer smaka jättebra.

Schneider Weisse mein grunes tap 4 (1507)

Ingen sorts öl är så hemsökt av extremistiska böjelser och avsteg från god smak som veteölen. Det finns för sura veteöl, för beska veteöl, för fruktiga veteöl, för jästiga fruktöl och en lång rad veteöl som placerar sig någonstans i smakregistret mellan skumbanan och magsyra. Schneider Weisses ”Mein grunes tap 4” tillhör inte någon av dessa kategorier, detta är en av de goda veteölen.

Beskan i denna öl tillhör de mer diskreta bland veteöl jag druckit utan att den på något sätt är vek och oengagerad. Istället ingår den i en välkomponerad balans med en fyllig smak av bröd och frukt och en förhöjd men inte extrem syra. Det är en frisk veteöl för sommarsäsongen som imponerar mer än någon annan veteöl i denna genre.

Schneider Weisse är bryggd på ekologiska råvaror i den vackra bayerska småstaden Kelheim, där de även brygger tungviktsölen Aventinus som Gödsvinet recenserade för lite mer än ett år sedan. Jag rekommenderar en ”Mein grunes tap 4” framför en sådan och ganska mycket annat när som helst.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1507 i katalogen

4 tap av 5 möjliga

 

Pink Ipa

Almond 22 är tillbaka, med en IPA. Namnet kommer av att den innehåller rosa chili. Det är dock inte tal om några tydliga chili-toner – Gödsvinet syds utsände märkte faktiskt knappt av den alls, medan andra i sällskapet, kanske under suggestionens makt, tyckte sig känna ett litet chili-kittlande på tungan. Men inget ont on Pink  – det är en schysst, lätt IPA av amerikanskt snitt. Den doftar härligt beskt och humligt, där den ligger mörkgul och dimmig i glaset, lätt skummande. Humlebeskan är den första och sista smaken man känner, och den är sträv och fin, lagom fruktig utan att sväva ut i tropiska excesser, och lägger sig med behag på tungroten. Annars har ölen en trevlig ale-ig lättrostad maltighet, och en lagom nivå av kolsyrning. Den är hyfsat stark med sina 6.2%, men bland humlen är det inte något man tänker så mycket på.

Tre och en halv humlestör av fem möjliga.

Imper Ale

Enligt etiketten ska det vara en ”triplo malto” på 9%, men redan vid uppkorkning fattades misstankar: en citronig arom spred sig fort. Vid dekanteringen av denna hyfsat rikligt skummande öl späddes dessa misstankar ytterligare på – ska en trippelmaltad öl vara såhär ljusgult dimmig? En närmare olfaktorisk utforskning avslöjade svaga aromer av tropiska frukter, och ytterligare citrondoft, och vid första smutten var ölen avslöjad: det här, det är en wit! Fruktiga toner, lätt jästighet, toner av ananas och citron, och en liten vag humlebeska: det är inget tvivel om saken. En vag eftersmak dröjer sig kvar, lätt besk, och dunstar bort i en efterhängsen citronighet.

Så vad blev det av vår tripel-malt? Tja, en halvtråkig wit – den hade sannolikt kunna blandas ihop med en Hoegarden i ett blindtest. Två citrontvålar av fem. På plussidan får väl nämnas att den bär upp sina 9% alkohol väl, och inte blir övermåttan spritig.

Påsken på Gödsvinets kontor i Vällingby

Vi som inte är kristna eller anställda på en arbetsplats som erkänner storhelger blir lika överraskade varje gång en ny helg dyker upp. Bara för en liten stund sedan insåg jag att det är skärtorsdag. Snart kommer de första påskkärringarna att börja ringa på min dörr och jag har inte ens köpt hem några cigaretter. Jag vet att man ska ge dem godis men de är så gulliga när de med huckle på huvudet och rödmålade kinder försvinner ner för trappan med en Blend menthol hängande i mungipan. De hostar så bedårande.

Nu skämtar jag förstås. Jag ger i själva verket inget alls till påskkärringar som ringer på min dörr. Jag ger pengar till Röda Korset och jag ger pengar till Republikanska Föreningen och ibland ger jag pengar till folk på tunnelbanan men den dag jag ger något till sminkade brommaungar med gälla röster och uppfodrande blickar kommer helvetet att uppleva en otypisk köldknäpp.

När jag bodde i Östersund brukade jag dela ut små, gröna äpplen till alla de traktens barn som ringde på. Det var så stärkande att se hatet glöda djupt i deras ögon. Det är dock slut på det, det är dyrt med frukt och dessutom vill jag inte få mer lera hälld i min brevlåda. När jag skriver detta kommer jag att tänka på ett roligt skämt av Joan Rivers. Hon berättade hur hon också brukade dela ut äpplen, fast på halloween. När barnen sa att de inte gillade äpplen svarade hon: ”Well just eat the razor blades then!”.

Gödsvinet kommer inte att ta påskledigt. I själva verket ser jag detta som en möjlighet att uppdatera oftare än vad som varit möjligt under de senaste veckorna. Alldeles snart avreser jag mot Kista för vidare förmedling till Åland. Det skulle förvåna mig mycket om en resa som den inte gjorde något avtryck här. Tills dess, glad påsk.

Steinberger riesling trocken 2006 (73777)

Är det bara jag eller är etiketten till detta vin väldigt…tysk? Jag tänker inte minst på örnen som verkar ha diskret släppt svastikan och sedan nonchalant visslande vridit huvudet för att likna en helt vanlig tysk riksörn och inte längre en nationalsocialistisk partiörn. Det är något i blicken som ser för oskyldigt ut, som om något är i göringen.

Denna trocken från Kloster Eberbach har en stram och disciplinerad fruktighet där varje depraverat uttryck för vällustig sötma effektivt eliminerats. Den är torr och doftar himmlerskt. Kloster Eberbach finns i en rad olika versioner på systembolaget, där den bäst säljande är det halvtorra riesling kabinett. Steinberger riesling har sitt ointagliga näste i beställningssortimentet men kvalitetsskillnaden mellan denna flaska och det som säljs i det ordinarie sortimentet gör det väl värt att lägga en beställning. Beställningen går blitzsnabbt och bor mann nära systembolaget så finns det ingen anledning att inte göra en på en gång.

Gott till vitt kött, fisk och ljudet av tusen marscherande fötter.

125 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 73777 i katalogen

4 nazireferenser av 5 möjliga

Elixir

Italienska bryggeriet Badolin från lilla Piozzo ger oss en belgisk strong ale: Elixir. Med sina 10% är den en aning tung i baken, men tar sig ändå över dansgolvet med den äran. Smaken domineras av en stor, fyllig maltighet, som kommer väl överens med den lätta kolsyrningen, men kanske kunde motas med lite mer humle, för det ser vi inte mycket av. Eftersmaken domineras av några vagt sträva, råa jästiga highlights. Som synes på bilden är drycken dimmig och mörkgul, med en lätt skumkrona. Nåja, det hade kanske synts något bättre om fotografen inte fått till en bild som var mer intressant än tydlig. Vi kan väl säga att det återspeglar den alkoholdimma man snabbt finner sig i efter ett par glas elixir – månne bättras effekten på av att man inte utan viss njutning sitter och känner på alkoholen med tungan.

Tre dimmor av fem möjliga. Vi ser fram emot att pröva fler av Badolins skapelser, som kanske inte fokuserar så utpräglat på alkoholhalten.

Grand Cru

Den här gången har Almond 22 slagit till med en öl i bästa belgiska stil, men – sin vana trogen – så gör de en balanserad, avmätt variant, istället för att ta ut svängarna med exotiska ingredienser eller knepiga bryggsätt. Grand Cru är släkt med belgisk strong ale, men är inte så sträv eller rå, eller söt och stark, som de ofta är. Det vildaste med den är doften: en tropisk fläkt av ananas kan anas om man sniffar djupt i glaset, ner mot den dimmiga, brandgula drycken. Smaken är däremot elegant och välkomponerad, med en trevlig bred maltighet, många toner av jäsning (som sig bör, om det är belgiskt i stilen), en viss humlearom, men föga sötma – och de 7.5 procenten alkohol håller sig i bakgrunden. Belgisk öl är nästan alltid intressant, men den kantrar ofta till följd av alltför vilda eskapader (frukt, alkoholstyrka, spontanjäsning, etc). Kanske kan de lära något av ett litet italienskt bryggeri?

Tre och en halv brandgul ananas av fem. En utmärkt introduktion till belgisk öl, för de som kanske skulle trilla ur stolen om de gick direkt på något tolvprocentigt spontanjäst.