För att vara en matblogg skriver vi förvånansvärt lite om mat här. Nu ska jag skriva lite om mat.
Varje vår är det lite för mycket tjat om sparris. Det hindrar inte att sparris är väldigt gott. Själv tycker jag att den smakar bäst när den får spela förstafiol, alltså inte som ingrediens i någon annan rätt. Allra bäst som förrätt, lättkokt i saltat vatten och i ett välgörande skumbad av hollandaisesås.
Sparris är en nyttig grönsak, och hollandaisesås är bara ett annat ord för smör. Jag antar att de två tar ut varandra. Efter min inledande förrätt gjorde jag pasta. Att göra pasta är förvånansvärt enkelt, bara aningen omständligt. Idag experimenterade jag lite, och blandade i finhackad rosmarin i mjölet jag gjorde pastan av.
Rosmarin i pastan var inte så dumt, men smaken var ganska subtil, och det drunkade lite bland de andra, lite kaxigare ingredienserna.
Sedan blandade jag en liten skål med olivolja, pressad citron, parmesan och svartpeppar. Denna dekadenta röra rörde jag ihop med den färdiga pastan, och toppade det hela med knaperstekt pancetta. Pancetta är som bacon, men dubbelt så gott och fyra gånger så dyrt.
Utmärkt gott och lite lyxigt.
Sparris med kopiösa mängder vitlökssmör är också föredömlig mat.
Det verkar gott, alltihop.
Vad är det för dekadent med maten? Har du blandat opium i pastadegen? Använt absint i stället för vatten? Kanske fött upp pancetta-grisen på kidnappade spädbarn? Låt oss få klarhet innan fantasin alldeles skenar iväg med mig.
Det dekadenta i den här måltiden är att samtliga ingredienser är rena delikatesser. Ingen kokt potatis, bröd, torrstekt kyckling eller hårda svenska tomater. Och det är ju klart förmånligt, och enkelt, att laga god mat på enbart redan delikata ingredienser.
Opium var ett bra tips, det sparar jag till senare.
Kraven på dekadens har sjunkit markant sedan råkostmaffian och deras hejdukar tog makten över det gastronomiska samtalet. Jeffrey Dahmer och Albert Fish, deras matlagning är dekadent. De som tycker att det räcker med pasta och rökt sidfläsk för att kliva över anständighetens gräns och närma sig avgrunden borde tänka utanför de ramar som caffè latte (på sojamjölk, givetvis) sätter upp.