När man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.