För inte så länge sedan, i vad som nu känns som en annan epok, hade avd Bromma långtkommande besök, och det beslutades i hast att uppsöka ett av stadens många hak för en bit mat. Valet föll efter en del velande på Zum Franziskaner, kanske bättre känt som Zumen, och på tallrikarna hamnade varsin haxe. Gödsvinet har ju tidigare bevistat Zumen, och nu liksom då trivdes vi fint i den gemytliga gammeldags inredda källarn med drag av bierhalle, även om det denna kväll, kanske som ett omen, var ganska tunnsått med gäster. Ölmenyn är inte dum, även om vi förstås gärna hade sett ytterligare ett par alkoholfria öl, och vi satt strax med varsitt glas och slappnade av. Såhär idag känns det som en svunnen era, även om tidningarna rapporterar att folk minsann är ute och sitter på lokal som om inget hänt, möjligen med en ytterligare handsbredd mellan sig, om det. Nåväl. Strax dök vår haxe upp på bordet, och det var ett mört och trevligt stycke kött. Men något var inte som det brukade. Först kunde vi inte riktigt sätta fingret på vad som inte var som vanligt, nej, det var först mot slutet det slog oss: det som normalt är en övermannande stor portion kött, var här en stor, men rimlig sådan. På ett eller annat sätt hade styckningsdetaljen hanterats så att det blev en mängd mat som en normalt funtad person har en sportslig chans att sätta i sig. Å ena sidan är detta högst rimligt, ja, rentav vettigt, men å andra sidan är det lite haxens charm att den så totalt övermannar en, är alldeles för mycket av det goda, en våldsam köttanstormning man knappt kan värja sig mot. Men på det hela taget gick vi ändå därifrån mycket nöjda. Surkålen var läcker, potatisen bra, senapen skarp, och vi var mätta, om inte övermåttan så. Möjligen hade svålen kunnat vara aningen knaprigare, det är väl det. Ändå vill vi rekommendera Zumens Haxe till envar som är sugen. Kanske kan det lilla formatet vara aningen mindre skräckinjagande för en nybörjare?

Tre och en halv knaprighet av fem möjliga. Haxe dyker inte upp på menyn men om man hör sig för, finns det likväl! Någonstans runt tvåhundringen om inte minnet sviker, men det här var en halv eon sedan, och mycket vatten har flutit under broarna.