Haxe, Zumen

För inte så länge sedan, i vad som nu känns som en annan epok, hade avd Bromma långtkommande besök, och det beslutades i hast att uppsöka ett av stadens många hak för en bit mat. Valet föll efter en del velande på Zum Franziskaner, kanske bättre känt som Zumen, och på tallrikarna hamnade varsin haxe. Gödsvinet har ju tidigare bevistat Zumen, och nu liksom då trivdes vi fint i den gemytliga gammeldags inredda källarn med drag av bierhalle, även om det denna kväll, kanske som ett omen, var ganska tunnsått med gäster. Ölmenyn är inte dum, även om vi förstås gärna hade sett ytterligare ett par alkoholfria öl, och vi satt strax med varsitt glas och slappnade av. Såhär idag känns det som en svunnen era, även om tidningarna rapporterar att folk minsann är ute och sitter på lokal som om inget hänt, möjligen med en ytterligare handsbredd mellan sig, om det. Nåväl. Strax dök vår haxe upp på bordet, och det var ett mört och trevligt stycke kött. Men något var inte som det brukade. Först kunde vi inte riktigt sätta fingret på vad som inte var som vanligt, nej, det var först mot slutet det slog oss: det som normalt är en övermannande stor portion kött, var här en stor, men rimlig sådan. På ett eller annat sätt hade styckningsdetaljen hanterats så att det blev en mängd mat som en normalt funtad person har en sportslig chans att sätta i sig. Å ena sidan är detta högst rimligt, ja, rentav vettigt, men å andra sidan är det lite haxens charm att den så totalt övermannar en, är alldeles för mycket av det goda, en våldsam köttanstormning man knappt kan värja sig mot. Men på det hela taget gick vi ändå därifrån mycket nöjda. Surkålen var läcker, potatisen bra, senapen skarp, och vi var mätta, om inte övermåttan så. Möjligen hade svålen kunnat vara aningen knaprigare, det är väl det. Ändå vill vi rekommendera Zumens Haxe till envar som är sugen. Kanske kan det lilla formatet vara aningen mindre skräckinjagande för en nybörjare?

Tre och en halv knaprighet av fem möjliga. Haxe dyker inte upp på menyn men om man hör sig för, finns det likväl! Någonstans runt tvåhundringen om inte minnet sviker, men det här var en halv eon sedan, och mycket vatten har flutit under broarna.

Schwein-Ellen

Var sak har sin tid och tiden för scheweinshaxe var för några år sedan. Vi åt då grisknä runt om i Stockholm och i Malmö och naturligtvis skrev vi om det igen och igen. Igår kom helt oväntat 2015 åter och det var därför helt enkelt dags för haxe igen.

En viktig orsak till att vi begav oss till Sue Ellen på Tulegatan var att det är en haxe jag endast prövat två gånger tidigare och att vi var tvungna att på något sätt locka Brommaavdelningen ur sitt eskalerande kebabpizzamissbruk.

Senast jag besökte denna trevliga restaurang som lånar från världens två viktigaste högkulturer – Bayern och Texas – var 2014. Jag minns det som en mycket lyckad kväll eftersom jag raskt efter den kvällens haxe hamnade i en bar på Södermalm där det fanns anledning att filosofera kring tjeckisk sprit. Naturligtvis skrev jag om det ganska omgående.

Vi hade förberett kocken inför gårdagens haxe, vilket är en fin gest då det är svårt att spontant och på kort tid få ihop rätten, särskilt eftersom den inte står på menyn. Den väntade på oss där, haxen.

Innan den bars fram fick vi tillfälle att bekanta oss med ölutbudet och det var ingen rolig historia. Mina finaste minnen från Sue Ellen är alla nära relaterade till Paulaner av alla dess slag. Paulanern har dock lämnat listat för att ersättas med en spendrupsutbud i standardutförande. Det var Mariestad och den likaledes spendrupsbryggda ölen från Gotlands bryggeri. Bayern, Texas och Grängesberg.

Det är inget fel i att dricka en öl som inte tagit den onödigt långa vägen i engångsflaska från München och Mariestad är egentligen en alldeles utmärkt öl. Likväl kändes det som om någon lämnat oss, som om något gått förlorat.

Sue Ellens haxe är snygg. Det är viktigt och det är viktigt att ta ett kort på den eftersom den sannerligen inte blir vackrare med tiden efter att man gått lös på den med något som liknade en tandad jaktkniv.

Nämnda haxe har också andra fina egenskaper, den är spröd och fylld med kött. Som haxe sett är den dock rätt genomsnittlig. Minnena från Sue Ellen – sådana de nu var – sa mig att deras haxe var av det mer originella slaget. Det kan inte sägas om det som mötte oss på tallriken igår kväll. Det en högst traditionell bit fläsk och inget särskilde den heller i kvalitet. Det är en haxe, varken mer eller mindre. Lite väl salt, kanske.

Att äta en haxe är förstås alltid en fin upplevelse. Den försätter dig i en förunderlig sinnesstämning av mättnad och lusten att ta en dusch. Jag är glad att vi hittade tillbaka men tillbaka kommer jag nog inte på ett tag.

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om “Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.