Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut ”homosexuell” mot ”kvasi-intellektuell”, ”Stockholm” mot ”Lund” och till sist ”bögringen” mot ”universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta.