Som student var jag aldrig snål. Jag var fattig. Nu är jag inte fattig. Jag tjänar pengar på studenter. Vad studenterna tjänar eller äter nu för tiden vet jag inte exakt men jag gissar att min inkomst skiljer mig mer från dem än vad min diet gör. Möjligtvis gör det mig snål.

Lönebesked förändras men inte människor. Jag är den första att gratulera Jonas till att ha funnit ett sätt att äta samma sak som förr till helt nya kostnader i tid och pengar. Det är att följa med i sin egen utveckling. Själv är jag helt tappad bakom min vagn och medan den försvinner mot solnedgången väntar jag på att pastavattnet ska koka upp.

Matlagning är i slutänden alltid mer begränsad av engagemang än av budget. Mitt engagemang för matlagning är lika stort som mitt engagemang för allt annat som inte uttrycks i textform. Praktiska arbetsuppgifter ger mig kvävningskänslor, galopperande eksem och vid åsynen av hängelsbyxor även rabies. Med stort tålamod och rätt medicinering kan jag klara av enklare praktiska göromål och matlagning är av fortlevnadsskäl prioriterat bland dessa.

Själva matlagningen är ärligt talat mer lättbearbetat än många kringsysslor. Att handla mat är för mig en ökenvandring. Fast utan solsken.

Eftersom det krävs ett uppbådande av all mitt engagemang för att handla mat till en måltid så är det inte tal om att försöka handla mat till två måltider samtidigt. Därför handlar jag hela tiden. Likt Jerusalems skomakare är jag dömd att för evigt vandra upp och ner för konsums dystra alléer. Mitt enda sätt att förkorta lidandet är att alltid köpa samma sak. Samma sak som när jag var student.