Mannen som äger skivbutiken ser mig och han vet vad jag vill ha. Han ler elakt. Jag kan leken och kommer inte undan. Utan att röra en min går jag ner på knä.

Varför i helvete placerar alla skivaffärer countryskivorna på golvet? En eller två skivaffärer hade varit en slump. Tiotals spridda över hela landet är en konspiration. De är ute efter oss, de vill förnedra oss. Av orsaker jag inte ens kan föreställa mig vill Sveriges förenade skivhandlare se oss på knä i butiken. Från Malmö till Östersund har jag krupit runt på golv med en stålsatt blick som värn för en dödligt sårad heder. Jag har kommit att acceptera det och handlar nu skivor klädd i de byxor jag annars bara byter däck på bilen med.

Konspirationen är förresten inte svensk utan, som så ofta med konspirationer jag funnit, global. Jag har krupit i San Francisco, jag har krupit i New York. Jag har krupit i Sacramento och jag har krupit i Colorado Springs. Jag har krupit på golvet till en skivaffär i utkanten av en western-inspirerad temapark i Forth Worth i väntan på en countrykonsert med 20 000 besökare. Jag har ta mig fan krupit i Austin.

Jag gör det för jag funnit något. Med blicken mot (skiv)backen har jag funnit Willie Nelson och hans godhet. Det var först på knä jag accepterade Merle Haggard och de sanningar han säger. Med all meningslös stolthet kastad var jag redo för Loretta Lynn, Waylon Jennings, Emmylou Harris, Townes van Zandt och så många fler.

På väg ut ur butiken betalar jag utan att se honom i ansiktet. Jag går därifrån med fem skivor, besudlade kläder och fem centimeter för långa hälsenor. Det är bara ännu en dag i livet som countrymänniska.