Muttley & Jack’s Wolichu Wachu Guji

av zonk

Det bästa med Wolichu Wachu är nog namnet, att säga det högt ger mig stor förnöjelse, men därmed inte sagt att det inte skulle vara en förbaskat trevlig kopp kaffe. Nu kommer den ju dock i ett sammanhang, och sammanhanget är en M&J-kavalkad här på svinet. Och det uppfordrar ju. Wolichu Wachu är en klart njutbar kopp kaffe och hade jag druckit den bredvid något annat kaffe, säg bredvid en kopp från maskinen på jobbet, hade jag ju förstås njutit mångfalt mer av dessa bönor från Guji. Jämfört med en del andra microlots från M&J så är ju konkurrensen såklart tuffare. Ändå står sig Wolichu Wachu riktigt hyfsat: det är en mustigt, lite ruffigt, kakao-osande och lite fruktigt kaffe, och det är gott så, även om det är lite tunnare någonstans i mitten än en del av sina vänner från M&J. Det vilar lite mer på sin förvisso trevliga syrlighet, det är inte riktigt samma smakexplosion. Samtidigt, hade M&J inte salufört några andra sorter, hade jag beställt Wolichu Wachu igen. Men nu kommer jag inte göra det.

3.75 nästan av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

En stor stark, tack!

av zonk

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett ”stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

Muttley & Jack’s Sonora Central Valley

av zonk

Någonstans vet jag att jag borde recensera min favorit-Yirgacheffe från M&J. Men det känns som att det bygger på dagsformen. Man kan liksom inte gå och vara söndags-seg till ett sådant stordåd. Så det blir något annat istället, och jag doftar lite på bönorna till deras Sonora, de osar mango och dyr choklad, och kaffet har den där lite syrliga doften av bättre kakao. Syrligheten går igen i smaken, ett light men djupt kaffe, smakar som ena hörnet av hundrafemprocentig choklad men utan det tunga lasset kommer efter, utan att tungan och gommen fastnar i en konkarong av bönor, nej här är det light och vi kommer åter till tropisk frukt, till passion o mango, till sol som silar genom palmlöv eller vad nu någon ska tänka som sitter fast i skandinavisk grårök och dimma för en evighet till. Visst är det kanske lite lajtare än jag skulle velat – eller är det fel egentligen? Nej det är fan lagom. Jag säger det här, jag säger det nu: alla ni som dricker vanligt jävla kaffe, dricker pripps blå lättöl, det här är en galen tropisk IPA. Så jävla mycket missar ni. Bara så ni vet.

Fyra och en halv palm av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Sigtuna Non Alco Lager

av zonk

Alkoholfri lager är kanske den svåraste typen av alkoholfri öl – om det ska vara en riktig lager får det liksom inte sväva ut i sötma eller rund humlighet, som ju annars kan användas för att jobba fram en smak och eftersmak där det inte finns någon alkohol att luta sig på. Det finns de som har lyckats bättre, och det finns de som har lyckats sämre – och de senare är utan tvivel fler. På rak arm kommer jag bara att tänka på norska alkoholfria ölen Freeze, som i totalt trots mot sin framtoning är en juste rak alkofri lager som passar perfekt till mat. Visst finns det massor av juste ljus alkoholfri öl, men helt ärligt är det oftare åt pale ale- eller IPA-hållet det drar, oavsett om de vill kalla sig lager. Och hur mycket jag än vill hylla Sigtunas NAPA, så är den hopplös till viss mat, säg t.ex. kinesiskt.

Så det var ju med viss spänning vi noterade att det dykt upp flaskor med alkoholfri lager från Sigtuna på den lokala butikshyllan. På gott och ont är det dock ingen rak lager, det är definitivt en tropisk humlighet här, söta frukter, ja nästan juice, och det är gott, det är schysst, jag köper det lätt igen, men jag vill kalla det pale ale eller lättviktig IPA snarare än lager. Den perfekta ölen till maten är det inte, och jag ser inte riktigt någon anledning att dricka den istället för en NAPA – förutom omväxling.

Tre och trekvarts inte-lager av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Ramune Strawberry

av zonk

Det ser så magiskt ut på film: en läskflaska försluten med en liten glaskula, som man trycker ner i flaskan, som fastnar i halsen. Flaskhalsen, alltså, inte i halsen på den som dricker den. Hursom. Ikoniskt är bara förnamnet, så när jag såg en på hyllan i en av det halvdussin asiatiska affärer som ligger som ett pärlband i Hötorgets närhet, så var det inte ens ett ögonblick av tvivel. Självklart köpte jag den.

Lever den upp till hypen, då? Nej, för jösse namn. Den är söt som fan, en smula syrlig, och med någon slags bärig smak som väl skulle kunna vara jordgubb. Kulören är extremt röd på ett lite obehagligt sätt, som för att undanröja varje tvivel om saken, men om man ska vara ärlig så är det snarare ett fall av diverse vaga fruktsmaker, hade man gett det en annan färg hade man säkert kunnat påstå att det var druvsmak eller päronsmak istället. Nej, det här smakar som någon slags kemisk 80-talsläsk som man drack när man var liten, men det är kanske mer nostalgiskt än bra.

Två röda ting av fem möjliga.

Blossa 20 Myntathé (81000)

av Johan

Jag försöker komma ihåg varför vi här på Gödsvinet recenserar Blossas årgångglögg, år efter år. Eftersom jag aldrig glömmer något och dessutom skriver ner långt mer än någon behöver så minns jag förstås.

När den första recensionen av årgångsglöggen skrevs 2010 så var den närmare än någonsin att vara en grej, vilket var viktigt vid den här tiden. En indikation på att Blossas årgångsglögg var en grej var att en del människor sparade flaskor från år till år.

Att någon lägger flaskor med Blossas årgångsglögg på lager är väldigt roligt av minst två anledningar

1. Det är inte en produkt som tjänar på lagring. Man kan för sitt inre se hur någon lite myndigt förtäljer arbetskamraterna att han – för tro mig det är en han – avser att ”korka upp en 2009:a på julafton. Clementin”. Det är otroligt roligt.

2. Det är en produkt som genomsnittligt sett är rätt fasansfull redan till att börja med. Det kan jag berätta för att jag har druckit dem alla och jag har skrivit om det här.

Nu är det åter den tiden på året. Det har blivit dags att berätta om Blossa 2020 myntathé. Jag tänker i en fullständigt okaraktäristiskt drag gå direkt till saken. Det här är en glögg av en fullständigt genomsnittlig grad av fasansfullhet. Det är som om de inte ens försöker längre.

Smaken kan liknas vid. Nej, smaken ÄR Vademecum classic. Det är i och för sig ett naturligt val då munvatten som doftar av mynta och lite bitter salvia har varit förstagångsvalet bland vardagsdrickare under en stor del av 1900-talet. En kvick sköljning och man är redo att fortsätta jobbet som förskolelärare. Att växla till Blossa 2020 myntathé i fickpluntan undanröjer ett moment i den stressiga vardagen.

Samtidigt tycker jag att det är lite väl bekvämt av de finska blandarna på Blossa. Det fanns ju redan ett munvatten med smak av mynta och salvia. Låt vara inte i glöggform.

Detta är uppenbarligen resultatet av blandning över Zoom. Blossa har ringt in resultaten och valt något som är obehagligt men utan fantasi.

Det är ju förstås ironiskt och ett stiltypiskt exempel på Blossas förmåga till självsabotage att de lanserar glöggen för en fräsch andedräkt året då ingen får komma närmare än 1,5 meter av den som dricker den.

Jag tror jag ska dricka lite av detta när jag ser på den sista amerikanska presidentsvalsdebatten i natt, det borde kunna ta udden av det mesta.

Minns du när jag sa att Blossas årgångsglögg en gång nästan var en grej? Det var inte riktigt sant, det var aldrig nära. I min grundliga källforskning inför detta års inlägg fann jag bevis för att Blossa årgångsglögg inte heller blivit mer av en grej sedan dess.

Vad jag fann var att det finns en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg. Eller rättare, det finns inte en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg men det finns människor som tror det. Det är verkligen alldeles fantastiskt roligt.

På en känd auktionssite ges ett utropsbud för en flaska Blossa 2016 Kråkbär på 299 kronor. 0 bud. I en budgivning på samma sida ges 25 kronor i utropsbud för samma flaska. 0 bud.

Någon vill ha 49 kronor för den historiskt fruktansvärda Blossa 2017 Old Dehli. 0 bud. Till och med förra årets Blossa 2019 Aloha finns till salu med ett utrop på 25 kronor. 0 bud.  

Allt detta är paralyserande roligt.

Nej, jag kommer inte att börja samla på årgångsflaskor av Blossas glögg. Jag samlar på minnen men det här året tänker jag glömma bort.

124 kronor på systembolaget, nummer 81000 i katalogen

2 pepparmintspastiller av 5 möjliga

Dr Pepper

av zonk

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Muttley & Jack’s Koke Washed Yirgacheffe

av zonk

Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!

4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Boylan Black Cherry

av zonk

Boylan Black Cherry är en körsbärsläsk från USA, och som sådan har den en tydlig och distinkt doft av bensaldehyd, känt från bittermandel och Björnlim. Tydligen är bensaldehyd standard-smakämnet att approximera körsbär med i USA, men inte här borta på andra sidan pölen, så evt kan detta förklara varför körsbärsläsk har sådan tonvikt på denna smak. Kanske för att körsbärs-smak i USA associerades med körsbärs-sprit där smak från körsbärskärnor är tongivande – och där förekommer bensaldehyd. Vem vet. Hursomhelst är smaken liksom doften bittermandel och åter bittermandel, men även körsbär, lite syrligt någonstans. Det smakar och doftar ofantligt syntetiskt men är som flaskan proklamerar en ren naturprodukt – och vissa delar av naturen är onekligen ganska speciella. Många av dem samlas också i denna flaska. I teorin ska det även finnas vanilj, men jag har svårt att urskilja den, samt även bark från körsbärsträdet, eller extrakt av den får man väl anta.

Så visst, smaken och aromen är extremt ensidig. Men det finns en charm med det där, jag gillar det så, även om det i det här fallet kanske tangerar lite för mycket av det goda.

Tre komma trettiotre bittermandlar av fem möjliga.

Muttley & Jack’s Koke Honey Yirgacheffe

av zonk

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.