Blossa 20 Myntathé (81000)

Jag försöker komma ihåg varför vi här på Gödsvinet recenserar Blossas årgångglögg, år efter år. Eftersom jag aldrig glömmer något och dessutom skriver ner långt mer än någon behöver så minns jag förstås.

När den första recensionen av årgångsglöggen skrevs 2010 så var den närmare än någonsin att vara en grej, vilket var viktigt vid den här tiden. En indikation på att Blossas årgångsglögg var en grej var att en del människor sparade flaskor från år till år.

Att någon lägger flaskor med Blossas årgångsglögg på lager är väldigt roligt av minst två anledningar

1. Det är inte en produkt som tjänar på lagring. Man kan för sitt inre se hur någon lite myndigt förtäljer arbetskamraterna att han – för tro mig det är en han – avser att ”korka upp en 2009:a på julafton. Clementin”. Det är otroligt roligt.

2. Det är en produkt som genomsnittligt sett är rätt fasansfull redan till att börja med. Det kan jag berätta för att jag har druckit dem alla och jag har skrivit om det här.

Nu är det åter den tiden på året. Det har blivit dags att berätta om Blossa 2020 myntathé. Jag tänker i en fullständigt okaraktäristiskt drag gå direkt till saken. Det här är en glögg av en fullständigt genomsnittlig grad av fasansfullhet. Det är som om de inte ens försöker längre.

Smaken kan liknas vid. Nej, smaken ÄR Vademecum classic. Det är i och för sig ett naturligt val då munvatten som doftar av mynta och lite bitter salvia har varit förstagångsvalet bland vardagsdrickare under en stor del av 1900-talet. En kvick sköljning och man är redo att fortsätta jobbet som förskolelärare. Att växla till Blossa 2020 myntathé i fickpluntan undanröjer ett moment i den stressiga vardagen.

Samtidigt tycker jag att det är lite väl bekvämt av de finska blandarna på Blossa. Det fanns ju redan ett munvatten med smak av mynta och salvia. Låt vara inte i glöggform.

Detta är uppenbarligen resultatet av blandning över Zoom. Blossa har ringt in resultaten och valt något som är obehagligt men utan fantasi.

Det är ju förstås ironiskt och ett stiltypiskt exempel på Blossas förmåga till självsabotage att de lanserar glöggen för en fräsch andedräkt året då ingen får komma närmare än 1,5 meter av den som dricker den.

Jag tror jag ska dricka lite av detta när jag ser på den sista amerikanska presidentsvalsdebatten i natt, det borde kunna ta udden av det mesta.

Minns du när jag sa att Blossas årgångsglögg en gång nästan var en grej? Det var inte riktigt sant, det var aldrig nära. I min grundliga källforskning inför detta års inlägg fann jag bevis för att Blossa årgångsglögg inte heller blivit mer av en grej sedan dess.

Vad jag fann var att det finns en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg. Eller rättare, det finns inte en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg men det finns människor som tror det. Det är verkligen alldeles fantastiskt roligt.

På en känd auktionssite ges ett utropsbud för en flaska Blossa 2016 Kråkbär på 299 kronor. 0 bud. I en budgivning på samma sida ges 25 kronor i utropsbud för samma flaska. 0 bud.

Någon vill ha 49 kronor för den historiskt fruktansvärda Blossa 2017 Old Dehli. 0 bud. Till och med förra årets Blossa 2019 Aloha finns till salu med ett utrop på 25 kronor. 0 bud.  

Allt detta är paralyserande roligt.

Nej, jag kommer inte att börja samla på årgångsflaskor av Blossas glögg. Jag samlar på minnen men det här året tänker jag glömma bort.

124 kronor på systembolaget, nummer 81000 i katalogen

2 pepparmintspastiller av 5 möjliga

Swe/tnc gin & tonic glögg

Hur förhåller det sig då med den alkoholfria glöggen? Ja, jo, jag får väl erkänna att jag inte är någon större glöggfantast, till skillnad från vissa av mina medsvin, men när man nu fick en flaska från Länna Bruk i julpåsen från jobbet får man väl passa på att testa. Glöggen ifråga stoltserar ju dessutom med att vara en gin & tonic-inspirerad dryck, vilket ju låter som en intressant vinkel på det här med kryddat varmt vin.

När man korkar upp så är det dock något helt annat man tänker på, och det är pepparkakor. Visst finns kanel, nejlika och stjärnanis bland ingredienserna men effekten blir kanske något mer än man väntat, ja, det är pepparkaksburk för hela slanten, vilket ju i och för sig är en trevlig doft, om än inget man kanske förknippar med drycker eller för delen glögg. Smaken, däremot, är lite av en överraskning. Visst är det sött, annars finge det väl inte kalla sig glögg, men det finns en motvikt, en beska, det drar lite åt kinin och man förstår vart den där inspirationen från tonic tog vägen. Annars smakar det i mångt och mycket som man hade kunnat förvänta sig från en glögg, lite juligt och ganska runt och kryddigt, och även om tonic-beskan kanske är lite oväntad funkar det inte så tokigt ihop. Därmed inte sagt att det är en lysande glögg värd att springa benen efter sig av, men den går i varje fall att servera utan att skämmas. Och det är ju faktiskt inte så tokigt.

Tre julfusioner av fem möjliga. Finns någonstans i handeln, oklart var.

Blossa 19 Aloha (71822)

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Blossa 18 di Limone (84400)

Av alla självuppoffrande insatser Gödsvinet gör för allmänheten är den årliga recensionen av Blossas årgångsglögg den mest krävande. Ingen borde behöva men någon måste. Hur det blev vi vet jag inte nu är det så och det är dags igen. Det är dags för recensionen av Blossa 18 di Limone.

En sällan beskriven vånda knuten till detta och tidigare års årgångsglögg är smärtan från att behöva gå till Systembolaget för att köpa den. Jag gjorde det idag och jag ömmar fortfarande.

Det var på Systembolaget på Folkungagatan vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Jag känner butiken mest som en av få där väktarna är flera och inte sällan placerade som dörrvakter vid ingången. Det är en livfull butik för livfulla människor.

Det är inte mitt första val men en dimension av problem med att köpa flaskan är att den inte ingår i det ordinarie sortimentet. Det är långt ifrån det största problemet men idag förde det mig lätt ur kurs från mina ordinarie inköpsställen.

Ett långt allvarligare problem är det sociala stigma som kommer av att köpa en flaska Blossa 18 di Limone och inget annat. Ingen vill vara den personen. Såvitt någon i butiken vet kan du vara en sådan som sparar och samlar på oöppnade flaskor årgångsglögg från tidigare år. Mitt allra största problem idag var alltså att jag ville köpa en flaska årgångsglögg utan att framstå som någon som köper en flaska årgångsglögg.

Jag trängde dock undan det för att ge plats för ett mer akut problem; hur hittar man flaskorna i butiken? Hur sorterar de in något så gränslöst som glögg i en annars tydligt katalogiserad verklighet? Jag började i en hörna och kartlade långsamt territoriet till den diagonalt motsatta. Jag letade bland rödvin och jag letade bland starkvin. Jag kryssade med en diskret uppenbarhet mellan hyllorna med målet att hitta glögghelvetet innan någon hjälpsam typ frågade vad jag letade efter. Jag vet inte vad jag hade svarat.

Minuterna gick och samlade sig i en kvart som var svår att ignorera för någon som sett mig oskyldigt visslande men med stigande oro vandra korridorer upp och ner. Personalen på golvet riktade sina blickar mot mig. Väktaren började bli orolig och skrapade lätt med en känga mot golvet. Det var något i luften.

Efter en halvtimmes ödesmarsch mellan hyllorna insåg jag att det inte fanns någon väg framåt och ingen återvändo. Det var kapitulation eller reträtt från butiken och Gödsvinets heliga mission. Jag var tvungen att be om hjälp.

Hur ber man en anställd på Systembolaget om hjälp på ett ironiskt sätt? Jag vet inte men jag vet att jag försökt och misslyckats. När är det försent att säga att det är en present? En ironisk present? Kommer någon att alls lyssna?

”Har ni glögg?” blev mitt val av öppningsfras. När den infångade unga mannen i väst svarat jakande på denna en av vår tids minsta frågor riktades mitt intresse mot var denna i sådana fall kunde tänkas vara lokaliserad. ”På lagret” blev svaret och innan jag ens kunnat börja ironisera över det kreativa i den placeringen fortsatte han med det förgörande ”vi har inte hunnit plocka ut den än”.

Inte nog med att jag var en sådan som köper Blossa årgångsglögg, jag gör det långt innan säsongen för glögg ens börjat. Som om jag inte kan vänta, som om det är en högtid i sig när årets glögg släpps. Man vill ju ha en flaska att ställa i raden av samlade flaskor från år som gått. Detta var ett av flera tillfällen då pliktkänslan nästan brast, tillfällen då jag övervägde att springande hoppa över kundspärren och ut på Folkungagatan som så många kunder på detta Systembolag före mig.

Istället stod jag tyst och tom i väntan på att den unga mannen i väst skulle komma tillbaka från lagret. När han gjorde det tilltalade han mig med en prata-med-barn-röst, ”här har du”. I kassan betalade jag kontant.

Hur smakar då Blossa 18 di Limone? Spelar det någon roll? Personligen anser jag att det inte har någon betydelse och jag drar den slutsatsen efter att ha druckit alla årgångsglögg från det senaste årtiondet. Jag vet att de oavsett smak förenas av avsmak. Likväl, det här är inte över innan vi har testat.

Blossa 18 di Limone är en dimmig dryck i kissgult som blickar mot Italien med uppgiven förvissning om att nog aldrig nå ända dit. Det här är lemon drops i en ångande mugg och om det inte är något du uppskattar så kan du tänka att det säkert är bra mot förkylning. Det är så jag tänker, det här är Vicks lemon menthol med 15 volymprocent alkohol. Jag försöker tänka positivt, det hjälper inte men jag har försökt allt annat under dessa recensioner.

Som Blossa årgångsglögg sett är det inte det värsta jag varit med om men jag har å andra sidan också varit med om allt. Detta är en mycket söt glögg som smakar smaksättare som smakar citron eller något avsett att likna citron. Citron är väl fräscht? Det är egalt eftersom glögg alldeles uppenbarligen inte är det.

Doften är nästan oskiljbar från den av Ajax (di) lemon blandat i mycket hett vatten.  

Det här dör du inte av men varför chansa?

2 vaporub av 5 möjliga

110 kronor på Systembolaget, nummer 84400 i katalogen

Edward Bloms Glögg (72167)

Edward Blom glögg litenEdward Bloms glögg är en glögg av kraftigt rödvin, torkad frukt, klassiska kryddor och prima konjak, och då har jag ändå bara läst på etiketten så här långt. Att öppna flaskan skulle vara att gå för långt. Det brukar inte bli så bra.

Likväl är det dit vi är på väg. Det finns en ny flaska med Edwards Bloms namn på och jag dras till den som man dras till undergången. Det brusar på spisen och alkoholröken driver i min riktning, det finns nu ingen återvändo.

Det finns många bra saker att säga om en flaska Edward Bloms glögg. Exempelvis innehåller den inte Edward Bloms Riesling. Den har dock även andra kvaliteter. Det kraftiga rödvinet är kraftigt nog att ge en strävhet sällan känt mellan tunga och gom när det är glögg i muggen. Hur ska man då beskriva smaken? Jag tror jag vet var jag ska börja.

En gång för länge sedan stod jag inför uppgiften att tillaga en gammaldags studentikos måltid vid den Blekingska Nationen i Lund. Trots att jag spenderade många år i Lund och nästan lika många vid nationen så var detta inte någon uppgift som passade mina kvalifikationer. Min främsta merit inom det gammaldags studentikosa är att jag hyrde partytältet till Jan-Öyvind Swahns 75-årsfest i Botaniska trädgården. Det är inte inget men det hjälper dig inte att komponera en stofil meny om tre rätter. Särskilt svårt var det att finna en efterrätt, tills någon kom med de förlösande orden: ”Vi får väl göra någon kaka med sprit i”. Det är så jag tänker att Edward Blom löste problemet med att göra en glögg lika stor som sin (TV-)personlighet.

Edward Bloms glögg smakar vällagrad sprit, alla de gamla fina märkena av hög bouquet. Det är ett val jag kan sympatisera med och till och med applådera, inte minst i sken av att en del producenter gör glögg med smak av gelégodis.

Den smakar också kraftigt av pepparkakskryddor även om jag inte har någon långsökt anekdot om det. Även vad gäller kryddorna har Blom alltså valt sin hårt hållna princip om mycket av allt. Det är en strategi som i sina bästa stunder ger en livsbejakande syndighet men som lika gärna kan leda till infantila excesser, som när man låter barn vara med och laga mat trots att man vet att det kommer att bli en väldig massa kanel i köttfärssåsen. Glögg är dock en utmärkt plattform för excesser, det är svårt att gå till överdrift i något som kombinerar rödvin, socker, kryddor och sprit. Glögg är inte en dryck för de subtila nyanserna.

För att ändå tala subtila nyanser är jag rätt säker på att jag dricker vad som i grunden är ett ytterst uselt rödvin kryddat till oigenkännlighet. Jag gör det dock nöjd i förvissningen att inget gott vin föll offer för pepparkaksmixen. Kanske har vi funnit ett användningsområde för Edward Bloms viner ändå?

På det stora hela är detta en glögg man kan dricka om det är något man gör. För egen del har jag fått nog av glögg för i år.

99 kronor på systembolaget, nummer 72167 i katalogen

3 saturnus av 5 möjliga

Blossa 17 Old Dehli (86589)

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Blossa 16 Kråkbär (80000)

blossa-16-krakbarGödsvinets längsta tradition näst efter alkoholism är de årliga recensionerna av Blossas årgångsglögg. Nu är det dags igen, för sjunde gången, och det finns inget du kan göra åt det.

Årets årgångsglögg kommer med en smak av kråkbär. Hur smakar kråkbär? Jag vet inte och den här flaskan med Blossa 16 Kråkbär är ingen god vägledning. Den smakar, såvitt jag kan urskilja, glögg.

Kanske är det dit blossas årgångsglögg har fört oss, efter en lång rad våldsamma girar kors och tvärs över alla åtta filer av smak. För eller senare var de tvungna att blanda en glögg som smakar glögg och inget annat.

Jag tänker inte klaga, gud vet att det här inte har varit någon enkel resa de senaste sju åren. Raden av recensioner erbjuder skrämmande läsning.

Blossa 16 Kråkbär går att dricka men det finns på det stora hela ingen direkt anledning att göra det. Ingen kommer till skada av den och den klumpfotade flaskan har tusen nyttiga hushållsfunktioner.

Köp en om du vill, eller låt bli. Jag är bara glad att ännu en recension är över.

109 kronor på Systembolaget, nummer 80000 i katalogen

2 ljungväxter av fem möjliga

Blossa 15 Earl Grey (76760)

Blossa 15Jag vill börja om. Det slutade inte så bra senast. Recensionen av Blossa 14 var inte så mycket en recension som ett koleriskt utbrott. Ett rop på hjälp, egentligen.

Likt kung Karl Gustav vänder vi blad, vi släpper gånga års oförrätter och går vidare. Blossa 15 är här och det kräver en recension.

Det ska dock sägas att Blossa 14 Lavande verkligen var en rätt gräsligt dryck. Det tror jag alla kan hålla med om. Det ska vara sagt.

Anledningen till att jag testade den var ju mest att jag testat de föregående årens årgångsglögg och för att någon måste göra det. Det var ju inte så att jag direkt ville dricka det där. Vem skulle vilja det?

Men nu går vi vidare.

Lavandel? Det kanske inte var en orimlig tanke på något plan men på vilket sätt motiverar den att göra en glögg som smakar sköljmedel?

Är det konstigt att man lackar ur, egentligen? Att dricka Ahlgrens bilar upplöst i billigt vittvin kan ta ut sin rätt på de tåligaste temperament. Har jag varit orimlig på något sätt?

Kunde inte ens dricka ur flaskan. Hur som helst.

Blossa 15 är smaksatt med te och det gjorde mig försiktigt positiv trots allt jag har varit med om. Som förra årets lavendelglögg.

Det finns inget som botar en förkylning som en ångande kopp Earl Grey med ett stänk Tanqueray och min förhoppning låg förstås vid att Blossa 15 lånat smak och hälsobringande egenskaper från denna drink som du kanske känner som “The end of an empire“.

Lyckligtvis är jag inte sjuk för denna glögg har inget gemensamt med en kopp te med ett stänk gin. Det är inget bra betyg men jag skulle kunna säga att Blossa 15 smakar lite som öronpluggar luktar när man använt dem för länge och det väljer jag trots allt att inte göra.

Det är beskt men det som är beskt är lite mindre sött. Det som är lite mindre sött är lite godare. Godare än Blossa 14 Lavande.

Blossa 15 Earl Grey är fortfarande rätt jävla söt och jämförelsen med Blossa 14 Lavande visar ju bara hur långt man måste gå för att hitta något alls att jämföra den med.

Folk kommer att avsky Blossa 15 Earl Grey och givet hur folk är stärker det produkten.

Det kunde vara värre. Det kunde vara Blossa 14 Lavande

Jävla Blossa 14 Lavande

99 kronor på systembolaget, nummer 76760 i katalogen

Två London Hurl av fem möjliga

Blossa 14 Lavande (76600)

blossa14

Blossa 14 Lavande. Det finns väl ingen väg runt den. Det här måste göras. Nu kör vi. 

De senaste årens installationer (10, 11, 12, 13) har gjort ett grundligt arbete för att sänka förväntningarna inför 2014 års vandring på den tårarnas väg av kryddat vin som är blossas glöggföljetong. 

Hur smakar lavendel? Blossa 14 ger ingen vägledning och det är förstås bäst så. Den här glöggen smakar vittvinsfriskt och en smula spritigt med ett överdrag av traditionellt söt glöggdräkt. Är lavendeln det jag kan förvänta mig känna när jag vaknar upp imorgon efter att ha avslutat flaskan?

Jag kommer inte att avsluta flaskan och jag ska berätta varför: Jag är trött på det här. Ännu ett år med ännu ett övergrepp och inget slut i sikte. Du kan sluta dricka de här flaskorna men det alternativet har vi inte på Gödsvinet. Någon måste dricka Blossa 14 Lavande och det måste vara någon som också recenserat de tidigare årgångarna. Så tillbaka till recensionen.

Blossa 14 Lavande är en lätt kransblommig glögg som kommer från en flerårig liten buske. Den blir upp till 50cm hög och används mest för dekoration. Blossa 14 Lavande används av vissa även som insektsrepelernade medel, främst mot mal i garderob. Blossa 14 Lavande är härdig upp till mälardalsområdet och under gynnsamma omständigheter en bit upp efter norrlandskusten. I de allra sydligaste delarna av Sverige förekommer den förvildad.

Det finns en smak bortom det vassa vittvinet och jag tror jag vet vad det är. Ahlgrens bilar. Närmare än så kommer vi inte. Nu skiter jag i det här.

1 spikolja av 5 möjliga

97 kronor på systembolaget, nummer 76600 i katalogen 

Blossa 13 Dalecarlia (76400)

Blossa 13

Det har blivit dags för en av våra allra äldsta traditioner här på Gödsvinet, en tradition som hör den i vår riktning marscherande julen till. Jag syftar naturligtvis på recensionen av den senaste installationen i Blossas årligen återkommande övergrepp; årgångsglöggen 2013. 

Redan 2010 kunde vi dölja en recension av det årets saffransglögg i en ganska utförlig historik av ämnet årgångsglögg och det följande året var vi med och beskrev 2011 års petrokemiska sensation från de förryckta glöggblandarna på det finska Altia, som äger namnet Blossa. 

Förra årets geografiska tematik i Blossa 12:s påstått japanska prägel fortsätter i år med fokus förflyttat till landskapet, länet och masreservatet Dalarna.

Med smakreferenser som djupgas, Helly Hansen och stängningsdags på stadshotellet i Hedemora vill man fånga essensen i det kanske mest traditionstyngda av alla svenska landsändar.

Men är det verkligen så här man kan förvänta sig att Dalarna smakar? Det är djärvt att hävda att det ens går att fånga dalarnas arom i en enda mugg.

Förmodligen är det därför man i år valt att inte tala om vad det egentligen är som smakar som det gör då man tar en mun årgångsglögg. Det måste man gissa sig fram till och på så sätt skiljer sig förstås egentligen inte 2013 års årgång från de tidigare.

Eftersom din gissning är lika bra som någon annans och Gödsvinets är den bästa av alla så sätter jag mina pengar på att de helt enkelt smält en stor mängd av Haribos gelébjörnar i ett dåligt ungerskt vittvin.

Blossa 13 är helt och fullt odrickbar.

1 Riegel av 5 möjliga

95 kronor på systembolaget, nummer 76400 i katalogen