Three Hearts extra strong (11228)

Jag visste redan från början att det här inte skulle bli roligt. Redan när jag såg Three Hearts extra strong där i en stapel på golvet. Det var länge sedan jag drack öl för att det var roligt. Nu handlar det om att dricka och skriva om det, för att vägleda och för att varna. Den här ölen dricker jag för dig. 

Det har gått en lång tid sedan jag sist recenserade den spritosande delen av systembolagets ölsortimente. Jag har druckit den mycket dystra Björnebrygden, den direkt äckliga Wårby och den allt igenom fasansfulla Kopparberg special brew. Antingen har det hänt något fruktansvärt med min smak sedan dess eller så står sig Three Hearts från Krönleins i Halmstad ganska väl bland dem. 

För en så stark öl har Three Hearts extra strong en barmhärtig avsaknad på smak. Du finner lite fruktcocktail och lite alkohol men det är det hela. Den har till skillnad från de flesta övriga öl i kategorin mycket lite av smaken av kokta grönsaker, snus och och hustrumisshandel.

Det här skulle kunna ha varit en vanlig Three Hearts med ett par stänk explorer och alla som har druckit en vanlig Three Hearts och ett par stänk explorer någon gång vet att kombinationen är precis vad som behövs för att göra stryktips intressant. Det är nog det bästa jag har att säga om Three Hearts extra strong. Den kommer inte att döda dig omedelbart utan långsamt, en lördagseftermidag och en illusion i taget. 

14,40 kronor på systembolaget, nummer 11228 i katalogen

Två hjärtan av fem möjliga

Zeitgeist (1578)

Man kan ju beklaga sig över systemets sortiment ibland (kan vi inte få lite mer Flying dog?), men de har trots allt ett hyfsat utbud av Brewdogs skapelser. Zeitgeist är en stabil black lager, och på typiskt Brewdog-vis så tar den ut svängarna lite mer än sina fränder inom genren. Den är betydligt fylligare än vad man är van vid från tysk Schwarzbier eller tjeckisk dito, krispigt torr, härligt besk, med en viss maltig avrundning, utan att för den skull närma sig stoutens eller porterns runda, tunga sötma. Alkoholen biter till en liten aning, trots ölens modesta 4.9%.

Fyra leende skottar av fem möjliga. Rinner ner vackert i strupen!

Abbaye des Prémontrés

Denna strong ale av belgisk typ från Brasseurs de Lorraine är, liksom så många andra franska öl, söt och försynt, liksom vore den modellerad efter nationalkaraktären. För den som är begiven på klosteröl bjuder den på en och annan trevlig smak, med en ordentlig om än övermåttan söt maltighet, närmast bananiga jästtoner, och en aningen allmänt hållen ospecifik fruktighet. Beskan är däremot återhållen på gränsen till obefintlig, och den saknar det där vagt källaraktiga rivet som belgarnas egna öl ofta uppbådar. Ölen lider således en svår brist på motvikt till sin  närmast knastrigt sockriga maltighet, och när sedan kolsyrningen som synes är allt annat än  kraftig, blir slutresultatet en bedövande sliskig dryck – om än inte speciellt tung.

Två goda ansatser av fem möjliga.

Birra Dolomiti

Vissa öl är det ett sant nöje att skriva om. Andra skriver man om enkom androm till varnagel. Birra Dolomiti hör utan minsta tvivel till kategori två. Den ansluter sig till en frodig fauna av hantverksmässigt bryggda, artistiskt (nåja) dekorerade och till synes seriösa italienska öl, som dock är rent och skärt blask. Birra Dolomiti har vaga bitoner av malt, och en lång, fin eftersmak av porlande bergsbäck. Kolsyrningen är sparsmakad på gränsen till obefintlig, och det faller sig naturligt att i stort sett omgående dricka hela flaskan, så man snabbt kan beställa något annat, som inte utmärker sig enbart med sin brist på karaktär.

En bedrövlig blasköl av fem möjliga. Undvik!

Guldsvinet

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Vem är Daniel?

?
?

Den oroliga del av allmänheten vi känner som Gödsvinet läsekrets är i uppror. Breven strömmar in och uppjagade bybor med facklor och hötjugor har samlats nedanför mitt örnnäste i Vällingby. Innan jag låter dem känna på den kokande oljan är det på sin plats att någon av oss ger dem och er alla ett par svar. Kalla mig blödig men ni har förtjänat det. Det är dags att berätta vem Daniel är. 

Det har gått lite över en vecka sedan omvärlden vaknade upp till ett inlägg av en ännu okänd författare på Gödsvinet. Inlägget var radikalt och på flera sätt trendbrytande i och med att det innehöll recept på något som faktiskt är möjligt att konsumera även för en fullständigt normal medlem av människosläktet.  Vem är då denna nytänkare och hur kom han att skriva inlägg om drinkar på Gödsvinet?

Daniel Napoleon Onassis föddes någon gång under det svunna millienniet till följd av ett kärleksmöte mellan den ökända Golem från Minsk och en dansande björn. Det är åtminstone vad sägnen lät berätta under hans uppväxtår i Odessas storslagna hamnkvarter, dit han förts av det sällskap av ambulerande pärldykare som adopterat och gjort honom till en av de sina.

Daniel lärde sig redan tidigt i livet att krypa, gå, tala och han har bara fortsatt med det ända sedan dess. Då tiden kom att lämna det trygga barndomshemmet i källaren till det lokala Moloktemplet tvingades Daniel till sitt livs svåraste val: Skulle han följa sitt stjärntecken och bli upptäcktsresande eller fullfölja en lukrativ karriär som harpunist? Han beslutade att vandra ut i världen och aldrig låta en rakkniv röra vid hans hjässa tills gud givit honom svaret. 

Nu inser jag förstås att jag kan ha ruckat lite på sanningen. I själva verket vet jag inte säkert om något i den här beskrivningen faktiskt stämmer. Sanningen är väl egentligen att jag inte vet så mycket om Daniel och att jag, så att säga, fyllde i luckorna själv. Det blir så här då. 

Det var Nils idé att inkludera inlägg om drinkar av någon som faktiskt vet något om det och det är en idé som jag applåderar. Jag har ännu aldrig blandat en drink som man inte också kan använda för att konservera små däggdjur. Det är mot denna bakgrund som jag välkomnar tillskottet.

Då så. Det känns bra att ha rett ut den här frågan 

Sidecar

Det finns en mängd bra guider till hur man blandar bra drinkar. Bland de moderna är Simon Diffords Difford’s Guide bäst, den som från början hette  Sauce Guide to Cocktails (om någon råkar ha sett den, den fanns på alla Waterstone’s mellan ca 2000-2005). Den inkluderar både en utmärkt guide till de mest grundläggande kunskaperna man behöver när man blandar drinkar, men också en bra guide till Londons bästa barer, trevliga anekdoter, och i princip alla recept man någonsin kan komma att behöva, inklusive vem som skapade dem när och i vilka varianter de finns. Jag rekommenderar att ni köper den. Men bland de klassiska guiderna finns en som skiljer sig lite från mängden, nämligen David Emburys The Fine Art of Mixing Drinks från 1948. Förutom Emburys utomordentliga råd att drinkar bara ska innehålla kvalitetsvaror, ha mycket is, vara vackra, samt att de ska vara aptitretande, och därmed relativt bittra, starka och torra (inte söta och sliskiga), så listar han six basic drinks:

Sidecar gjord på Remy Martin VSOP Fine Champagne, Cointreau samt färskpressad citronjuice.
  • Martini
  • Manhattan
  • Old Fashioned
  • Daiquiri
  • Sidecar
  • Jack Rose

Förutom Jack Rose så ser jag inte hur den listan kan göras bättre. Jack Rose hade jag däremot bytt mot en Negroni, men om man gör det så har man en fulländad lista. Ikväll får jag besök, och då ska jag bjuda på en Sidecar. En Sidecar består av:

  • 4 delar Cognac, jag gillar Remy Martin VSOP
  • 2 delar Cointreau (byts helst inte mot någon annan triple sec)
  • 1 del färskpressad Citron

Fyll en shaker med is. Fyll i ingredienserna. Skaka fyra-fem gånger. Fyll i ett kylt cocktailglas!

En del föredrar lite mer citron, och drinken blir då 4-2-2. Beroende på hur sur citronen är kan man behöva smaka av med lite gomme. Tänk på att rulla citronen mot ett hårt underlag innan ni pressar den för att få ut maximalt med juice!

Malakias

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Snake Dog IPA

Flying dog, med sina lättigenkänneliga etiketter signerade Ralph Steadman (ni vet, mannen bakom de underbart obehagliga illustrationerna som åtföljer mycket av Hunter S Thompsons skriverier), är kanske något ojämna, men har en hel del riktigt fina öl, som dessvärre med ett lysande undantag inte finns på systembolaget. Snake Dog IPA är ett fint tillägg till deras repetoar – en rejält besk IPA så som ipor ska smaka, med bara antydan till malt som motvikt till en fruktig, aromatisk, rik (och besk!) överdådighet av humle. Jämfört med deras Raging Bitch är den alltså spetsigare, och med mindre belgisk maltighet. Det är en lätt öl att beskriva, och lika lätt att dricka, och rekommendera. Fråga efter den på systemet! Om vi är några stycken som gnäller, kanske de lyssnar?

Fyra glada humlekottar av fem möjliga.

Old Jock Ale

Ibland sitter man och vrider sig, och kan bara efter viss vånda bestämma sig för vilken av alla de delikata brygder som saluförs man först ska föra till sina läppar. Ibland sitter man med en kort lista av inte alltför fascinerande karaktär, och bara testar något i ren desperation, i blind förhoppning om att det ska vara någotsånär drickbart. Det senare är dessvärre alltför vanligt för en ölfantast strax söder om de italienska alperna. Old Jock Ale, i sin tur, är tyvärr ett typexempel på standardresultatet – en synnerligen menlös öl som egentligen inte smakar mycket av något alls. Old Jock Ale har en ytterst välbalanserad brist på beska, maltighet och kolsyrning, och sticker inte ut i någon riktning alls, inte ens i vattnighet: Corona är helt klart bättre som mineralvatten betraktat. Det enda egentliga resultatet är väl att man är aningen mindre nykter efter än före, vilket väl får sägas vara ett steg i rätt riktning, i det fall man ser sig tvungen att dricka Old Jock.

En porlande bäck av fem möjliga.