alkohol

Becherovka (80729)

av Johan

becherovka

En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.

”Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.

Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att ”bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.

Med att ”bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.

Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.

Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.

Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.

Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.

Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.

Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.

Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.

201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen

3 Hrabal av 5 möjliga

Oppigårds Thurbo Stout (89688)

av zonk

thurbo-stoutVisst är tung öl något fint, något berömvärt, något ädelt, något att vurma för och främja. Men det finns en quitting point, en punkt bortom all återvändo, där tankarna spricker på ens batyskaf, och man snurrar neråt världshavens djup i en ond spiral utan varje hopp om räddning. Oppigårds Thurbo stout seglar farligt nära dessa bråddjup, abyssens tentakler klänger längs skrovet, sovande gudars mummel tränger genom trossbottnen, och den samlade ballasten av sprit och salmiak resulterar i en flytkraftsberäkning som bara kan gå åt ett håll. Lyftkraft i form av lättare smaker, av humle eller annat, är det ont om, och det är nog bara en tidsfråga innan glaset kantrar och försvinner ner mot djup dit ingen sol nånsin nått.

Två och en halv kapten Nemo av fem möjliga. Nr 89688 på bolaget.

S:t Eriks & Mathias Dahlgren påsköl (1302)

av Johan

st erik pask

Påsköl är egentligen en rätt fånig idé och vi har recenserat ett fullt tillräckligt antal sådana genom åren här på Gödsvinet. Därför är S:t Eriks och Mathias Dahlgren påsköl den enda som jag kommer att köpa och den enda jag kommer att skriva om i år. 

Det kan tyckas vara en konstigt val. Är verkligen S:t Eriks det mest intressanta bryggeriet i årets påskhylla? Nej, verkligen inte men deras öl brukar vara skämt och vem behöver inte ett gott skratt?

Denna påsköl är ett fall framåt för S:t Eriks hittills genuint tvivelaktiga varumärkessamarbete med kocken Mathias Dahlgren då den har ovanligt lite av den för bryggeriet så karakteristiska parfymeringen, om än med resultatet att den istället inte smakar så mycket alls. Den läsk-liknande kolsyrigheten och tunnheten är dock precis som den brukar. 

Inte äcklig, visst underhållningsvärde

19,20 kronor, nummer 1302 i katalogen

2 marknadsföringsstrategier av 5 möjliga

Ritterguts gose (11976)

av Johan

rittergut

Jag är på god väg att läsa mig igenom den tyska författarens Clemens Meyers livsverk. Inte många kan säga det och det finns en anledning därtill. Clemens Meyer är en väldigt osympatisk bekantskap.

Tydligast framgår detta från hans dagbok för året 2009, en bok som i svensk översättning heter ”Våld”. Den handlar om hur denna neurotiska alkoholist skapar en vardag av lika delar medelklasskonvention, fördomar och en infantil fascination vid vapen och prostituerade. Clemens Meyer verkar helt enkelt vara en skitstövel. Men jag fortsätter läsa. 

Meyer kommer från Halle men hans böcker kommer till största delen från Leipzig där han bor sedan länge. Det gör Ritterguts gose också. Det är lätt att tänka sig att ett dåligt fyllo som Meyer druckit en och annan öl av detta märke. Ändå vågar jag dricka en. 

En gose är en besynnerlig sorts sur-salt öl som är typisk för Leipzig och den är ungefär lika svår att vänja sig vid som Clemens Meyer. Flaskan beskriver smaken som ”einzigartigen” och den ljuger inte. 

Rittergur gose är bryggd med tillsatser av koksalt och koriander vilket är ett brott mot renhetslagarna, god smak och nästan allt som är heligt i Bayern. Det måste man trots allt ha respekt för. 

Strävheten kan verka uppfriskande om man blir uppfriskad av något som smakar som en alkoholsvag (4,2%) geuze. 

Det visar sig alltså att Rittergut gose lämnar en smak i munnen som påminner om den Clemens Meyer lämnar efter sig. Jag har en av hans böcker kvar. Kanske behöver jag en gose till. 

35,30 kronor på systembolaget, nummer 11976 i katalogen

Tre ossi av fem möjliga

Stronzo Swagger Juze (11057)

av zonk

stronzoSmuts, skit, strunt, dumheter – nej, det känns inte rättvist. Redan efter att ha druckit en av danska bryggarna Stronzos öl, känner jag att den italienska innebörden av deras namn inte kan vara rättvis. Swagger Juze, vars namn jag inte ska ge mig på att tolka, vare sig på italienska eller andra språk (hör av er om ni har någon teori) kan väl närmast kallas en torrare porter. Det är lite för många utflykter bland allsköns kanderat ditt-och-datt (apelsin kanske? nej? mandarin? kan man kandera knäck?) för att man ska vilja prata om stout, men heller inte nån sådär riktigt utpräglad sockerorgie så det knastrar mellan tänderna. Nej, det håller sig, yviga och kaffe/choklad-skvättande gester till trots, nåtsånär på mattan. För den som långsamt vill avnjuta något mörkt till en film av tveksam kvalité, till småprat, eller bara i ensamt majestät, kan det alltså fungera. Men för intensivare konversation eller till mat får nog något lättare, mer spirituellt, anbefallas.

Tre och ett halvt bowlingklot av fem möjliga. Nr 11057 på systembolaget.

Berlin från den tid som flytt

av Johan

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Franska vanor

av Johan
Pastis1
Nej, Pastis smakar inte som Pernod och det smakar definitivt inte som Ouzo. Jag förstår vad du säger men du har fel

Jag har börjat med en ny vana om än mest för att jag inte har tid med mina ovanor längre. Det är en fransk vana och det är inte utan tvekan som jag berättar om den. Jag har börjat dricka pastis.

Under senare tid har jag kommit att försumma mitt dryckenskap. Det finns så lite tid och så många sätt att ha ihjäl den på och flaskorna har tyvärr fått bli lidande i mina prioriteringar. Men det finns alltid plats för ett litet glas alkohol som doftar läckert av lakrits när dagen är över och något måste ta hand om de sprida resterna av koffein och tankar om arbetet som cirkulerar i systemet.

Jag tror att det var Mejeri-Robins fel. Han utnyttjade min långt drivna liberalism i dryckesfrågor med att bjuda på ett glas sådan anissprit från det ruskiga Marseille. Det framstod som en genialisk dryck och som ett mycket insiktsfullt förslag. Sedan fick jag höra något om att det hade varit utförsäljning på flygplatsen i Zürich.

Hur som helst är jag fast. När jag för inte så länge sedan besökte Skåne avrundade jag en mycket trevlig kväll i Malmö med att i rask takt dricka dricka tre sexor pastis på en käck restaurang som heter Moccasin, på Fersens väg.

De ägde en fin flaska och även om de var glada att skiljas från en del av den i utbyte mot 360 kronor så hade de absolut ingen aning om hur man serverar pastis. På det området påminde personalen om en sådana där populära karaktärer i enklare underhållning som endast med svårighet kan skilja röven från ett hål i marken. Jag fick shotglas, jag fick whiskeyglas och när jag bad om vatten fick jag någon sorts e-kolv vid sidan om.

Så här serverar man pastis: Man häller en mängd i ett glas, sedan fyller man på med 3-5 gånger den mängden kallt vatten. Om man vill lägga till en isbit eller två så är man förlåten men det är inte alls nödvändigt. Skriv ner det på en lapp, memorera den och och posta den sedan till Davidshall.

Ursäkta min ton, jag blir så engagerad. Pastis är ett angeläget ämne. Det är ingen lätt dryck att dricka så drickandet är förenat med allvar. Om du vill köpa en flaska så kommer du att få problem. Du kommer att få slåss om den med mig.

Det finns två sorters pastis från en tillverkare på Systembolaget och båda är placerade i beställningssortimentet. Trots detta finns det två systembolag där man, åtminstone sedan en tid, kan finna flaskor på hyllan.

Det ena ligger på Södra förstadsgatan i Malmö och om jag hade vetat det lite tidigare så hade jag kunnat spara flera av de 360 kronorna vid det senaste besöket i staden.

Det andra ligger på Fältöversten, vid Karlaplan här i Stockholm. Varför just där vet jag inte men det går inte att undvika att notera hur det ligger sådär en 150 meter från Frankrikes ambassad. Jag har kommit att gå dit allt oftare. Inte ambassaden. Inte än.

Det är inget jag är stolt över. Jag tar röda linjen till Karlaplan, smyger längs med husväggarna. När jag närmar mig den gröna skylten skyndar jag mig och om någon frankofil östermalmstant sträcker sig mot min hylla med raskt försvinnande flaskor så kan det orsaka en konfrontation. Det är inte vackert men det är så det är.

Pastisen är vad som är viktigt och det finns inte nog till alla. Om du någonsin testar så kommer du att förstå.

Umeå Pale Ale (89138)

av zonk

UPAEnligt uppgift är Umeå Pale Ale resultatet av lokala förmågors ambition att skapa sig Umeås variant av IPA. Det ska sägas att jag inte informerat mig speciellt noga om de exakta målsättningarna, i akt och tanke att inte föregripa upplevelsen för mycket – det här med blinda tester, såtillvida att den som mäter inte ska veta hypotesen, är ju som bekant en grundläggande del i mången experimentdesign. Hursomhelst: UPA är både lyckad och misslyckad, lite beroende på vad man ville. Det är en utmärkt IPA, som IPA betraktat: de väntade beska, men blommiga, humledominerade inslagen sitter där de ska, sitter faktiskt mycket bra, och utan ytterligheter är det dock heller ingen tam IPA. Men var målet att göra något eget, något annorlunda, då är det kanske sämre ställt med resultatet. Dock får det sägas att det helt klart finns en plats för solida varianter på goda ölsorter – Gödsvinet må vara begivet på att testa nästan vad som helst i ölväg, men är för den skull ingalunda några som vurmar för proggöl för proggölens skull. Så råkar avd Bromma på nån annan öl från U and Me Beer AB, t.ex. deras Special bitter, kommer vi utan tvivel ta tillfället i akt.

3.93 signifikansnivåer av 5 möjliga. Nr 89138 på systembolaget.

 

Westmalle Tripel (1684)

av zonk

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Konrads Stout (11891)

av zonk

konrads-stoutJag vet inte vem Konrad är – jag känner ingen med det namnet. Hans stout är dock drickbar, har det mesta man kan vänta sig från en stout, och lite som hade kunnat kännas lika hemma i en porter: gedigen, om än kanske lite anonym. Jag vet inte om denna hans stout reflekterar honom själv, eller om den behövs som motvikt till en frifräsande, högt svävande, spretig personlighet. Är han bryggare själv? Kanske är han en man som uppskattar ett gott hantverk med små åthävor, och därigenom på sitt sätt en italienskt anstruken mikrobryggare?

Ja, jag skulle ju kunnat läsa på flaskan, eller söka mig ut på internets alla bakgårdar. Men om nu ölen i sig inte reser några större frågor (och det gör den inte), så kan jag ändå inte låta bli att undra över Konrad. Och jag tror att det är en av de frågor som gör sig allra bäst som mysterium, snarare än som utredd fakta. Kalla mig romantiker, men sådan är jag.

Tre suddiga personligheter av fem möjliga. Nr 11891 på systembolaget.