Stoppa den progressiva ölen

Se upp, han har en tvärflöjt!

Jag är den första att gratulera Sverige till den våg av mindre men ofta högkvalitativa ölbryggerier som sköljt över landet med ett maltigt skum de senaste åren. Men allt står inte rätt till i Öl-Sverige.

Flera av dessa nya, små bryggerier verkar befinna sig i någon sorts kamp om att producera allt mer smakrika och allt mer komplicerade öl. Inget fel i detta, låt med gamle Dengs ord tusen blommor blomma.

Det är dock dags att resa ett varningens finger: Vi får inte under några omständigheter låta ölnördarna ta över definitionen av vad som är ett bra öl. Att pressa in ännu en besynnerlig bismak och ännu en nivå av kvardröjande beska är ett sätt att kompromissa med ölens grundvärden.

Öl ska, mer än något annat, vara en behaglig upplevelse.

Låt mig illustrera detta problem med ett exempel från musikens värld. Under 1970-talet uppstod en musikrörelse som kallades progressiv rock. Denna hade inget att göra med den svenska proggen utan lät mer som, låt säga, Pink Floyd och tidiga Genesis, fast ofta ännu långt mer extremt i de futuristiska ljudexperimenten. En progressiv artist har en försmak för att kasta in lite knasiga instrument i kompositionen och de som lyssnar går igång på att identifiera dem.

Entusiaster för sådan musik påminner gärna om att dessa artister ”kunde spela sina instrument”, att ljudet höll en hög nivå och att kompositionerna var otroligt komplicerade.

Detta ändrade dock inte det faktum att det lät som skit. Ifall en artist är bra på sitt instrument är mellan honom och hans pianolärare, så länge som det låter bra så struntar jag i om han skolkade från blockflöjtslektionerna i lågstadiet.

Den som lyssnar på progressiv rock kan dessutom ha ett dubbelt handikapp genom att också vara ljudnörd. Då är det inte omöjligt att han köper en stereoanläggning för 50 000 och sedan sätter på en skiva med Radiohead. Detta sagt bara för att visa hur illa det kan gå.

Liknelsen är uppenbar, vi går långsamt mot en progressiv ölkultur. Är det något ölkultur inte ska vara så är det progressiv. Detta måste stoppas och jag tror ni alla vet hur. Vi behöver en öl-punk. Vi behöver en rörelse som säger: ”vi kan inget om öl men vi vet hur man dricker den och kanske var det detta som den var avsedd för till att börja med”.

Därför ska alla ni öl-nördar betrakta er varnade. Detta med knasiga småöler är roligt och oskyldigt nu men går ni för långt så kommer det en motreaktion. Vi kommer aldrig, aldrig att låta er analysera sönder ölet som ni fått göra med whiskeyn.

Det kommer ölpunken att sätta stopp för

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

8 Responses to Stoppa den progressiva ölen

  1. Roine säger:

    Som symfonirockälskare (en utrotningshotad art, som det är lite fegt att mobba), dessutom med viss förkärlek för finöl – företrädesvis av mörkare slag – kan jag knappast avhålla mig från att svara på ovanstående grova påhopp.

    Musikliknelsen håller delvis vad gäller öl. Jag instämmer med premissen att entusiasm för både finöl och progressiv musik kan ge utrymme för nördighet. Detta är dock ingen nödvändighet. Man behöver inte kunna särskilt mycket om vare sig öl eller musik för att gilla finöl från ett litet bryggeri eller musik av Gentle Giant eller någon annan symfonirockgrupp. Däremot måste ett visst mått av intresse för företeelsen ifråga finnas.

    Om man bara är ute efter att bli full eller släcka törsten funkar ”one big strong” eller ett glas vatten lika bra som finöl, och är dessutom betydligt billigare, och om man bara är intresserad av att hoppa i takt så lyssnar man lämpligen på något mer taktfast än symfonirock.

    Och Johan behöver knappast vara orolig. Alkohol och musik är ju masskonsumtionsprodukter, och det är nog inget särskilt vågat antagande att merparten av konsumenterna inte har något större intresse för vare sig ölen eller musiken. Finöl och symfonirock kommer antagligen även fortsättningsvis att förbli relativt marginella företeelser. Tyvärr är nog det troligaste framtidsscenariot en stor stark till Melodifestivalen.

  2. Johan säger:

    Aj då, jag räknade nog aldrig med att du skulle läsa det :-) Jag uttryckte mig nog lite svepande, speciellt med tanke på hur försvinnande lite av denna musik jag lyssnat på. Inte långt efter det att jag skrev det laddade jag dock ner Iron Butterflys hela produktion.

    Jag står dock för min grundtes: Att ölnörderi kan leda till avarter som är teoretiskt sett perfekta men i praktiken själlösa. Se exempelvis IBU-manin (IBU= International Bitterness Unit) som har givit oss riktiga högpoängare på IBU-skalan som är helt odrickbara. Öl producerat i teströr och musik producerat med maximalt avancerade gitarrsolon missar målet.

    Antitesen är dock inte stor stark och melodifestivalen eftersom dessa är tunna på innehåll (vilket alltså även var min ursprungliga kritik mot det progressiva). Låt vara att olika människor söker olika innehåll.

    En dag ska vi dock alla komma överens om att de enda kulturyttringarna som verkligen har en reell mening är frisk, centraleuropeisk lager och gammal countrymusik som handlar om hur illa allt blivit.

  3. Jonas säger:

    Det var bättre förr.

  4. Roine säger:

    Gödsvinet är numera en opinionsbildare av rang, åtminstone i min närmaste umgängeskrets på Mittuniversitetet (vilken väl bör betraktas som representativ, i statistisk bemärkelse, för svenska folket). Det starka genomslaget gör att du bör utöva din makt under ansvar.

    Vad gäller nördigheten håller jag för övrigt med om att den bör hållas på armslängds avstånd. IBU kanske inte är Guds finaste gåva till mänskligheten. Öl gör sig bättre på puben än i slutna provningssällskap, och ölunderlägget är trevligare än provningsprotokollet att begrunda.

    Och om gammal countrymusik vet jag lyckligtvis nästan ingenting.

  5. J. Sparf säger:

    Nä nu! Med en likt krämigt porterskum stigande indignation över först artikeln och sedan kommentarstråden känner jag mig manad till en diatrib för ölkulturens variationsrikedom, kreativitet och framtid.

    Som den snobbiga ölnörd jag under de senaste åren återfunnit min identitet som känner jag mig inte det minsta hotad av någon ölpunk in spe! Jag förordar istället starkt att bryggerier och bryggmästare samt diverse halv- och helknäppa experimentalister tillåts tänja branschens gränser – Nota Bene: på gott och ont! Tycker själv att rök, ostron, hallon, vanilj, kakao etc. som smaksättare av öl inte har fört mänskligheten närmare nirvana. Icke desto mindre: med gedigen hantverkskunskap och en smula nytänkande för vi ölvärlden framåt.

    Jag håller med om att öl framför allt ska vara behagligt, men det utesluter inte variation (punk är f.ö. minst lika enahanda som samtliga burklager). Det är betydligt mer oroande och deprimerande att bevittna vilken oktoberfest som helst där horder av bayrare som i bryggerijättarnas ledband gladeligen tömmer sina lederhosen-fickor för att fylla sig och glasen med enahanda blek lager (ja, det gäller förresten vilken after-work som helst – beteendet alltså, inte byxorna) än att uppröras över oss konnäsörer som förstår att överlägset njuta av alltifrån en Witbier till en Stormaktsporter. Gällande fin-öl är det sociala sammanhanget, säger jag min sociologiska skolning till trots, helt underordnat förtäringen.

    Är det inte så förresten, Johan, att nytänkande och gränstänjande i själva verket är nyckeln till utveckling? Även om de flesta utvikningar från huvudstigen med besked leder rakt ner i avgrunden, så rätt vad det är upptäcks ett smultronställe bak hörnet. Och även om det som idag kan verka märkligt och osmakligt kan det ju vara ett frö till framtidens fromma. Betänk att en av årets nobelpristagare i fysik för ett tiotal år sedan forskade om svävande grodor, och se vad det tog honom.

    I förstone trodde jag att Roine med sitt obändiga (om än oftast högst subjektivt och utifrån ölkvaliteters subtiliteter undermåligt argumenterande) föredragande av fin-öl skulle ha kraft nog att stå emot detta spefulla påhopp fullt ut. Men efter att ha insett att hans försvar var fokuserat på musiken kunde jag ju inte bar tiga still!

  6. Johan säger:

    Det är ju talande att du med din konstnärliga skolning väljer att se ölnördarna som ett avantgarde. Detta är förstås den mest välvilliga tolkningen av fenomenet. För att ta en annan liknelse skulle ölnörderiet vara en slag motsvarighet till modevärldens haute couture, alltså den rent konstnärsmässiga formen av sömnad. Inget modehus förväntar sig att någon på fullt allvar ska gå omkring i en klänning som ser ut som överbliven rekvisita från glada hudiksteaterns uppsättning av Cabaret. Tanken, i den mån att det finns någon, är då snarare att man genom att pressa gränserna för verksamhetsområdet också lyfter och vidareutvecklar helheten. Ett annat exempel går att finna i en dokumentär om franska konditorer som tävlade på mycket hög nivå i att göra bakverk som var för konstnärliga för att äta, se svtplay. Detta är bara fint om än ganska dumt.

    Vi får dock inte glömma bort allvaret i det progressiva hotet. Roine sa att det var fegt att mobba de som gillar progressiv musik eftersom det är en så marginaliserad grupp. Detta håller jag med om, fegt och roligt. Det är dock bara ett par årtioenden sedan de fick härja fritt och sprida sina ideal brett i samhället nästan ostraffat. Samma sak kan ske med ölen, den njutningsfulla ölen kan få ta ett steg tillbaka till förmån för den öl som likt de franska sockerskulpturerna inte är avsedd för mänsklig konsumtion.

    Jag vill dock än en gång poängtera att detta inte handlar om någon stor stark romantik. Denna är förstås inte alls njutbar, den är, för att göra en schematisk förenkning, den andra motpolen. Istället framhåller jag gärna den öl som du så obildat just avfärdade, alltså oktoberfestölen. Få saker är större än exempelvis Hofbraus Oktoberfestöl. Den är välbalanserad, smakrik och den serveras i glas som rymmer mer än tanken på en Fiat 127. Att den intas under burleska former ser jag bara som en god garant för att alla ölnördar skall sätta av i flykt mot horisonten. Inget ont i det.

  7. Ola säger:

    Här vill jag nog parafrasera Sveriges förre statsminister, Göran Persson: ska det bryggas öl, ska det bryggas gott.

    Alla tokiga experiment kvävs företrädesvis i sina lindor, antingen redan på idéstadiet eller åtminstone på bryggeriet innan de har hunnit tappas på fat och buteljer.

  8. Jonas säger:

    Här har du faktiskt helt fel Johan. Den senare tidens experimentlusta är en välsignelse av sällan skådad art. Visst går det till överdrift ibland, men det hör ju till all upptäckarlusta. Så länge man inte glömmer att öl är till för att drickas så är alla tokiga experiment välkomna.

    Bloggen Ölrådet uttrycker det hela insiktsfullt i sina stadgar:

    Ölrådet handlar om att testa öl på det sätt öl oftast dricks – hela. Vi spottar med andra ord inte i glasen, utan dricker först hela ölen, och avlägger sedan betyg. Vissa menar att detta förfarande har en negativ effekt på smaklökarna och det allmänna omdömet för kvällens senare provsmakningar. Vi kan inte mer än respektera denna synpunkt, och konstatera att det inte faller i vår smak att hylla ölet samtidigt som vi förkastar berusningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.