alkohol

John Martin’s Pale Ale

av zonk

I ett land av blinda är de enögda enligt uppgift kungar, och det är väl i princip varför man blir glad över en rätt så medelmåttig pale ale som denna. Den har allt den borde, humle, maltighet, alkohol, men det är inte nån riktig balans: humlen är rätt skarp, men gifter inte ihop sig med de söta malt-tonerna, och det hela känns aningen tjockt på tungan. Men jämfört med blekfis-lager så är det ett klart steg uppåt, även om det är svårt att hitta något i övrigt att säga om den, bra eller dåligt.

Två och en halv på oklara grunder krönt kunglighet av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men köp en Sierra Nevada Pale Ale istället, den är hursomhelst bättre.

Strongbow gold

av zonk

Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.

 

 

Gradisca

av zonk

Efter att bryggarna Amarcord överraskat med den, trots sitt utseende, riktigt sympatiska Volpina, var det med goda förhoppningar vi hällde upp deras birra bionda speciale, vilket torde innebära special-lager, typ. Blekt citrongul och milt skummande ser den allt annat än speciell ut, och det är ett intryck som bara bekräftas när den, utan alltför stora åthävor, dyker in i munnen. Den saknar inte beska, men har ytterst spenslig kropp, och den långa efterbeskan är rätt endimensionell. Det är faktiskt lite vibbar av lättöl, ja, nästan av alkoholfri öl, trots att den håller 5.2%. Den ouppmärksamme drinkaren hade kunnat förväxla det med en stor stark, faktiskt.

Två intetsäganden av fem möjliga. Inte godkänt – vi vill att ölen ska vara lite roligare än så här.

Leffe 9°

av zonk

Ja, jo, nu utgår jag återigen från att ni känner till Leffe blonde. En hel del bygger på det. Leffe 9° kan ju nämligen så enkelt och självklart beskrivas som den där lite starkare, maltigt knäckigare, aningen spritigare (fast på ett behagligt belgiskt vis) varianten av Leffe blonde. Men vad är det egentligen man gillar med en såpass lättsam öl som Leffe blonde? Ja, jo. Det är nog nåt om hur beskan och sötman och spritigheten är i en sån jämn, fin balans. Det där lät bra. Det kan eventuellt bero på att jag när detta skrivs just druckit större delen av en 75 centiliters nioprocentig öl, men det är ju bara en teori. Eftersmaken är inte dum heller. Lite fina jästiga toner, en lång beska, och såklart en fin dos alkohol – vilket våra studier av alkoholfri öl indikerat är en signifikant faktor i speciellt eftersmaken.

Fyra något luddiga omdömen av fem möjliga. Finns tyvärr inte på systemet, men Leffe blonde är en fullgod ersättning, allt sammantaget.

Shipyard Applehead (11687)

av Johan

Det är alltid samma nöje att hitta en ny öl från något litet, amerikanskt bryggeri. Jag såg mycket fram emot att testa en ny öl från Shipyard i Portland, Maine. Nu har jag druckit deras Applehead och jag vet inte vad jag ska tro. Allvarligt. Vad är det här?

Gillar du äppelkaka? En äkta amerikansk äppelpaj kanske? Då är inte det här ölen för dig. Du kommer aldrig att kunna äta en sådan igen. 

För Applehead smakar inget annat än äppelkaka och malt. Äppel, kanel och karameliserat socker. Smaken är med andra ord väldigt fruktig och den tillsammans med det modiga kolsyrespraket gör att tankarna även kan gå till fruktläsk eller till och med Coca-cola.

Varför all denna kanel? Ämnar de göra världens första öl som man får BÄTTRE andedräkt av? 

19,60 kronor på systembolaget, nummer 11687 i katalogen

2 Trocadero av 5 möjliga

Solsidan low carb premium dry (89660)

av Johan

Oroar du dig över att ölen du dricker innehåller lite för mycket kolhydrater? Då borde du nog inte dricka öl. Det är så jag resonerar. Inte alla gör det. 

En av dem är tydligen finansmannen Christer Gardell som enligt en intervju SVD:s näringslivsbilaga istället valde att grunda ett bryggeri som tillverkar öl som innehåller mindre kolhydrater. I artikeln verkar han tycka det är konstigt att ingen annan tänkt på det tidigare.

När jag googlade för att nå denna information påmindes jag att det utöver ett bryggeri och ett bostadsområde i Nacka också finns en TV-serie som heter Solsidan. Stefan Erfors, en av delägarna i bryggeriet, hävdar att det är ett rent sammanträffande i en intervju i tidningen Resumé.

Hur otroligt det än verkar så finns det en del som talar för att det faktiskt stämmer. TV-serien är såvitt jag vet – har aldrig sett den – en ganska lättsam komedi för bred konsumtion medan ölen siktar mot ett exklusivare klientel. De har inte nödvändigtvis något att tjäna på att associeras med varandra. 

Solsidan low carb premium dry finns i beställningssortimentet och på två lokala systembolag. Det ena systembolaget är det i Saltsjöbaden, vilket är logiskt eftersom det är där Solsidan ligger och det är därifrån Christer Gardell kommer. Vi får komma ihåg att ölen trots allt kom till för att Gardell vill dricka den. Att den alls säljs på något systembolag beror nog helt enkelt på att han inte själv kan dricka upp de 150 000 liter som bryggs årligen. Där har vi ännu en punkt på vilken jag och Christer skiljer oss åt. 

Det andra systembolaget som säljer Solsidan ”lokalt” är det på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Det var där jag idag köpte flaskan på bilden. Gör jag för mycket av det här om jag påstår att exempelvis systembolaget i Nacka forum hade varit mer lokalt? Nacka forum är och förblir dock mer TV-serien Solsidan än ölen Solsidan.

Enligt nämnda intervju med Gardell skall ölen även säljas på ”utvalda restauranger i Stockholm, Åre och Båstad”. Det är egentligen allt jag vill säga om försäljningsställena och jag hoppas att det räcker. Vidare till själva ölen.

Solsidan low carb premium dry är ingen dålig öl. Licensbgryggarna på Hellefors bryggeri har fått till en strävt syrlig om än något tunn törstsläckare av det enklare slaget. Jag vet inte vad kolhydraterna gör för smaken i ölen men de 50% som saknas i jämförelse med en genomsnittlig öl verkar inte göra så stor skillnad i denna öl. Den smakar förstås lite som amerikansk lightöl men med bättre beska och, mer imponerande, bibehållen alkoholhalt vid 5%. Amerikansk lightöl kan, utan att direkt annonsera med det, vara mer eller mindre folköl.

Jag vet dock inte om jag skulle göra mig besväret att beställa sådana här ur beställningssortimentet när jag lika gärna kan köpa en liknande men godare öl som Beck’s ur standardsortimentet. Nu oroar jag förstås mig inte över kolhydrater.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 89660 i katalogen

2,5 riskkapitalister av 5 möjliga  

Beck’s Next

av zonk

Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Husets öl

av zonk

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?

Volpina

av zonk

De där etiketterna, de är luriga. Volpina pryds av en kurvig kvinna med högst begränsad beklädnad, som skulle kunna ha smitit från TV3s ärevördiga Tutti Frutti eller kanske en av Berlusconis bunga-bunga-fester. Kanske är jag fördomsfull, men jag utgick från att det var en trams-öl. Men där tog jag fel: Volpina är förvisso ingen mikrobryggd black triple IPA, men det är en högst hedervärd öl, inget fruktbemängt jolm eller nåt slags gulfärgat mineralvatten. Volpina ska utläsas den lilla räven, vilket gissningsvis refererar till att det är en red ale. Det är dock ingen pilande lätt liten öl, tvärtom en bastant dubbelmalt, knäckig och rik, med en behaglig beska och ett gott litet alkohol-riv, i bästa belgiska stil. Gödsvinet syd ser fram emot att prova fler öl från Birra Amarcord, eventuellt till lämplig Fellini-film.

Tre och en halv missledande etikett av fem möjliga.

 

Dominus Tripel

av zonk

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.