Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.