alkohol

Ayinger winter-bock (11011)

av Johan

Detta är recensionen som aldrig skrevs. Den kommer heller aldrig att skrivas. Jag beklagar det. I ett försök att hinna informera allmänheten om årets alla julöl satte jag mig för att prova dem alla. Det tog förstås ände med förskräckelse. En halvliter stark Ayinger winter-bock var det sista jag drack innan jag kom på att det finns roligare saker att göra under inflytande av alkohol än att skriva om det. 

Det hör till historien att systembolaget har tagit in ovanligt många och ovanligt goda julöl just i år. På mitt lokala systembolag här i Vällingby har de avsatt en hel korridor åt julölen och gud vet att de inte ägnar tid åt nyheter om de inte verkligen måste. 

Bland alla dessa julöl är kanske Ayinger winter-bock den bästa. Det är en len, för att inte säga tjock, svart vätska med mer djupgående karaktär än skrikiga karaktärsdrag. En del säsongsöl av liknande slag går helt överstyr med kryddningen, som i fallen med Dugges Rudolf ren ale eller Sigtunas Midvinternattens mörker. De stoiskt återhållsamma tyskarna respekterar ölkonsten för mycket för att pynta sönder en god brygd med bjärt skinande smaker. 

Istället låter de malten tala och det är ett språk som inte alla förstår men som alla måste respektera. Visst finns där en del runda smaker av russin och torkad frukt men de framträder i en diskret chokladaktig fyllighet som känns harmonisk. 

Det är därför en stor skam att denna fina öl aldrig kommer att recenseras. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11011 i katalogen

Fyra advent av fem möjliga

 

Med Alexander Keith över Toronto

av Jonas

För omväxlings skulle tänkte jag hålla mig kort. Bara ett fåtal observationser:

Första observationen: 350 meter upp i luften är ganska högt.Väldigt högt.

Andra observationen: Att äta på en restaurang 350 meter upp i luften är sällan prisvärt, och den regeln gäller även i CN Tower i Toronto. Men inte heller är det speciellt dåligt, och lite får det ju vara värt att äta middag med en sådan utsikt. Där finns de vanliga hamburgarna och klubbmackorna, serverade i amerikanska storlekar. På det hela klart godkänt.

Sist, men inte minst: Alexander Keith har aldrig någonsin smakat på en India Pale Ale.

Restaurangen i CN Tower, tre skyskrapor av fem möjliga.

Gueuze Tilquin (11183)

av Johan

Låt oss stanna ett ögonblick vid det ytliga. Denna öl har den vackraste flaskan som någonsin skådats på någon av Systembolagets hyllor. Det behövdes sägas. Nu kan vi gå vidare. 

Jag dricker vanligtvis inte särskilt mycket Gueuze vilket är något jag har gemensamt med hela mänskligheten minus en handfull lågländska excentriker. Jag förmodar att detta inte är någon storsäljare på systembolaget men de skall ha all ära av att ändå erbjuda den i sitt sortimente. 

Gueuze och de som dricker den är relativt ovanliga men bland dem borde Gueuze Tilquin ha en upphöjd position. Detta är nämligen inte bara en mycket vacker flaska utan en riktigt välsmakande sådan. 

Kanske använder jag nu ordet välsmakande lite lättvindigt. Gueuze Tilquin har en rätt djärv och krävande smak. Det som slår den oförberedda drickaren först är en mycket skarp syra. En syra som någon som inte behöver skriva om alla öl han dricker nog hade kallat surhet. Ölen smakar av omogna rabarber, vinteräpplen och stall. Men på ett bra sätt.

Inte bara flaskan är vacker förresten. Den lätt grumliga drycken har en fantastisk gyllene färg som skulle få den mest förhärdade godtemplare att vekna och falla till föga för skönheten i alkoholen. Gueuze Tilquin är en bra anledning till att börja dricka.

54,50 kronor på systembolaget, nummer 11183 i katalogen

4 citroner av 5 möjliga 

Innis & Gunn spiced rum finish (11619)

av Johan

Ibland undrar jag om ölbryggarna i Storbritannien vet vad de sysslar med. Det är förstås en hädisk fråga, inget annat land är väl så associerat med socialt öldrickande och sortimentet av öl från Storbritannien är svåröverskådligt. Ändå finns det inget land med så många udda öl och kanske heller inget annat land med så många direkt ifrågasättbara öl. Det ölkonservativa Tyskland har, som jämförelse, en betydligt jämnare kvalité på den inhemska ölen. 

Innis & Gunn är precis en sådan där experimentell brittisk öl som är svår att bedöma. Den liknar inte så mycket annat. Ölen görs i Skottland och det mest kännetecknande för den är att den lagras på ekfat innan den tappas på flaskor. Innis & Gunn original är den ursprungliga ekfatsölen från bryggeriet och den smakar mer än de flesta öl. Detta betyder inte att den smakar bättre. För att bli mer specifik så smakar Innis & Gunn original Werthers original. En rund, fyllig och ganska söt smak. 

Flaskan på bilden är Innis & Gunn spiced rum finish och att förklara hur den smakar kräver en del inlevelseförmåga. Jag vet att jag känner igen doften men det tog mig en stund att placera den. En gång spenderade jag en stekhet dag i en kohage i Texas med förutsägbara effekter på min delikat rosa hy. Den följande dagen körde jag genom Arizonas öken när smärtan blev för överväldigande. Jag behövde någon sorts solskydd snabbt. Det närmaste en butik jag kom var ett litet skjul som sålde diverse krimskrams. I en hörna hittade jag mot förmodan en tub solskyddskräm. Jag betalade för den till en indian med ett fårat ansikte. Han var tyst och dyster men den dagen var det ändå jag som var den plågade röde mannen. Innehållet i tuben var förmodligen för gammalt och det luktade fruktansvärt av vad förpackningen sa var ”banan” men jag smetade in mig med den ändå. Innis & Gunn spiced rum finish luktar som den solskyddskrämen. 

Innis & Gunn spiced rum finish har originalets runda kola-smak men med en kryddning av frukt, kokos, annanas, sprit och kemisk banan. Visst luktar ölen gott, som ett av alla schampon eller hudkrämer som är baserat på livsmedel som oliver, yoghurt, avokado eller honung. Frågan är om man vill dricka något som luktar så. Jag är fortfarande inte säker.

26,90 kronor på systembolaget, nummer 11619 på systembolaget

2 pina colada av 5 möjliga 

 

Abita christmas ale (11335)

av Johan

De senaste åren har de svenska öldrickarna, delvis genom systembolagets förtjänst, lärt känna en lång rad amerikanska mikrobryggerier. Den som har druckit tillräckligt många har kanske noterat att de tenderar att komma från ett antal särskilt fina ölregioner. Den nordöstra hörnan av USA är en sådan region, Colorado är definitivt en annan och norra Kalifornien är förmodligen en tredje. 

Förhållandevis få bra öl kommer från södra USA och innan jag öppnade denna flaska från Abita Springs hade jag aldrig druckit en god öl från Louisiana. Abita Springs ligger visserligen bara några mil norr om New Orleans och där har jag druckit öl som uppenbarligen var goda nog att konsumera per dussin. Jag tvivlar dock på att några av dem var lokalt producerade, i söderns hetta svalkar man sig i regel med lätt och till frysningspunkten kyld öl från den amerikanska mellanvästern. 

Abita christmas ale är första hand en ale och möjligtvis i andra hand en julöl. Detta nämner jag helt och hållet som en positiv egenskap. Allt för många av säsongens julöl smakar som en kombination av allt man finner på julbordet. Abita christmas ale smakar bättre än så. 

Denna helt balanserade ale har en välutvecklad men ganska återhållen smak av nötter och citrus som nästan helt smakar sötma. Den låga sötman gör att smaken blir lite tunn men utan att bli tråkig. Detta kan vara något så ovanligt som en julöl som man kan äta julmat till.   

24,90 kronor på systembolaget, nummer 11335 i katalogen

3 mississippi av 5 möjliga

Djingis

av zonk

Då Gödsvinet syd hade ärende till nordliga breddgrader, råkade det bli tillfälle att testa en lokal skapelse, Lundabryggeriets Djingis. De har tydligen varit i startgroparna sen 2009, och fick ut sina första öl 2011. Detta lär vi oss snabbt från deras hemsida, men i övrigt är denna inte precis någon guldgruva för information, under avdelningen sortiment står t.ex. div. till intet förpliktigande vaga formuleringar om att bryggeriet tänker brygga öl (kanske inte någon överraskning) – vidare detaljer letar vi förgäves efter. Nåväl. Vi är hursomhelst mest intresserade av glasets innehåll, trots allt. Vid en första anblick hade man kanske trott att man fått en stout eller porter, men doften ger snabbt besked om en tungt humlig ton, fruktig och yvig. Dessa bredare toner tycks dock hålla sig till doften, i gommen är humlen betydligt mer endimensionell, och maltigheten är likaledes torr och sparsmakad – stark, men inte bred. De 6.3 procenten alkohol gör inte mycket väsen av sig heller. Djingis känns mer som ett relativt lättdrucket session-öl, snarare än någon mörksynt humle-och-maltdemon som Gonzo Imperial Porter. Inte dumt, men kanske lite blekt.

Tre överraskningar av fem möjliga.

Allmänna reklamationssvinet

av Jonas

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Old Tom Chocolate Stout

av zonk

Från flaskan kan man utläsa att Old Tom gör denna chokladstout genom att, ja just precis, blanda kakao och vanilj i sin vanliga ale. Det låter som ett skämt – nej men vänta, chokladstout, det heter ju så efter chokladmalten, och det är ju en anspelning på färgen, inget annat! Men Old Tom är helt blodisande allvarliga med denna dryck, som ju alltså mest låter som någon slags ölbaserad dessert. När man sitter där med en hel hoper kakao- och vaniljtoner på tungan, och känner alen försiktigt tassa bort neråt tungroten, kuvad, kuschad och hunsad, ja.. då är det där efterrättsintrycket ganska nära till hands. Riktigt fullt så illa som det låter är det dock inte, även om detta knappast kvalar in i toppskiktet av stouts – drycken är åtminstone förhållandevis torr, och det som antagligen hade börjat få anstrykningar av sliskig likör vid minsta sötma, håller ihop förvånansvärt väl. Likväl tvivlar jag starkt på att det blir några fler Old Tom Chocolate Stout för min del.

Två och en halv pralin av fem.

Cecca

av zonk

Menlöshet, du har ett namn, och det är Cecca! Man kan ju tycka att flaskan ser rätt anspråkslös ut, men den är likväl ett fall av falsk marknadsföring – innehållet är utan minsta tvivel betydligt blekare. Helt ärligt så står sig de flesta stor stark man beställer hemma i det gamla landet sig mycket väl mot Cecca. Jag skulle vilja säga att en hel del lättöl står sig mycket väl i konkurrensen, till och med. Cecca lyckas uppbåda en vattnighet som många lite mer eleganta mineralvatten nogsamt undviker genom att hålla en balanserad mineralhalt, och jag kan inte annat än att rekommendera att de florentinska bryggarna Cajun följer deras exempel.

En droppe vatten som inte ens hade varit speciellt frestande i öknen av fem möjliga.

Lupinus

av zonk

Från bryggeriet som tidigare gett oss det välsmakande Nosa, kommer här ett märkligt utfall, kryddat med en ört som tydligen ska ha viss smak av kaffe, utan att för den sakens skull ha något alls med riktigt kaffe att göra. Är det här en kaffe-ersättning från krigsåren som söker nya marknader? Man brukar ju höra om ersatz-kaffet att det inte gör orginalet rättvisa, och Lupinus är heller inte speciellt kaffe-anstruket. Medan kaffetoner förvisso inte är fel i mörkare öl, är väl frågan däremot om de känts speciellt motiverade i en lättare ale som Lupinus, som mest kännetecknas av den där vagt belgiska, lite råa tonen, som dock fort försvinner bort i en allmänt hållen maltighet och beska, mjäkig hade kanske någon sagt, jag säger väl avvägd. Jag ställer mig dock frågan till om jag kommer köpa fler Lupinus – det är på inget sätt en prisvärd öl, även om den inte är dålig.

Tre vagt olycksbådande sydländska handgester av fem möjliga.