Poppels Nya Världens India Pale Ale (89274)

poppels-nya-varldens-IPAAvd. för fossila ölrecensioner har lyckats gräva fram några antika anteckningar om en öl som faktiskt fortfarande finns till salu på systembolaget. Huruvida Poppels bryggeri tänkt om med denna sin IPA sedan augusti 2014 är svårt att säga, men kanske finns det någon kalenderbitare därute som vet. Om inget drastiskt har hänt så är Nya Världens IPA fortfarande en nåtsånär hyfsad representant för sitt skrå, om än helt klart i de lättare viktklasserna smakmässigt. Det är lite sådär vagt tropiskt eller kanske lite örtigt metalliskt, och denna till synes självmotsägande oklarhet blottlägger tydligt brygdens stora problem – den är en aning anonym, ja, lite lätt vattnig, faktiskt, trots en alkoholhalt på 6.5%. Detta till trots är det trevligt att Mölnlycke skickat något till världen utöver dasspapper och Ingvar Oldsberg. Det är heller ingen arom av pappersbruk över detta, nej, fräscht är det absolut. Kanske har just närheten till pappersbruks-oset drivit bryggarna Poppel lite för långt i sin jakt på rent vatten och frisk luft. Kanske vore det på sitt sätt logiskt (om förvisso av något tveksam lämplighet) med något spontanjäst från en pappersbruksort?

2.75 rullar av fem möjliga. Nr 89274 på systembolaget, 27.70 kr.

Mikkeller peter, pale and mary (1206)

mikkelerI egenskap av Gödsvinets just nu glutentolerantaste redaktion har jag för denna ljumma försommardags första recension valt en öl för de mindre lyckligt lottade. Mikkeller Peter, Pale and Mary är inte bara ett upphovsrättsligt övergrepp på en populär folkmusiktrio, det är också en öl som kallas glutenfri av dess danska skapare.

Ingen öl är i själ och hjärta helt glutenfri och vad bryggarna på Mikkeller menar är egentligen att ölen har mindre än 20 ppm gluten och resten av världen har helt enkelt kommit överens om att det verkligen är rätt jävla lite.

I enlighet med Gödsvinets hårt hållna principer om uppriktighet och transparens är jag tvungen att medge en nästan total okunskap kring vad gluten har för betydelse för öl. Jag kan dock konstatera att ölen med mest gluten är just den sortens münchisk veteöl som jag kan ses vällustigt hälla i mig nästan dagligen, så jag fruktar för smaken hos en öl som tvärtom saknar gluten.

En annan öl med tillräckligt lite gluten för att få kallas glutenfri är den finska abnormiteten Saxon, en öl så fasansfull att jag helst inte vill prata om den. Mycket hellre diskuterar jag Duvel, den ljuvligt sprudlande champangeölen från Belgien. Duvel har kanske minst gluten av alla men den belgiska producenten har hittills inte ansett att det är information som angår den egna kundkretsen. Glutenfrihet tillför inget till varumärket.

Mikkeller Peter, Pale and Mary är också en belgisk öl bryggt av de Proef Brouwerij och som sådan saknar den förstås inte helt likheter med Duvel. Peter, Pale and Mary är dock en långt mer fruktig upplevelse och skulle jag börja lista frukter som den smakar som så skulle du varken ha tid all läsa alla eller förmåga att lita på mig. Passionsfrukt. Ok, det är en av frukterna.

Ölen är som så ofta när Mikkeller är inblandade en ytterst behaglig upplevelse. Vad än gluten gör så saknas inte insatsen i denna flaska. Jag skulle vilja gå så långt som att rekommendera denna öl även till de som vanligtvis äter och dricker gluten.

24.90 kronor hos din lokala hjälpmedelscentral, nummer 1206 i katalogen

Fyra funktionshinder av fem möjliga

Tokyo Black Porter (11509)

tokyo-black-porterBland urgamla noter hittar vi denna recension av en sedan länge försvunnen japansk öl, bryggd av Yo-Ho Brewing Company och släpad över oceaner och berg hit till Sverige för vårt höga nöjes skull. Det var en sidenlen nattsvart porter, en svärdsegg från en stout, bastant maltig men renons på knäck, viss soja, med en dovt metallisk, bronsig beska, men för sur för sitt eget bästa (salmiak? fänkål?), och samtidigt, likt en sumobrottare, trots sin tyngd, snabbfotad, speciellt kanske i eftersmaken. Med 5.0% alkohol borde den absolut kunna prestera bättre, men likväl finns det en plats för en lättare, mindre tungrodd stout, precis som vi gärna drack Guinness. Den gjorde dock knappast skäl för sitt pris.

Tre umeboshi av fem möjliga. Kostade 34.90 kr när det begav sig, men är numera borta från systembolagets sortiment.

Lava Smoked Imperial Stout (88060)

lava-smoked-imperial-stoutEfter rensning bland gamla papper återfanns noter om en mycket smaklig isländsk öl. I en anda av att inte låta något gå till spillo och att inte låta sådana småsaker som total avhållsamhet från rusdrycker komma i vägen, kan vi alltså här stolt presentera en något försenad recension av Lava från Ölvisholt Brugghús, som avdracks i augusti 2014 på Inferno i Lund. Rent spontant går tanken snarare till basalt än lava, det är en rakt igenom mörk dryck, knappast het och pysande, tvärtom sval och relativt renons på bubblor. Redan på etiketten bockar vi av de förnämliga egenskaperna, den är inte bara stout, utan även smoked och imperial, och det smakar därefter, blytungt och rökigt, och svärtan ackompanjerar högst naturligt dess återhållna tjärighet. Detta till trots är det ändå en relativt stillsam dryck, ja, man anar absolut att den skulle klocka in på så mycket som 9.4%, men det är ändå inget tungt jobb att dricka den, tvärtom. Nu vill vi inte ge frikort och fripass åt allt från Ölvisholt, men kanske kan det vara värt att prova, för den som springer på det.

Fyra Czernobog av fem möjliga. Kostade 40.40 kr i beställningssortimentet när det begav sig, men är dessvärre inte kvar där.

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en ”Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först ”tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Paulaner hefe-weißbier leicht

paulaner leichtFolköl är en dryck för alla tider men om jag dricker den så är det nästan helt säkert söndag. När inget annat finns till försäljning hettar marknaden till någon gång en bit in på söndagseftermiddagen, bara för att sedan svalna av hastigt kring klockan tio på måndagsförmiddagen. 

Folköl är ju inte öl i egentlig mening men det är tillräckligt nära för att få mig att låtsas och under senare år har det blivit enklare att göra det. Antalet folköl och variationen dem emellan har ökat och det är inte längre omöjligt att finna exemplar som är bra på riktigt. Ett exempel skulle kunna vara Steamer 3,5 från Jämtlands bryggeri.

Ett intressant tillskott till folkölshyllan kommer från München i form av en Paulaner veteöl. Paulaner hefe-weisse leicht är veteöl med blott 3,2 procent alkohol och det var med viss tvekan jag lät den följa med hem från Hemköp i Vällingby centrum.

Till en början verkar misstänksamheten vara orättvis, Paulaner leicht skummar friskt och vackert som en veteöl från München ska och nästan alltid gör. Färgen är perfekt visuellt sett är drycken klart tilltalande.

Smaken är förstås en helt annan historia. Paulaner leicht är inte äcklig, långt ifrån i själva verket, men det är något som fattas och vi behöver ju inte undra över vad. Den syrliga öppningen är på plats men det finns ingen fyllighet att följa upp den med. Istället får den lite metalliska bismaken fritt spelrum och den tar sig friheter.

Om det skulle vara så att du är i akut behov av något att dricka till din Weißwurst och Brezel och det råkar vara söndag eftermiddag så antar jag att Paulner leicht kan vara ett alternativ. För alla andra situationer rekommenderar jag ett besök på Systembolaget.

Två Radler av fem möjliga

Folknykterhetens dag

stettnerDet är folknykterhetens dag och här sitter jag och är alldeles hopplöst folknykter. Det är tomt i kylskåpet så jag får tina något ur frysen. Någonstans under två öppnade påsar med gröna ärter finner jag en flaska tysk slivowitz. Varför leta längre än så?

När jag tänker på en Deutsches Erzeugnis vara tänker jag vanligtvis inte på plommonbrännvin men man måste kunna tänka om. Just denna slivowitz från Stettners destilleri i vackra Kolbermoor, bara ett stenkast från Rosenheim i Bayern, är en särskilt tysk produkt. Efter bara två små glas ser man ut som Bastian Schweinsteiger efter ett slaganfall.

Det får räcka så, helgdagen är snart över och morgondagen visar ingen nåd för den som inte vet att hitta kapsylen till sin slivowitzflaska. Den här tyska varan får återvända till sitt köldslagna vilorum till nästa år. 

Ananasfeber APA (11688)

ananas feber apaAnanasöl? Förlåt mig om jag tvivlar. Jag tror vi vet vad det här kommer att bli för slags recension. Knivarna är slipade och en åskstorm av stål mullrar i fjärran. Sågningens skönhet och sorg tornar upp sig framför oss. 

Men vad är detta? Efter bara en munfull rinner stridslusten av mig. Fruktig humle omfamnar mig. En mun till och en efter det. Nu är flaskan i princip slut. Hur gick det här till?

Ananasfeber APA från Brewski bryggeri i Helsingborg är utomordentligt behaglig och den som förväntar sig en ölens Hawaii-pizza kan inte bli annat än besviken. Denna APA är långt mer smakfull och den saknar all sockerlag.

Allt blir lite festligare med ananas på och Ananasfeber APA är inget undantag. Det är så här jag kommer att få mina c-vitaminer i fortsättningen.

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11688 i katalogen

4 Jünger av 5 möjliga

Ölbilaga

Efter att avdelning Brommas munvattnande recension av Moldaus Schweinshaxe offentliggjorts så har en veritabel folkstorm av kunskapstörstande läsare hört av sig till Gödsvinet för att få ta del av min onödigt långa utläggning om olika ölsorter vid Stockholms haxehak.

Bildning är min bransch och naturligtvis kan jag inte undanhålla dig vad man dricker var.

Restaurang Moldau vid Hornstull erbjuder alltså det ljusbruna alpguldet från Salzburg; Stiegl. Även om Stiegl oss emellan är en rätt genomsnittlig ljus öl så är det denna du måste dricka på Moldau.Något i serveringspersonalens österrikiska folkdräkter anbefaller det.

Haxe kan man också få på Bar Central vid Nytorget och där serverar de väl kyld Hofbräu i maß-glas och det är egentligen allt man behöver veta. Om du är det minsta som mig – vilket för att vara helt uppriktig inte är särskilt sannolikt – så dricker du två innan förrätten.

Sue Ellen i Vasastan har haxe men framför allt har de ett mycket fint Paulaner-sortimente även om de mig veterligen inte serverar öl i några andra glas än de futtiga pokalerna om en halvliter. Som du vet så gör du bäst i att välja veteölssidan då det erbjuds Paulaner, även om deras oktoberfestöl ibland kan vara kul för en stund.

Runt hörnet från Sue Ellen ligger Bierhaus som har haxe om man vill och en lång rad olika tyska öl oavsett vad man tycker om saken. Man kan förstås dricka en kölsch ur ett för syftet avsett provrör men å andra sidan kan man avstå ett experiment som det för att istället ägna sig åt en iskall Spaten.

Spaten är på många vis vardagshjälten bland de teutonska maltdryckerna. Den är enkel, ren och tillgänglig men man ska inte låta den synbara anspråkslösheten förleda gommen. Spaten är ett litet mästerverk och svaret på vilken dryck man bäst dricker till en schweinshaxe.