Vissa öl doftar himmelskt. Kronenbourg 1664 sans alcool luktar äppelkart och strumpor. Men det är ändå inget mot smaken, där diverse aromer av kemisk olycka och industriellt sönderfall slåss med en övermåttan söt smak av välparfymerad duschtvål, som något slags möte mellan en däven, avslagen låtsas-cider och lågbudget-kulörtvättmedel. Citronsyran och sockret vinner matchen till slut, men ingen ska säga att de petrokemiska slaggprodukterna inte försökte.
En olycka av fem möjliga. Nr 11920, 11:90 kr på systemet.
I vår vid den här tiden på året återkommande serie om behagfulla sommardrycker måste en tillfällig gäst på systembolaget nämnas. Cidern Ponpon bidrar ansvarsfullt till den normandiska sidan av denna serie.
Egentligen har jag svårt att tänka mig någon bättre sommardryck än en torr och mycket sval cider, även om detta i stor utsträckning beror på att ett glas sådant nu är placerat under min näsa.
Ponpon Cidre Artisanal är grönäppelsyrlig, cider-stallig och ljuvligt närbelägen. Jag behöver ingen annan sommardryck just nu. Inte än på en stund.
Den artistiska flasketiketten säger aime les marins och om det är kärleken till sjömän som gjort cidern till vad den är så har ingen känt för dem som Ponpon gör sedan Jean Genet.
39:40 kronor på systembolaget, nummer 18023 i katalogen
Jag har hört sägas att man inte ska recensera sådant man vet att man inte gillar, så det var med viss tvekan jag gav mig på att testdricka detta jasminte från bröderna Dammann, som ju hittat hit via en av våra läsare. Jag har förvisso bara testat ett jasminte tidigare, från det ekonomiskt sinnade sortimentet från Golden Sail, men dess intensiva och milt sagt tvåliga smak och doft hade liksom inte gjort mig sugen på några fler. Te ska ju, åtminstone för mig, vara en njutbar upplevelse, och att känna sig allmänt förpestad i övre luftvägar och matsmältningskanal passade inte riktigt denna definition. När jag så doftar på bröderna Dammanns skapelse i samma genre blir jag alltså orolig – för det doftar likadant, om än inte lika kraftigt: blommigt på ett sött men väldigt specifikt aromatiskt sätt, ett sätt som kanske inte är per se dåligt, men som jag numera associerar till sådant man inte bör dricka. Smaken är dock efter detta en lättnad: visst är det sött, runt, och blommigt, med en tydlig ton av vad som antagligen måste vara jasmin, men det är ändå trevligt. Jag ska inte säga att det är mitt nya favorit-te, men det är riktigt schysst, och det är cirka hundraåttio grader bättre än vad jag trodde det skulle vara. Som helhet är det liksom sin bror Earlen en trevlig, väl sammanhållen helhet, där inget sticker ut övermåttan. Det är ett te jag hade kunnat tänka mig föreslå till någon som är sugen på att testa jasminte, till skillnad från Golden Sails variant, och det är ju inte så illa pinkat för en recension från någon som antagligen egentligen inte gillar just jasminte.
Man kan råka ut för lite av varje i det hårda arbetet för folkbildning men det är en del trevliga överraskningar också. Härom dagen kom till exempel ett litet brev på posten kom från en av våra läsare (vi kan kalla honom Ante) med ett par påsar från franska temakarna Dammann Freres.
Deras Earl Grey kommer i finpåse, inget papper här, och bland mellanstora lövbitar ser vi lite kronblad. Det är ett lätt och behagligt te, med en balanserat smak av bergamott och bara en antydan av de blomblad som är med i blandningen. Det smakar inte så våldsamt mycket av något alls, mest bergamott, men är ändå trevligt. Jag får lite vibbar av botanisk trädgård och exotiska växter, av kryddväxter och grönt, men det är ändå i slutändan ett mycket återhållet te, en liten stram enhet, svart te och bergamott i en fin harmoni. Det är ett trevligt te, men kanske ett te som det är svårt att skriva så mycket om. Samtidigt är det ändå ett vettigt Earl Grey, och det finns uppenbarligen plats för ett sådant.
Tre och tre fjärdedelars delikata bergamotter av fem möjliga.
Dagen har kommit, bataljen ska stå. Avgörandet kommer ske: vem är mest Earl och vem är mest Grey? I ena ringhörnan har vi Sirocco Gentle Blue Earl Grey från Schweiz, i andra har vi Mariage Frères Earl Grey French Blue, hemmahörande i Frankrike. Bataljen sker på sponsring av en anonym donator (vi kan som sagt kalla honom Robin), och vi ser mycket fram emot dess resultat.
Redan när vi öppnar Sirocco-teets omslutande påse sätts tonen för matchen: en distinkt och påtaglig doft av bergamott sprider sig, och en närkontakt nästan överladdar näsan. I jämförelse är Mariage Frères lilla bollformade påse mer anonym, och doftar vagt blommigt, lite potpurri. Skillnaden är lika tydlig i teets doft: hos schweizarna är det en påfallande frisk doft, närapå mintig, medan fransoserna är mer åt det lite tantigt blommiga. Likaledes med smaken: Sirocco har en nästan oroväckande skarp ton av bergamott, med en närmast metallisk efterklang, medan våra Frères bjuder på ett trevligt maltigt te, möjligen något besvärat av en efterhängsen arom av potpurri. Vi hade tidigare noterat att den schweiziska påsen verkade något mer välfylld, och våra Bodum-tekoppar håller ju bara två deciliter, till skillnad från en temugg, som ju lätt kan hålla det dubbla. I en ansats till balans testade vi således att späda vår Sirocco cirka till hälften, och det var helt klart en mer återhållen dryck – fortfarande distinkt smakande av vår vän från Bergamo, men inte övermåttan så.
Slutbetyget får alltså bli tre och trekvarts Bergamo-bor av fem möjliga till Sirocco, och tre och en tredjedels till vår Frère. Sammantaget får vi alltså utropa Sirocco som enhällig erhållare av Earl-hatten och vi förväntar oss en fylkning av fotfolk och ryttare under detta baner.
St Agur är en ganska ny ost, framtagen av ostmakarna Bongrain 1988, och den känns onekligen aningen designad. Mildare än en Roquefort, lätt att bre, rik i smaken men inte överväldigande, är det inte nån extrem ost, om än en mycket smaskig sådan. Den är delikat syrlig, med en skönt grön smak, krämig och gräddig, med bara en touch av ammoniak som sticker behagligt längst bak i gommen. Den är rik, närmast smörig i konsistensen, och man hade nästan gissat på en fetthalt över 40%, när den klockar in på 33%, sådär lite i mittfåran för en ädelost. Det är svårt att inte tänka på en Gorgonzola, men där är St Agur helt klart den lite mindre kantiga osten, med lite mer avfilade hörn, inte så knepig eller så extrem. St Agur är annars osten jag känner till för att kompisens femåring äter den med god aptit. Nån typisk barnost kan man dock knappast anklaga den för att vara.
3.7 nykomlingar av fem möjliga. 199 kr/kg på Wijnjas Grosshandel.
Man behöver inte vara miljonär för att käka Presidents Camembert, men man behöver inte känna sig fattig heller – det är en juste camembert som man gärna käkar lite när andan faller på, till frukost, lunch, middag, men framförallt på kex, när som helst, mitt i natten eller mitt i filmen, alldeles för många kex, och då är det trevligt att den faktiskt inte klockar in på mer än 21% fett, till skillnad från en del andra ädelostar som tangerar om inte hälften så iaf 40% fett. Smaken är en jäkligt typisk camembert, det är svårt att säga väldigt mycket om den, men den är solid och schysst. Den är inte väldigt personlig, men heller inte sådär blek och tam som den allra billigaste Sunco-osten.
Tre och en halv slagdänga av fem möjliga. Hyfsat billig, finns lite varstans.
Saint Albray är en fransk ost namngiven efter ett hittills (dittills?) okänt helgon. Utöver det betakaroten-berikade skalet verkar föga i tillverkningen särskilja den från en camembert. Doften är något mer åt det strump-funkiga hållet och smaken är helt klart en aning för långt åt ammoniak-hållet för att det ska vara riktigt njutbart. Den som endast äter inkråmet och lämnar skalet därhän kommer möjligen undan något av detta, men det är ändå lite i skarpaste laget för oss. Huruvida detta är par for the course eller om vi fått tag på ett måndagsexemplar är svårt att säga, men såhär långt är det svårt att riktigt hitta motivationen att testa igen. En camembert känns som ett säkrare kort, i det läget. Den lilla skylten i ostdisken som påstod att detta skulle vara något för den som ville ha en mildare variant på denna ostklassiker är nämligen synnerligen missriktad.
Två felvrängda tungor av fem möjliga. 229 kr/kg på ICA.
Morbierost är den där franska osten med det mörka lagret i mitten. Från början ska det ha varit aska, för att hålla reda på vad som kom från morgonmjölken och vad som kom från eftermiddagsmjölken, varför är inte helt glasklart, men numera imiteras det tydligen med livsmedelsfärg, för har man börjat med något konstigt kan man ju inte bara sluta. Vad hade då hänt med tradition? Dessutom hade man ju kunnat råka blanda ihop morbier med valfri annan lätt syrlig, krämigt halvmjuk ost, och det hade ju inte gått för sig. Utan strecket i mitten hade man nog nästan bara haft den där lilla bittra eftersmaken att gå på, och då hade ostmakarna i Jura och Doubs nog inte fått samma omsättning på sin vara.
Detta sagt är det dock Arnaud Juramorbier från Juraflore en trevlig ost, en ost man gärna äter igen, en ost som passar lite varstans, och som inte skämmer ut ostbrickan på något sätt. Det är inte en ost som lockar till långa lovsånger eller inspirerar episka dikter, men hos oss finns det en plats även för sådan ost.
Tre och en tredjedels trevlig ost av fem möjliga. Distribueras av Falbygdens ost, 215 kr/kg.
Nej, Pastis smakar inte som Pernod och det smakar definitivt inte som Ouzo. Jag förstår vad du säger men du har fel
Jag har börjat med en ny vana om än mest för att jag inte har tid med mina ovanor längre. Det är en fransk vana och det är inte utan tvekan som jag berättar om den. Jag har börjat dricka pastis.
Under senare tid har jag kommit att försumma mitt dryckenskap. Det finns så lite tid och så många sätt att ha ihjäl den på och flaskorna har tyvärr fått bli lidande i mina prioriteringar. Men det finns alltid plats för ett litet glas alkohol som doftar läckert av lakrits när dagen är över och något måste ta hand om de sprida resterna av koffein och tankar om arbetet som cirkulerar i systemet.
Jag tror att det var Mejeri-Robins fel. Han utnyttjade min långt drivna liberalism i dryckesfrågor med att bjuda på ett glas sådan anissprit från det ruskiga Marseille. Det framstod som en genialisk dryck och som ett mycket insiktsfullt förslag. Sedan fick jag höra något om att det hade varit utförsäljning på flygplatsen i Zürich.
Hur som helst är jag fast. När jag för inte så länge sedan besökte Skåne avrundade jag en mycket trevlig kväll i Malmö med att i rask takt dricka dricka tre sexor pastis på en käck restaurang som heter Moccasin, på Fersens väg.
De ägde en fin flaska och även om de var glada att skiljas från en del av den i utbyte mot 360 kronor så hade de absolut ingen aning om hur man serverar pastis. På det området påminde personalen om en sådana där populära karaktärer i enklare underhållning som endast med svårighet kan skilja röven från ett hål i marken. Jag fick shotglas, jag fick whiskeyglas och när jag bad om vatten fick jag någon sorts e-kolv vid sidan om.
Så här serverar man pastis: Man häller en mängd i ett glas, sedan fyller man på med 3-5 gånger den mängden kallt vatten. Om man vill lägga till en isbit eller två så är man förlåten men det är inte alls nödvändigt. Skriv ner det på en lapp, memorera den och och posta den sedan till Davidshall.
Ursäkta min ton, jag blir så engagerad. Pastis är ett angeläget ämne. Det är ingen lätt dryck att dricka så drickandet är förenat med allvar. Om du vill köpa en flaska så kommer du att få problem. Du kommer att få slåss om den med mig.
Det finns två sorters pastis från en tillverkare på Systembolaget och båda är placerade i beställningssortimentet. Trots detta finns det två systembolag där man, åtminstone sedan en tid, kan finna flaskor på hyllan.
Det ena ligger på Södra förstadsgatan i Malmö och om jag hade vetat det lite tidigare så hade jag kunnat spara flera av de 360 kronorna vid det senaste besöket i staden.
Det andra ligger på Fältöversten, vid Karlaplan här i Stockholm. Varför just där vet jag inte men det går inte att undvika att notera hur det ligger sådär en 150 meter från Frankrikes ambassad. Jag har kommit att gå dit allt oftare. Inte ambassaden. Inte än.
Det är inget jag är stolt över. Jag tar röda linjen till Karlaplan, smyger längs med husväggarna. När jag närmar mig den gröna skylten skyndar jag mig och om någon frankofil östermalmstant sträcker sig mot min hylla med raskt försvinnande flaskor så kan det orsaka en konfrontation. Det är inte vackert men det är så det är.
Pastisen är vad som är viktigt och det finns inte nog till alla. Om du någonsin testar så kommer du att förstå.
Vissa öl doftar himmelskt. Kronenbourg 1664 sans alcool luktar äppelkart och strumpor. Men det är ändå inget mot smaken, där diverse aromer av kemisk olycka och industriellt sönderfall slåss med en övermåttan söt smak av välparfymerad duschtvål, som något slags möte mellan en däven, avslagen låtsas-cider och lågbudget-kulörtvättmedel. Citronsyran och sockret vinner matchen till slut, men ingen ska säga att de petrokemiska slaggprodukterna inte försökte.
