Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:
The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.
På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts ”Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.
Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda, därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt ”9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom ”om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av ”question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:
”Religion” is being defined as the murderously irrational.
Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)
Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:
- 6 cl Sazerac Rye
- 1,5 cl Carpano Antica Formula
- ca 1 cl Maraschino Likör
- ca 1 cl Amaro Cio Ciaro
- 1 skvätt Orange Bitters
Rör och servera med en citrontwist!