“Det är ingen trivial fråga, sade Sokrates, vad vi talar om är hur man bör leva sitt liv”

Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:

The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.

På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts “Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.

Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda,  därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt “9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom “om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av “question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:

“Religion” is being defined as the murderously irrational.
spacer Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
spacer Both sides need to be wrenched out of their complacent dream, and see that no-one, just in virtue of having the right beliefs, is immune from being recruited to group violence: from the temptation to target another group which is made responsible for all our ills, from the illusion of our own purity which comes from our readiness to combat this evil force with all our might. We urgently need to understand what makes whole groups of people ready to be swept up into this kind of project.’

Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)

Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:

Blue Collar på Little Quarter, Marie Laveau
  • 6 cl Sazerac Rye
  • 1,5 cl Carpano Antica Formula
  • ca 1 cl Maraschino Likör
  • ca 1 cl Amaro Cio Ciaro
  • 1 skvätt Orange Bitters

Rör och servera med en citrontwist!

 

9 reaktioner på ”“Det är ingen trivial fråga, sade Sokrates, vad vi talar om är hur man bör leva sitt liv”

  1. Tack, Daniel! Har kommit ungefär till samma konklusion, dock utan alla de fina tänkarna och har inte kunnat konkretisera min ståndpunkt så bra som du precis gjorde. Än en gång, tack!

  2. Utmärkt! Vad gäller Dawkins kan jag inte uttala mig, hans hyllade bok var så knastertorrt tråkig att jag gav upp redan på sida 3.

    Drinken är klart intressant ur ingredienssynvinkel. Att man aldrig har allt hemma som krävs för att blanda avancerade drinkar har man ju vant sig vid. Men att inte ha hört talas om en enda av ingredienserna, det tyder på något gott, alternativt patologiskt hipstrigt.

  3. Ola: Inspirerad av Johan kände jag för att skriva något mer substantiellt. Som sagt, Dawkins ganska enfaldiga argument mot den stackars mormonen påminde om Williams lilla utspel. Inte för att han har fel i sak, utan för att han inte förstått poängen.

    Jonas: Det gläder mig att sensmoralen gick fram! En del av svaret på Sokrates fråga är givetvis det patologiska sökandet efter bättre cocktails. En något mer tillgänglig variant:

    6 cl Four Roses Bourbon
    1,5 cl Martini Rosso
    ca 1 cl Maraschino Likör (best. sortimentet)
    ca 1 cl Amaro Montenegro (best. sortimentet), alt Averna (!)
    1 skvätt Angostura Bitters
    Rör och servera med en citron- samt en apelsintwist!

  4. Jag läste visserligen Dawkins “The God delusion” med behållning, men visst, han slåss till stor del med fågelskrämmor. Många av de argument/bevis till Guds fördel som han dissekerar uppfattade jag som ovanliga eller långsökta (även jämfört med andra argument som brukar komma upp i sammanhanget).

    Jag har själv glidit från att vara “dogmatisk” ateist (om nu inte det är en tautologi, då en smalare definition av ateism innebär rent gudsförnekande, som inte direkt är en flexibel ståndpunkt i en fråga jag tror att vi förmodligen aldrig kan besvara) till att nu snarare sitta på gärsgården mellan ateism och agnosticism.

    Mitt “problem” med att demontera religion (och det här har jag typ tagit direkt från Baumanns “Auschwitz och det moderna samhället”) är att man plockar bort etikens källa och syfte, men har vi något att sätta i dess ställe? Dawkins visar att etiken inte är beroende av religionen, men har vi skäl nog att vara etiska utan religion? Jag vet inte om jag tycker att humanismen kan fylla de skorna.

    Wow, detta blev längre och pretentiösare än vad jag tänkte mig, och låter som ett anförande en kristdemokrat skulle kunna hålla. Jag borde gå hem och dricka en öl.

  5. Daniel: Om sanningen ska fram så har jag inte särskilt respekt för Dawkins, just för att han – så klok karln nu är – inte riktigt verkar begripa att det han ägnar sig åt är något av en självmotsägelse. Det faktum att de är *troende* borde ha fått en lysepaere att gå upp för honom, samtidigt som han verkar vilja ersätta denna tro med annan sorts allomfattande hegemoni.

  6. Ola: Yep.
    Calle: Don’t get me started! Inte läst Bauman faktiskt men ganska många i den marxistiska/post-moderna/dekonstruvistiska (etc) skolan. Ser onekligen ut som en intressant herre. Frågan är bara hur lik Adorno och Gramsci han är? De hade ju en förkärlek för att skriva saker på 2000 ord när 200 hade räckt ibland.. Jag gillar vad han säger om att politiken måste ta kontroll över ekonomin igen (ur aspekten; modern kapitalism är självdestruktiv under fel omständigheter, den försöker växa tills alla resurser är slut. Sen är de slut.) Jag tror du skulle gilla After Virtue. Religionen särkopplades enligt MacIntyre från moralen ungefär samtidigt som reformationen och därefter den skotska upplysningen. “The failure of the Enlightenment project”. I religionens ställe kan man sätta vad Thomas av Aquino inkorporerade i den: aristoteliansk filosofi! När ställde en seriös politiker på allvar frågan “förutsatt våra materiella tillgångar etc, hur bör samhället se ut för att så många som möjligt ska leva njutbara/drägliga liv?” utan att helt enkelt förutsätta liberal demokrati och därmed modern kapitalism? Det är ärligt talat svårt att föreställa sig hur en sån diskussion ens skulle se ut i Sverige. Vi behöver lite fler katastrofer först tror jag för i högkonjunktur glömmer alla det där. “Yaaaay, högkonja! Mer drinks.” Koncentrera dig på drinken nu 😉

  7. Intressant nog är det en annan Nils än jag som står för kommentar nr 1. Ju fler Nils, desto bättre. Vederbörande uttrycker sig dessutom föredömligt kärnfullt. Du rör vid ett par punkter som jag hållit för sanningar. Ska låta detta inlägg skaka ner lite till morgondagens excesser 🙂

  8. Daniel: Eftersom jag kommen från statsvetenskapen och inte sociologin så känner jag inte till så mycket om Adorno, Gramsci eller hur pladdrig Baumann brukar vara, men åtminstone “Auschwitz och det moderna samhället” är av rimlig omfattning. Jag ska kolla upp “After virtue”!

    Svensk diskussion på frågan ”förutsatt våra materiella tillgångar etc, hur bör samhället se ut för att så många som möjligt ska leva njutbara/drägliga liv?” är som sagt svår att föreställa sig, men det som skulle inträffa istället för diskussion är enkelt att förutse: Nästan samtliga tidningars ledarsidor skulle avfyra de kraftigaste bredsidor de kan förmå för att skjuta frågan i sank, med undantag för Fria Tidningen (ej att förväxla med det bruna organet Fria Tider) och kanske någon ytterligare marginell tidskrift.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.