Det finns konserter man går på för att man tror att de är bra och det finns konserter man går på för att man vill se artisten. Dessa två motiv skall icke förväxlas.

När man går på en konsert som man tror är bra är bra behöver man ingen djup relation till artisten. Exempelvis gick jag på Broder Daniels berömda sista konsert i Göteborg för ett par år sedan utan att ha en särskilt djup relation till det bandet och det var en lysande konsert. Flera av personerna i publiken verkade dock ha just en sådan relation men det är en annan historia.

Sedan finns då de konserter som man går på trots att man misstänker att den rent objektiva kvaliteten kan vara bristande till exempel på grund av att artisten helt enkelt fyllt 78 och fortfarande envisas med att röka en joint tjock som en stängselstolpe inför varje konsert.

Jag syftar förstås på Willie Nelson som i sina bästa stunder fortfarande är en glädje att lyssna på men som av fullständigt naturliga skäl inte direkt orsakar upplopp och anarki bland publiken längre. Sist jag såg honom var medelålder i publiken kring 63 vilket är ungefär 20 år lägre än medelåldern i bandet. Hans trummis, Paul English, har förmodligen varit kliniskt död i 7-8 år men han sitter där fortfarande, fixerad som en uppstoppad bäver med hatt i en kontorsstol bakom trumsetet.

Ett annat lysande exempel är Bob Dylan som jag såg i Malmö för ett par år sedan under fruktansvärda plågor. Det var en rakt igenom hemsk konsert som på det stora hela påminde en del om den utdragna dödsscenen i Massenets opera ”Werther”, fast med mer smärta. Jag är glad att jag ändå fick se 1900-talets viktigaste konstnär på scen även om han för min del lika gärna skulle ha fått bundit blomsterkransar eller spelat rundpingis med bandet i två timmar.

Det händer förstås att en artist man verkligen vill se också gör en väldigt bra konsert. Det inträffade faktiskt så sent som igår på Cirkus i Stockholm. Emmylou Harris genomförde där en mycket lång, välarrangerad och på det stora hela fantastisk konsert.

Kvällen inleddes dock på ett oroväckande sätt av den sjungande inuiten Simon Lynge. Jag nämner att han är inuit eftersom han själv inte kunde sluta prata om det. Under hans 5-6 låtar långa förspelning berättade han många och ganska meningslösa anekdoter från sin uppväxt på Grönland, som om han accepterat och omfamnat det faktum att hans i första hand är grönlänning och i andra hand en rätt begåvad artist med en ovanlig röst. I fall jag vore hans manager, gud förbjude, skulle jag kräva att han kallade sig mexikan och uppträdde i poncho och sombrero. Jag skulle också säga åt honom att sluta sjunga pekoral tillägnade ”everyone who loves his fellow man”.

Emmylou Harris gjorde entré med en grupp om fem lysande musiker som alla medförde 2-3 olika instrument var. Till skillnad från Willie Nelson anställer Emmylou Harris bara levande artister och kvalitén tjänar på det. Samtliga i bandet sjunger med gott resultat och de var fenomenalt samkörda. När dessutom Emmylous röst hunnit bli rejält varm i mitten på konserten var upplevelsen tidvis intensiv. I min mening har hon aldrig sjungit bättre, vilket är en enastående prestation.

Mycket i låtvalet kretsade kring männen i Emmylous liv. Även om hennes senaste skiva främst innehåller låtar skrivna av henne själv så svävade Gram Parsons, Steve Earle och Townes van Zandt som en klart lysande och vagt bourbon-osande aura en bit över Cirkus vältrampade scengolv. Det är en illustration på konsertens kvalitet att Emmylous egna, nya, låtar lät precis lika bra som de skrivna av dessa tre.

Ibland fungerar allt och ibland blir en konsert precis så bra som man förväntar sig att den skall bli och sedan lite till. Emmylou Harris konsert på Cirkus igår var precis en sådan konsert.

PS: Recension i DN

Okkervil river spelade i Stockholm igår kväll och jag var oundvikligen där. Förra gången jag såg dem fick jag ta nattåget från Östersund till Göteborg, igår körde mig gröna linjen nästan fram till dörren för konserten på Göta Källare. Även om Okkervil rivers nya skiva heter ”I am very far” så är dock avstånd av ringa betydelse. Okkervil river kan göra en bra konsert var som helst.

Denna förmåga kom förstås att prövas till det yttersta eftersom de valt att spela på en nattklubb som ser ut att ha anlitat någon serbisk krigsförbrytare som inredningsdesigner. Göta källare är en bedagad Ibiza-installation långt ner i tunnelbanesystemets äldsta och mörkaste del vid Medborgarplatsen och jag kan inte tänka mig att den vanligtvis har några andra användningsområden än för homosexuella swingersfester och studentskivor. Men det var alltså inte därför jag var där.

Naturligtvis var jag för tidig. Det finns en lång rad kaoselement som gör att det inte går att komma i perfekt tid till en konsert. Denna gången berodde det mest på att biljetten sa 20:00, Göta Källares hemsida sa 21:00 och Facebookeventet (ja, jag vet) sa 19:00. Jag dök upp innan åtta och konserten började 21:13.

Trots att jag var tidig samlades en hel del publik framför mig i den venerisk intima lokalen. När jag sträckte på mig och blickade ut över folkhavet kunde jag se i trakterna av 400 välkammade Oskar Linnros-frisyrer guppa förväntansfullt likt en stor flock med rapphöns i parningstid. Det var i det närmaste hypnotiskt.

Okkervil Rivers självklara frontfigur Will Sheff var sist på scenen och det gick inte att ta miste på honom. Precis som alltid var han klädd som en professor i litteraturvetenskap med en ljusblå oxfordskjorta över en t-shirt, stickad pullover och, naturligtvis, en perfekt sliten tweedkavaj. När jag såg mig omkring i publiken insåg jag att det fanns hela klungor med folk som hade i princip samma utstyrsel. Det såg till vissa delar ut som ett rotarymöte som gått överstyr.

De öppnade med ”Wake up and be fine” och trots att den låten släpptes för bara en vecka sedan kickstartade det publiken, som var generös och uppskattande konserten igenom. Sedan följe ett relativt publikfriande program med låtar som ”Unless it kicks”, ”A hand to take hold of the scene”, ”Our life is not a movie or maybe” och ”A girl in port”, alla från genombrottsalbumet ”The Stage Names”, som de spelade nästan hela av under kvällen.

Will Sheff sa inte så mycket under konserten men vid ett tillfälle konstaterade han att ”in such a nice, progressive country, we can play a happy song about suicide”. Detta var förstås introduktionen till ”John Allyn Smith Sails” och när den låten klimaxerade i en övergång till Beach Boys ”Sloop B John” gick en av rotaryföreningarna in i något sorts atavistiskt apstadie. En ung man i tweed bredvid mig blev så uppspelt att han nästan tappade sin Belle och Sebastian-tygpåse (£14:95). Det var en riktig föreställning i föreställningen, hans flickvän tog bilder.

Den ordinarie konserten avslutades med en utdragen allsångsversion av ”Lost coastlines”. Det är en viralt trallvänlig sång från ”The Stand Ins” som Sheff sjunger tillsammans med basisten Patrick Pestorious. Pestorious är ingen naturlig sångare man han håller tonerna genom att välja ur de lägre, dovare registren, vilket ger hans sång teatralt romantiska kvaliteter. Vid konserten på Way out west 2008 presenterade Will Sheff honom som ”Steven Patrick Pestorious”, en mycket rolig referens till Steven Patrick Morrissey, vanligtvis bara kallad Morrissey.

Det första extranumret var, modigt nog, en låt från den alldeles nya skivan som heter ”We need a myth”, en av de mer traditionella styckena bland de mer experimentellt sökande på den skivan. Ifall någon hade förväntat sig något annat så höll de det för sig själva. Det blev bara ett inrop trots ganska uthålliga försök från publiken att framkalla ett tredje uppträdande.

Konserten var i sin helhet en ytterst professionell och välslipad upplevelse, trots lite tumult kring brustna strängar och skenande monitorer. Ljudet var av blandad kvalité, Lauren Gurgiolos elgitarr lät som en kärvad Skoda Fabia emellanåt och någon måste verkligen säga åt Will Sheff att slopa den extra micken med eko-effekten. Bandet som uppträdde i Göta Källare igår kväll var inte fullt lika ystert utagerande som det jag såg i Göteborg för ett par år sedan men de bjöd på en föreställning som var perfekt i nästan alla avseenden. Det är svårt att vara missnöjd men samtidigt är det med visst vemod som jag inser att både Okkervil River och jag har blivit äldre och mognare sedan vi sågs sist.

PS: När jag passerade insläppet till Göta Källare hörde jag någon säga att kulturbloggen stod på gästlistan och mycket riktigt fann jag idag en recension där. Man kan även läsa om konserten här.