Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.