Lund

Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Ni na ni nani nanna na

av Johan

Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut ”homosexuell” mot ”kvasi-intellektuell”, ”Stockholm” mot ”Lund” och till sist ”bögringen” mot ”universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta. 

Bästa lagern (89886)

av zonk

Som ölintresserad är man lite splittrad inför fenomenet med lokala ölbryggerier. Man vill ju så gärna vara entusiastisk när fler ger sig in i denna vår vackraste konstart – ölbryggande, och avnjutandet av dess frukter. Så det låter ju trevligt, men allt som oftast är ju resultatet milt sagt yxigt. Enligt en bekant var t.ex. den gemensamma nämnaren för samtliga öl från Helsingborgs bryggeri att de smakade stall, mer eller mindre malplacerat beroende på öltyp. Sådana onyanserade omdömen kan givetvis inte vi på Gödsvinet ställa oss bakom, i varje fall inte förrän vi själva grundligt undersökt frågan.

Våra något begränsade provtagningar av Lundabryggeriers skapelser har ju gett besked om hyfsade, om än kanske inte fantastiska öl. Det är alltså med viss skepsis man korkar upp en flaska från dem som kallar sig intet mindre än ”bästa lagern”. Men språkpolisnerven slutar straxt klia, och efter en ganska anonym doft – på gränsen till obefintlig – rasslar en kall, skön lager nerför halsen. Eller är det kanske en pale ale? Det hela är i vart fall klart anstruket av andra saker än klassisk svensk lager – opastöriserad och ofiltrerad, dimmig, med en vagt syrlig ton. Men det är ett solitt, gediget hantverk: inget sticker ut, harmoniskt gifter humle och malt ihop sig med alkohol, sådär som man så gärna ser den göra. Möjligen kan man anmärka att det inte är en karaktärsstark öl, men det finns å andra sidan en tid och plats för det, och sen finns det en tid och en plats för en ljus, distinkt öl som inte gör väsen av sig. Om det sedan är till sillen, till valfritt action-guldkorn från 80-talet, eller i parken låter vi vara osagt, men vi tror den hade kunnat passa samtliga.

Fyra oneliners av fem möjliga.

Nattklubbsölen

av Johan

Det finns drickande och det finns drickande. Låt oss först göra den saken klar. När man väl börjat dricka så kan det dock vara svårt att förstå och erkänna skillnaden mellan dessa aktiviteter. Det är därför jag förklarar den för dig nu. Öl och nattklubbar har inget med varandra att göra. 

Låt oss börja med grunderna: Öl är en dagtidsdryck. Gärna hela dagen. Morgonen också kanske. Men det är ingen dryck för sena nätter. Åtminstone inte om man likt mig passerat 30. 

Nu har jag förstås brutit mot den regeln många gånger. Väldigt många gånger. Jag kommer nog att göra det ett par gånger till. Det är dock en regel som alla seriöst menande drickare tar mycket allvarligt. Om man ska upprätthålla en utållig alkoholism så gör man bäst i att dricka på dagen. Inget i den mänskliga evolutionen har förberett oss på att hantera stora mängder spannmål efter mörkrets inbrott. 

Den mänskliga evolutionen har andra aktiviteter i åtanke för oss efter mörkrets inbrott och det är därför det finns nattklubbar. Många nattklubbar serverar öl men gör inte misstaget att tro den är till för att dricka. Den är till för att hälla på människor man stöter ihop med på väg till en pall i totalt mörker och konstgjord dimma. Den är till för att dregla på skjortan. Den är till för att må illa på dagen efter. Den har i det stora alltså väldigt lite med öldrickande att göra. 

Ändå gör du misstaget gång på gång. Du sitter på någon för öldrickning avsedd lokal. På ytan ser det ut som en stilla meditation men inom dig rasar kampen för att hinna med fyra öl till innan baren stänger. Fem öl senare stänger baren men du är inte nöjd. Ute på gatan ser du på dina medmänniskor och frågar efter ett svar. Var i helvete kan man få sig en öl i den här jävla staden efter två? Du har inlett din färd mot nattklubben. 

Misströsta inte, jag har själv varit där. Ett minnesvärt tillfälle var när jag deltog i en slags ”kick off” med vad som två dagar senare skulle komma att bli mina kollegor. Det var personal från ett 346 år gammalt lärosäte någonstans i sydvästra Skåne och vi reste tillsammans till Ystad för att planera höstens forskning och undervisning. Samt, skulle det visa sig, gå på nattklubb. 

Eftersom jag var så ny på arbetsplatsen att jag inte ens var anställd än valde jag att vänta och se när middagen övergick i någon sorts lätt nervös dryckesjakt. Jag väntade och jag såg. Vart går man efter midnatt en torsdagskväll i Ystad? Någon trevlig pub? Någon lugn och tyst plats där man faktiskt kan diskutera forskning och undervisning? Nej, man går till det enda stället där man kan köpa en öl så dags. En nattklubbsöl. 

Nattklubbsölen är en eländig öl och därför bryggs den i regel av Carlsberg. Det är ett typ av sortimente som de förstår. Vad händer när man förflyttar en akademisk institution till en nattklubb inrymd på övervåningen av Hemköp i centrala Ystad? Det oundvikliga. Det är vad som händer. Folk börjar dansa eller liknande. Det tog bara minuter innan man kunde notera docenter och professorer i olika åldrar och grader av rörlighet kryssa fram över dansgolvet som förryckta traumaoffer. Det såg ut som en scen ur Gökboet. 

För man kände igen oss. Övriga gäster där på Hemköps ovanvåning var i gymnasieåldern och de var där eftersom de tillhörde den del av Ystads gymnasieungdom som mot alla odds strävade mot det världsvana nattklubbslivet, bort från den vurm för trimmade epa-traktorer som annars dominerar den lokala ungdomskulturen.

Drömmen om det ljuva livet på nattklubben dog för dessa ungdomar en augustinatt i Ystad. Den stampades ihjäl under vikten av ett dussin åldrade professorer med slipsen runt pannan. Även jag hade en del i dådet men skulden låg egentligen någon annanstans. Drömmen var bara det senaste bland offren för nattklubbsölen. 

Åbro – årets livsmedelsexportör 2012

av Johan

Jag plockar alltid ut mina Åbro original ur kylen i god tid innan det är dags att dricka dem. Den får inte vara för kall. Anledningen till varför jag gör så har att göra med dimmiga kroppsminnen från den tid som flytt. Det är lika bra att vi tar det här från början. 

Åbro är för mig intimt förknippat med den Blekingska Nationen i Lund och de år jag lustfyllt förspillde där. Under ett av dem köpte jag in alkohol, tobak och ett par andra saker åt nationen, vilket jag redan berättat om i den här recensionen av en äcklig karibisk öl.

I min roll som inköpare odlade jag en vacker relation med Åbro-mannen. Åbro-mannen var en man som representerade Åbro bryggeri som kom till mig ibland. Han tog alltid med sig något. Jag köpte alltid ett par pallar öl av honom. En vacker relation, som sagt. 

Våra kylar var alltid fyllda med härligt generisk Åbro-öl och eftersom våra kylar inte riktigt examinerats från kylskåpsfabriken med högsta betyg så var ölen alltid ljummen. Kylarna levererades för övrigt också från Åbro så kanske är det en del av deras företagsidé. Det är mer än vad jag vet. 

Jag minns fortfarande att Zonk brukade klaga över temperaturen på ölen och begära flaskorna från längst bak i kylen med förhoppningen att de var kallare. Jag minns också att Jonas efter ett par år av Åbro-konsumtion hävdade att Åbro Anderssons ”smakar bakfylla redan från första klunken”. Men framför allt minns jag Åbro-mannen. 

Utöver att köpa in öl från Åbro bryggeri så drack jag också en betydande del av det som rullade av bryggeribilen och det är därför jag nu dricker denna dryck ljummen eller inte alls. Det blir allt oftare inte alls. 

Ändå har Åbro bryggeri en särskild betydelse för mig. Som fenomen. Det är därför med glädje som jag läser att Åbro bryggeri har utsetts till Sveriges livsmedelsexportör 2012. 

Visserligen är det deras radikalt räliga produkter ur sortimentet för spetsade sockervatten som driver exportframgångarna men det tänker jag inte låtsas om. 

När jag ser Åbros logotyp förs jag utan svårighet tillbaka till tiden bland backarna. Om jag blundar kan jag se de suddiga konturerna av en man med smakprov från ett bryggeri i Vimmerby. Liksom i motljus. Känner jag inte den lite vassa doften av rakvatten från någon som suttit i en bil för länge? Hör jag inte rösten av någon som berömmer vår bars liberala prissättning? Åbro-mannen, är det du?

Djingis

av zonk

Då Gödsvinet syd hade ärende till nordliga breddgrader, råkade det bli tillfälle att testa en lokal skapelse, Lundabryggeriets Djingis. De har tydligen varit i startgroparna sen 2009, och fick ut sina första öl 2011. Detta lär vi oss snabbt från deras hemsida, men i övrigt är denna inte precis någon guldgruva för information, under avdelningen sortiment står t.ex. div. till intet förpliktigande vaga formuleringar om att bryggeriet tänker brygga öl (kanske inte någon överraskning) – vidare detaljer letar vi förgäves efter. Nåväl. Vi är hursomhelst mest intresserade av glasets innehåll, trots allt. Vid en första anblick hade man kanske trott att man fått en stout eller porter, men doften ger snabbt besked om en tungt humlig ton, fruktig och yvig. Dessa bredare toner tycks dock hålla sig till doften, i gommen är humlen betydligt mer endimensionell, och maltigheten är likaledes torr och sparsmakad – stark, men inte bred. De 6.3 procenten alkohol gör inte mycket väsen av sig heller. Djingis känns mer som ett relativt lättdrucket session-öl, snarare än någon mörksynt humle-och-maltdemon som Gonzo Imperial Porter. Inte dumt, men kanske lite blekt.

Tre överraskningar av fem möjliga.

Hamburgaren från forntiden

av Johan

Livet är lätt på sommaren men det finns massor med kreativa sätt att göra det svårare. Ett sådant sätt är att byta bort all sommarens potatissallad och lådvin mot något mer utmanande. Efter tre veckors semester med utagerande kosthållning bestämde jag mig därför för att testa något mer krävande för att få balans i tillvaron. Det var så jag kom att leva på 2 dl kokt quinoa om dagen i fyra dagar. Fråga mig inte hur jag kom fram till det alternativet. 

Sanningen är förresten att jag redan på den näst sista dagen var så trött på de smaklösa höglandsfröna att jag hoppade över kosthållningen helt och hållet. Det är alltså inte att förundras över att jag mot slutet av den fjärde dagen kom att ägna en tanke åt matlagning. Hur bryter man bäst en sådan fasta? När man börjar från grunden är det bäst att man börjar med grunderna och som Jonas redan konstaterat så är hamburgaren den postmoderna stapelvaran.

Två deciliter kokt quinoa

Efter fyra dygn med endast inka-gröt och ständigt mer deprimerande TV-rapportering om massmord som spis hemsökte mig en bild från en svunnen tid. Jag kom av skäl jag inte kan förklara att tänka på en monstruös hamburgare jag gjorde för snart 12 år sedan. Den bestod av 600g nötkött, något ägg, lite kryddor och inte så mycket mer. Den var så stor att jag var tvungen att lägga den i en jättebagel istället för ett traditionellt och alldeles för litet hamburgerbröd. Det var på min studentkorridor i Lund under den gyllene eran innan Jonas flyttade in och drog dit löst folk som Nils och Zonk med jämna mellanrum.

I ett gammalt fotoalbum hittade jag ett fotografi där jag poserar med detta brott mot naturen som var min hamburgare. För den eventualitet att du reagerar på att det är svartvitt vill jag nämna att det fanns färgfotografi redan på den tiden. Det hade bara ännu inte nått Kalmar Nation och dess fotoförman som också bodde och verkade på min korridor på Vildanden i Lund.

Så här 12 år senare kan jag inte komma ihåg motiven för denna slags matlagning men jag antar att jag var hungrig. Man skulle dock kunna misstänka att motiven baserar sig helt i någon sorts ungdomligt oförstånd men det motbevisade jag idag genom att göra en liknande hamburgare utifrån ett mer utvecklat och förfinat medelålders oförstånd.  

Med ålderns rätt valde jag att kompromissa med köttmängden genom att endast använda 400g extra prima nötfärs från Gotlandskött. Lätt yr och med den typen av blodsocker som gör en själsligt frånvarande rörde jag ihop en köttsmet som förmodligen var något mer komplicerad än den för så länge sedan eftersom jag nu för tiden har ett kylskåp att förvara livsmedel i. Principen var dock densamma; kött, lök, vitlök, tabasco, worchestershiresås, salt, peppar och så vidare. Det är svårt att ange proportioner när man saknar sinne för dem.  

En hamburgare ska täcka hela bottnen på en medelstor gjutjärnspanna

Hamburgare 2011 ser du på den översta bilden och jag måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Jag fuskade genom att köra den en stund i ugnen för att den skulle bli genomstekt vilket är en innovation jämfört med 1999 års modell då de yttersta grammen på burgaren brann upp efter för lång exponering i pannan. 

Det finns säkert en lång rad skäl till varför man inte bör avrunda fyra dagars quinoa-diet med en halvkilos hamburgare och jag lever igenom en del av dem medan jag skriver detta. Man bör dock inte heller glömma bort vinsterna, genom näringstillskottet jag har återfått ett par elementära hjärnfunktioner och jag fick ett skäl att skriva ett långt inlägg om ett gammalt fotografi. Det är tillräckligt när man har semester. 

Millenniumburgare 1999. Foto: Peter Johansson

Spara och slösa dricker alkohol

av Johan

Min alkoholkonsumtion har tagit en otäck vändning. Nej, den har inte minskat. Den har inte ens ökat. Den har bara blivit väldigt mycket mer kostsam.

De senaste gångerna jag varit på systembolaget har jag inte kommit därifrån med en vinflaska för under hundra kronor eller en ölflaska för mindre än 25 kronor. Det beror inte bara på att jag redan druckit allt som kostar mindre än så. Det är något annat också och jag vet inte om jag gillar det. Nästan alla förklaringar jag kan komma på har nämligen något att göra med ålder

För det fanns en tid då man inte bara drack utan faktiskt också kunde få för sig att köpa nästan allt förutsatt att det var billigt. I mitt fall kallas den tiden studenttiden.

Som ett exempel på detta minns jag att vi som var verksamma vid den Blekingska Nationen i Lund en gång per termin skulle bjuda de nyblivna studenterna på en drink i någon sorts social introduktion till nationen och studentlivet. Vid denna tid gjorde man rätt betydande avsteg från god smak i den egna konsumtionen och den sprit man förväntades skänka bort till nyblivna studenter man inte kände saknade förstås alla kvalitetskrav.

Därför har jag varit med om att blanda välkomstgrogg på Marinella, medicinsk sprit (96%), hembränt, någons absint och i princip allt utom drickbar etanol som man inte blir medvetslös, galen eller finsktalande på. Detta var ingen löjlig initiationsrit, vi var helt enkelt fattiga och, inte minst, snåla. Det är, å andra sidan, svårt att tänka sig en bättre introduktion till studentlivet.

En student jag vet skickade bud till Tyskland för att få en billig flaska. Hans första misstag var att skicka bud med någon som inte själv drack sprit. Det kan först tyckas vara en bra idé, allt lär ju vara kvar i flaskan vid leverans. Det osannolika spritbudet snubblade dock över ett enastående erbjudande på pepparvodka och för någon som tycker all sprit är densamma var det en mycket bra affär. Tidigare hade ingen människa  med känsel i levern klarat att dricka mer än två centiliter av denna produkt men väl tillbaka i Lund dracks den upp under fruktansvärda plågor.

Mycket har förstås hänt sedan jag var student. Borggårdskrisen, Kreugerkraschen, Sputnik och fem Wimbeldon för Björn Borg, bara för att nämna några saker.

Naturligtvis har jag nu mer pengar än då en gång för länge sedan, åtminstone i början på varje månad. Är detta skäl nog för att handla dyrt? Det borde inte vara det. Jag minns hur studenttidens Spara såg med förakt på alla medelålders Slösor. När jag på den tiden gick från systembolaget med två kassar billig öl kunde jag tycka synd om medelålders människor som i brist på andra glädjeämnen i livet köpte en alldeles för dyr flaska vin istället. Nu är det jag som står där med vinet och det är detta som är den otäcka vändningen.

Samtidigt inser jag att det kunde ha varit värre. Det hade nog, trots allt, varit jobbigare att ha varit en medelålders man med två kassar billig öl.

Veggo vs Veggo

av Johan

Hamburgaren är en grundpelare i den vegetariska kosten. Det är åtminstone så jag har kommit att känna den. Under min tid vid den Blekingska Nationen i Lund serverades vegetarianer endast undantagsvis något annat än vegetariska hamburgare från en stor, brun kartong i frysen. Ibland kanske de fick några stekta champinjoner, vid särskilt högtidliga omständigheter. Detta trots att vegetarianer och veganer säkert utgjorde 25% av de som uppehöll sig på nationen, kanske mer. De flesta kom ändå för ölen och musiken, vegetarian eller inte.

Den vegetariska hamburgaren är förstås just en lösning för vegetarisk mat som är lika enkel som kött. Dessutom liknar den kött, vilket är den sortens måttstock som vi köttätare mäter vegetarisk mat efter. Den vegetariska hamburgaren fyller en avgörande funktion i det smala fältet av icke köttbaserad snabbmat. Det är förstås därför den dragit till sig Gödsvinets intresse. Vi på Gödsvinet tar den onyttiga vegetariska maten på ett allvar den sällan känner. Det milt utopiska målet är fortfarande etableringen av Sveriges första helt vegetariska sportbar och vägen dit är kantad av små runda plattor av tofu.

Detta var det långsamma sättet att säga att det är hög tid för en recension av vegetariska hamburgare. I själva verket är det dags för två.

Quorn Burgare

Quorns burgare är engelsktillverkad puck av svampprotein (se Kalles kommentar), ägg, mjölk, korn och vetegluten. Jag säger detta helt utan någon förutfattad mening. Gödsvinets högteknologiska provkök i Vällingby stekte upp två av dessa drygt centimetertjocka och, faktiskt, ganska inbludande skivor i en neutral matlagningsolja på en grundligt rengjord stekpanna. Grillränderna tror jag så mycket jag vill på och det är inte särskilt mycket ens på en bra dag. Nu smakar Quorns burgare faktiskt rätt bra. Låt mig korrigera: Quorns burgare smakar väldigt mycket som motsvarande, djupfrysta burgare av kött. Jag utmanar dig på ett blindtest, givet att jag får välja köttalternativet. Nu är förstås djupfrysta hamburgare av puckkaraktär inte något många människor äldre än 12 år kan känna någon större entusiasm för. Ändå, kan man äta köttpuckar så kan man äta Quorns veggopuck. Priset är någonstans kring 35 spänn för fyra stycken. Betyget är 4 stealthvegetarianer av 5 möjliga.

Hälsans Kök Burgare

Har du fruktansvärda fördomar mot vegetariska hamburgare så är det nog dessa du tänker på. Hälsans kök är gör en liten rund biff av huvudsakligen sojaprotein (60%) och vetegluten (17%). Två exemplar av denna produkt preparerades på ett identiskt sätt som med Quorns burgare men med ett helt annat resultat. Konsistensen på sojabiffen är betydligt torrare och ifall den har en smak så missade jag den. Allt går förstås att rädda med dressing. När jag tänker på det så gjorde vi av med bokstavligen spannvis av dressing på Blekingska, då en gång för mycket länge sedan. Jag förmodar att man äter en burgare som denna för att undvika det blodiga alternativet i köttdisken men den goda saken har aldrig smakat sämre. En burgare som denna får mig att tänka att man nog, trots allt, måste laga mat om man ska undvika kött, vilket för övrigt är något som avhåller mig från att försöka. Priset är någonstans kring 30 kronor för fyra stycken. Betyget är 2 dammråttor av 5 möjliga.

Det återstår med andra ord en del arbete att göra för att nå fram till ett allvarligt alternativ till den köttbaserade vulgärmaten. Industrin verkar misslyckas lika ofta som den lyckas med något i den riktningen.

Skåne – en kulinarisk resa

av Johan
Malmö - parkernas stad

Skåne är så mycket mer än sverigedemokrater, seriemördare, gängkrig, människohandel, mordbrännare, Trelleborg, segregering, Dr Bombay, barnfattigdom, Helsingborgs IF och Edvard Persson. Vi har ju även all den goda maten och drycken. Och Kal P Dal.

Under oktober månad har jag gjort inte mindre än två kulinariska resor till landet i söder. Under den första besökte jag Malmös finaste restaurang och jag grillade mitt eget spett med en kristen sekt. Den här berättelsen handlar om min andra resa.

Sittande svulten på Bromma flygplats beslutade jag mig för att ta ett sista farväl av det Stockholmska köket. Jag köpte en liten, inplastad smörgås och en ännu mindre öl för 129 kronor. Det var ett om inte värdigt så ändå ganska typiskt uppbrott från huvudstaden. En och en halv timme senare rullade jag in i Lund med flygbussen och den kändes som en triumfvagn.

Mottagningen hemma hos min värd Martin blev informell men på sitt sätt storslagen. En flaska rödvin drucket ur dricksglas vid ett mycket gammalt köksbord kanske inte gör en fest i alla kretsar men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att uppleva Lund. Att uppleva Lund är förstås inte lika nytt som det var 1997 och följande kväll bestämde vi oss för att göra tillvaron lite mer spännande. I likhet med endast en handfull äventyrslystna personer i Lund före oss bestämde vi oss för att resa till Malmö.

Kulregnet över Bergsgatan hade bedarrat då vi steg av 169:an i höjd med miljöförvaltningen. Vi gick raskt upp för Skolgatan mot vad som skulle utveckla sig till en givande kväll hemma hos Gustaf. Det visade sig att han varit flitig i köket och han var lika flitig med att förse sina gäster med öl. Gustaf har tre polska livsmedelsbutiker i sitt kvarter medan jag fick försöka klara mig med två då jag bodde i Malmö, en knapp kilometer bort. Det var därför inte att förundra sig över det polska temat i den första av två fina rätter. Sill, kokta rotsaker och saltgurka med snaps och öl. Det är allt en människa behöver.

Till huvudrätt blev det tupp. Huvudrätt kanske inte är rätt beteckning eftersom huvudet visade sig vara den enda delen av tuppen som kocken inte kokat. Såvitt jag vet. Det var, hur som helst och helt ärligt, delikat. Vilken är den hemliga kryddan? Kanel och inälvor.

Kvällen avslutades på ett angenämt men ganska suddigt vis på det närbelägna Malmö Brygghus. Jag provsmakade några glas av deras IPA men på något sätt har de minnesanteckningarna förlorats under sorteringen i mitt mentala arkiv.

Den kulinariska resan genom Skåne tog förstås inte slut där, bland ölrapande firmafester på brygghuset. Resan gick vidare. Denna berättelsen slutar dock här.