Kangaita Kenya Pekoe

Vid en spatsertur i Lund märkte vi till vår förskräckelse att vår lokala favorit Patisseriet hade sommarstängt för renovering. Dessbättre fanns en lösning vägg i vägg, i det pedagogiskt namngivna cafét “Love Coffee“, som tydligen hängt omkring och rostat sitt eget sedan 2009. Namnet till trots serverade de faktiskt även te, och vi satt strax på deras pittoreska lilla innergård med en kopp och en kanelbulle. Som långvarig på Lunds gator är det alltid med en liten triumfatorisk känsla man äntrar ännu en innergård – aha! Ännu en liten dold del av staden som man sett. Det är som ett slags frimärkssamlande, det här med att leta upp nya hörn och skrymslen i den stad man bor i, och med en stad som Lund får man helt enkelt jobba lite hårdare för att hitta platser man inte redan sett.

För den som ville ha en kopp svart te som inte är Earl Grey är Love Coffees meny pedagogiskt enkel och kort; man får helt enkelt ta sig en kopp Kangaita, ett pekoe-te från Kenya. Det är dock inte så dumt ändå: det är ett mycket trevligt te, sött, runt och maltigt, nästan lite åt det karamelliserade, med en doft av kardemumma. Detta balanseras med en skruvad, lite rund och bärig syra, till en väldigt trevlig kopp te som passar alldeles utmärkt till en kanelbulle. Det är dessutom ett te där man inte omedelbart tänker “English breakfast!” och bara det är ju trevligt. Hittills har det blivit en liten kanna Kangaita två gånger, och det kan nog hålla ett flertal gånger till. Inte alls dumt, med andra ord!

Tre och en halv kanelsnäcka av fem möjliga. Typ sjuttio kronor, bullen inkluderat.

Patisseriet, Lund

Allt som oftast är man i Lund, och allt som oftast passerar man Klostergatan. Då passar det bra att titta in på Patisseriet, som är ett sådär lite svensk-franskt kafé, med murrig inredning, överdådiga bakverk, och en del bekväma fåtöljer. Har man riktigt flyt kan man hamna i en av dem. Man kan dock alltid få sig en focaccia med tomatpesto, västerbottenröra, skinka, och picklad rödlök, och det är något som vi börjat lida en svårartad svaghet för.

Focaccian passar utmärkt till en kopp hett te, och försvinner bara aningen för fort. Elaka tungor menar att focaccian minskat i omfång, men den är fortfarande jämrans läcker. Annars får man bara sitta och smutta på sitt te och kika på folklivet, såväl inne som passerande på gatan utanför. Möjligen hade vi frågat efter ett lite mer seriöst löste-sortiment, även om det pås-te från Kushmi som serveras är fullt kompetent, rentav gott.

Patisseriet i Lund. Fyra läckerheter av fem möjliga. En bit över hundralappen för en kopp te och en focaccia.

Den bästa kebabpizzan

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.

Punschen kommer och går

Punsch

Knappt hade jag tagit ärtorna av spisen när jag insåg att det inte fanns en droppe punsch i huset. Min omedelbara tanke var att hälla alltsamman i vasken och straffa mig själv med askes. Askes är dock nästan outhärdligt utan öl och det fanns det förstås inte heller någon.

Någonstans inom mig vaknade en gammal insomnad lundensare, förbittrad nog att kunna kasta en toffla efter köksan. Nu visade det sig dock att jag inte heller hade varken köksa eller ens några tofflor så det fanns stort inte mer att göra än att irriterat tvinna mustascherna och traska ner till det statliga monopolet.

Systembolaget erbjöd de två flaskor som du ser på bilden. Det var förresten inte sant, de hade även Carlshamns Flaggpunsch men som karlskronit kommer jag att ligga under tre alnar mylla innan jag erkänner Karlshamn.

Mina minnen av punsch kommer dock i stort sett alla från Lund. Det är inget konstigt med detta, om du inte har varit i Lund så vet du förmodligen inte ens vad jag pratar om. Flaskorna på bilden är då helt obegripliga för dig och du kan lika gärna sluta läsa nu.

Du kan förstås ha varit i Uppsala men om det var som student så har du ändå inte orkat läsa så här långt.

Punsch i Lund är inte som punsch någon annanstans. För exempelvis någon här i Stockholm är punsch något som Jarl Kulle kan tänkas lustfyllt gurgla i Fanny och Alexander men inte mycket mer. Någonstans i stan sitter väl Edward Blom och dricker Cederlunds direkt ur flaskan med sugrör men vi pratar inte om honom längre.

I Lund är dock punsch så mycket mer, folk dricker det mest efter maten men även innan och som i fallet med ärtorna även under maten. Punsch är för 197:e året i rad Lunds populäraste sportdryck, låt vara att idrottsutövandet ser annorlunda ut där.

Hur kan jag då beskriva dessa flaskor som du ser men kanske inte förstår?

Flaskan till höger är något så märkvärdigt som en ny punschsort. Ny är förstås en relativ term när det handlar om punsch, flaskan lanserades visst förra året. Tegnér och sons punsch är som så ofta med nya drycker mer traditionell än de traditionella. Det är en söt arraksdryck med inslag av citrus och som sådan är den allt man kan förvänta sig. 

Flaskan till vänster är Cederlunds caloric som vi utan vidare måste kategorisera som en av de traditionella. Den är torrare och arrakigare och i sammanhanget något så ovanligt som fullständigt drickbar. De nu finska tillverkarna har valt att sälja drycken i en PET-flaska vilket inte är alls traditionellt men som ändå visar att de förstått hur man dricker punsch i Lund. 

Punsch är förstås inte särskilt gott. I själva verket är det en påfrestande söt dryck. Detta har dock inget med saken att göra, varken i Lund eller någon annanstans. Punsch är bara något man ska ha. Punsch är något som alltid ska finnas hemma. 

Hög Standard (88548)

hog-standardOm nu inte Lundabryggeriets tolkning av denna skånska klassiker känns fullt så antimaterialistisk som den borde, så är den i vart fall inte skrålad av en ur-Stockholmare som Mangus Uggla (brasklapp: en version som jag tack och lov sluppit). Nej, huruvida det är speciellt gammeldags vänsterbohemiskt att dricka annat öl än det som råkar vara billigast och starkast är kanske inte helt klart, men sen är nog denna Lundabryggeriets skapelse, sitt tillnamn Skånsk Västkust IPA till trots, kanske inte den mest konstifika och tillkrånglade öl vi druckit. Nej, det är en rätt så murrig, lite yxig, grov och råbarkad öl, bred i både maltighet och humlighet, med en lång, tung eftersmak, där de sju procenten alkohol definitivt sätter avtryck. Den är lite sådär opolerat trivsam, utan att för den skull sakna djup, som det kanske kan passa sig för nån som gärna dricker ölen direkt ur flaskan, sittande på en bunte pallkragar, fundersamt kliande i skäggstubben.

Fyra hemsnickrade möblemang av fem. Nr 88548 på systembolaget, 29 kr.

Lördag i Lund

lund

Jag tillhör inte dem som tar bilder av min mat. Det kan ha hänt någon gång. Jag tar bilder på flaskor mot skitigt kökskakel. Denna bild är dock långt för vacker för att inte förevigas.

På bilden ser du den frukost jag intog vid ett köksbord i Lund för precis en vecka sedan. Det var lördagsmorgonen efter fredagskvällen då jag testade samtliga öl från Lundabryggeriet

Havregrynsgröt med en rejäl klick hallonsylt, termonukleärt kaffe med en hälsosam injektion av whiskey och ett äpple.

Havren ger dig energi nog för att starta i två lopp på Jägersro. Det finns inte en bakfylla i världen som kan stå emot riktigt starkt kaffe vars bitterhet neutraliserats av irländsk nektar. 

Kombinationen kan vara nog för att få vem som helst att tro att allting fortfarande är möjligt, trots allt.     

Flygande Tunnan (88689)

flygande-tunnanFlygande Tunnan är en bitter gjord rätt. Det är kanske svårare än det kan låta,  för i en bitter är det balans,  men likväl fyllighet, som krävs. Den som brister i inspiration kan inte dundra på med chokladmalt eller humle tills byxorna spricker, för då är det ingalunda en bitter längre. Heller kan han inte vara för sparsmakad med sina ingredienser, för olika jästsorter och deras favorittemperaturer till trots trampar han då in mot lagerns och pilsnerns marker. En publik som ständigt väter tungan med än extremare drycker – den spontanbryggda imperiska trippel-IPAn är, om den inte finns än, blott en tidsfråga – kräver också ett visst mått av originalitet och nymodighet i sin öl. Inför allt detta kan en bryggare måhända tänka att bitter är ett projekt med få fördelar men desto fler nackdelar, men det tycks inte ha avskräckt Lundabryggeriet. I Flygande tunnan har de också definitivt träffat rätt, det har den där svårbeskrivliga harmonin, balansen mellan humle och malt, som är frisk men passar i dunkla lokaler, rund utan att som principlösa bryggares produkter dra åt juice-hållet, den är helt enkelt en bitter, och vad mera är, en bra bitter, som smakar mycket.

Fyra arketyper av fem. Nr 88689 i systembolagets beställningssortiment, och tillfälligt slut hos leverantören – låt oss hoppas att detta snabbt förändras till det bättre!

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (“En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att “enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Lundafolk

Om vissa öl lundafolkfinns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.

Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013.