101 sorters korvar

Likt mycket annan före detta fulmat har korven fått sig ett uppsving på senare tid. Ni har säkert märkt att man i vanliga matvaruaffärer numera hittar mängder med korvsorter, och i ett hörn med chockerande prislappar brukar det även finnas färska korvar. Men om man bor i Malmö behöver man inte nöja sig med det trots allt taffliga urvalet inne på hemköp. Nej här kan man uppsöka Korvhuset, som finns på två platser i stan.

101 sorters korvar stoltserar de med. Jag brukar köpa hem lite olika när jag knatar förbi efter jobbet. Ägaren tipsar gärna om olika sorter, igår kom jag hem med färsk rosmarinsalsiccia som smakade utmärkt tillsammans med evighetsbubblad tomatsås och pasta. Deras färska mergues smakar utmärkt, och det gör också bästsäljaren chistorras, och de olika chorizos och trollkorven.

Blir abstinensen för stor kan man sluka någon av de sorterna som finns på grillen direkt på stående fot. Det passar ofta utmärkt med en stödkorv till mellanmål.

Så glöm Orvars Korvar borta vid hansa, och omfamna istället Malmös riktiga korvfinsmakarhak.

Konserveringsmedel är kvalité

När jag idag som vanligt vandrade omkring på Folkungagatan kring lunchtid på jakt efter något att äta bestämde jag mig för att också passa på att handla hem lite saker till livet efter kontorstid. Att utsätta mig för rovgirig exploatering från en Ica-handlare är ett nöje som jag unnar mig blott en gång om dagen.

Så jag gick till Ica. Ett problem uppstod när jag kom på att jag behövde pålägg som skulle klara av att vänta ett par timmar på mitt kontor innan det fördes till den sista vilan i mitt kylskåps isiga famn. Åtminstone trodde jag det var ett problem.

I själva verket fanns det en rad alternativ bland de icke kylberoende påläggen. Exempelvis fanns ett brett sortimente av smältost på tub. Jag kom att tänka på en före detta kollegas drömska hågkomster från när denna smältost introducerades någon gång på 1970-talet. Enligt honom gjorde den kylskåpsfria räkosten underverk för fjällvandringar och långa fisketurer i Norrlands inland.

Ändå passerade jag hyllan med smältost och sökte lyckan bland det torkade köttet. Sådant finns i en mängd variationer till och med i en högst ordinär Ica-butik i centrala Stockholm.

En plötsligt insikt fick mig dock att välja det enda riktigt realistiska alternativet. Min vurm för eurokitschen tog överhanden och jag vandrade ut på Folkungagatan igen med ett litet osthjul klätt i papp med en zenbuddistiskt leende kossa på.

Den leende kossans små ostar kräver inte kylförvaring vilket är en kvalité som lyfter dem långt över känsligare konkurrenter. Dessutom är de enligt wikipedia i England betraktade som ett nyttiga mellanmål för barn. Låt vara att en friterad snickers också betraktas som ett nyttigt mellanmål för barn i England.

En mjukost som inte behöver kylas? Det måste vara onaturligt? Ja, det hoppas jag verkligen. Naturligt vore att bo en jordkula och att äta råa rovor och djur med nedsatta kroppsfunktioner. Genom många tusen år av utveckling har vi dock kommit förbi det och skapat små ostar med svamp, gräslök, skink och paprikasmak som håller för några timmar på ett kontor med söderfönster. Ska vi skämmas för det?

Utveckling är skamligt för dem som har råd att bortse från den men jag väljer att bortse från dem istället. Vad är utveckling? Utveckling är när de som har det sämst får det kontinuerligt bättre och i livsmedelsbranschen är det en historia som skrivs med e-koder.  

E-koder ser inte så roliga ut. Det kan jag hålla med om. På min paket La vache qui rit finns det en hel rad. Allt de gör är att skänka en trevlig konsistens till osten och att förstärka smaken. Konsistens och smak är två saker som ständigt måste stärkas.

 Personligen hade jag inte blivit avskräckt ens av en rejäl dos E 666, det enda heltäckande skyddet mot uttorkning, ytmögel och frikyrklighet.

Är det någon som känner för ett parti e-bingo? Vi trycker upp bingobrickor med slumpvis inskrivna e-koder. Sedan drar vi ut och handlar, den som först får bingo får sina varor betalda av den andre.

Nu, många timmar efter mitt besök i affären, sitter jag vid ett gängligt köksbord i en eländig del av Norrmalm. I mitt sällskap befinner sig en leende kossa och ingen av oss är på väg någonstans. Vi har många, många månader på oss att avsluta vår relation.

Det går att leva här

Hem är där Lidl är

Nu kommer lyftet! Äntligen kan jag lämna det socialt stigmatiserande Norrmalm och sätta mig på gröna linjen för en klassresa ända bort till Vällingby. Visst kommer jag att minnas  min lilla del av David Bagares Gata och de stackare som bor kvar här men jag har gått vidare.

För en månad sedan skrev jag om misären som råder i utbudet av matbutiker här i innerstaden. Jag skrev dock också om räddningen i form av Lidl på Sveavägen, sådär 600-700 meter norr om samhällets botten där jag bor.

Kommer jag kunna finna någon plats att handla i Vällingby? Jag var där i morse och tog bilden ovan så nu vet jag. Det finns en Lidl-butik i Vällingby, mindre än 200 meter bort från min nya, högre boning.

Nu är jag på väg, det här kommer att bli bra!

Hem till Lidl

Under ett års tid bodde jag med Lidls butik som närmaste granne, vid Dalaplan i Malmö. Det var ett år av kompromisser, förundran och transfetter.

Det fanns flera saker som jag gillade med Lidl också. Folköl var en sådan sak. En annan sak var att folk som antagligen inte sitter i Nordeas styrelse också kan få känna sig rika där. Stora barnfamiljer hade råd att köpa både godis och färsk frukt, små tanter kunde köpa något att bjuda på till kaffet och så vidare. Jag brukar tänka på det när jag hör folk i övre medelklassen argumentera för att maten ”måste få kosta”.

Sedan jag flyttade är min närmaste matbutik förmodligen NK:s saluhall. Dit går jag vanligtvis inte, sådana ställen får mig att känna som om någon skall komma fram och fråga mig om biljetten.

Det är svårt att hitta en butik med billig mat i denna delen av stan helt enkelt eftersom folk här hyser en djup misstänksamhet mot billig mat. Därför betalar man massor för precis samma Ica-produkter som är billiga någon annanstans.

Ica Hötorget är ett utmärkt exempel. Det enda sättet att få tag på färskt bröd i den butiken är att köpa ett dussin av de triangelformade mackorna och skrapa bort mellanläggen.

Konsum Sveavägen är rätt trevligt trots den kreativa prissättningen. De har dessutom en fyndspann med sekunda köttprodukter som jag brukar krafsa runt i med båda händerna. I regel är detta det första jag gör i butiken, innan jag går och klämmer på limpor eller besöker veckans provsmakning. Sedan de installerade de helautomatiska kassorna så har dock min relation till Konsum Sveavägen försämrats märkbart. De åldrade kassörskorna, som enligt ett obekräftat rykte tidigare arbetat på Ica Vildgåsen i Lund, har svårt för den nya tekniken och jag har svårt för deras sätt att ge instruktioner.

Precis som i Malmö ligger dock svaret på mina matproblem tvärs över gatan när man kliver ut från Konsum. Precis som i Malmö kommer svaret från Tyskland och det heter Lidl. Mitt nya Lidl ligger bara en liten bit längre upp på gatan från Konsum, inte långt från Handelshögskolan.

Lidl, Lidl, Lidl, folkets saluhall och mitt hem i matvärlden!

Det öde landet

Inte alla vet att Vattenfalls huvudkontor ritades av Kim Il Sung, kommunistledare och evig president för Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Det finns platser i världen där människor inte kan äta sig mätta och det finns till och med platser där människor inte kan finna något att äta alls. Jag har precis varit på en sådan plats och jag är skakad. Råcksta var verkligen inte vad jag hade förväntat mig.

I visningskallelsen stod det att man skulle vara i god tid vilket i Råckstas fall måste ha varit någon gång på 1950-talet. 45 minuter innan utsatt tid för min lägenhetsvisning steg jag av gröna linjen vid Jämtlandsgatan. Området kring tunnelbanestationen domineras av Vattenfalls huvudkontor men jag var inte där för utsikten.

Eftersom jag var där i god tid så gick jag en promenad kring de tidstypiska punkthusen från en annan, mer modernistisk era. Det skulle visa sig vara en mycket orginell idé, ingen går på promenad i Råcksta, promenader var något som modernismen försökte planera bort. Tunnelbanan kom 1952 och i dessa optimismens tidevarv såg man fram emot en framtid där alla åkte tunnelbana överallt.

Det finns dock mycket bra att säga om 1950-talet också. Som att det har upphört. 1950-talet får på det stora hela inte när nog tillräckligt med uppskattning för att ha övergått i nutid.

På min i det närmaste hebreiska ökenvandring genom betongen var jag noga med att lägga märke till var mataffärer och restauranger låg, för den eventualitet att alla 19 personer före mig i bostadskön skulle omkomma i ett oväntat ninjaöverfall.

Det som lite skämtsamt kallas Råcksta centrum har en igenspikad Ica-butik, det är det närmaste man kommer. Jag letade men fann inget jag kunde associera med livsmedel och då har jag ändå rätt livlig fantasi på det området.

Det finns ingen mataffär i Råcksta och det finns ingen restaurang. Det finns ett kafé, som förstås också var stängt eftersom mörkret höll på att falla och ljuden från andra sidan spåren började komma allt närmare.

Det finns en liten alkisbar, med namnet Råcksta krog, men där inne fann jag bara tre fårade män på varsin köksstol med varsin pripps som slutat bubbla ungefär samtidigt som övriga Råcksta.

Vad äter folk i denna modernistiska sovstad? När jag efter visningen åter gick mot tunnelbanan funderade jag på om människorna där bara sattes på laddning över natten inne i Vattenfalls monstruösa anläggning då de återvänt från något underbetalt arbete i IT-branschen inne i staden. 

Kanske får jag anledning att återvända, kanske har jag inget val. Då tar jag med spritköket.