Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.
Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast denmärkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.
Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.
Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret
Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:
Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland
Kalle: Nej
Jag: Det är en som gör det i alla fall
Kalle: Ok
Jag: Som heter Gumae
Kalle (lite mer osäker): Ok
Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog
Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok
Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet
Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej
Jag: Ok
Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en ”lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion?
Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till.
Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.
Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.
Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.
Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.
Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god.
Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.
Säg australiensisk öl, och de flesta får nåt tomt i blicken, alternativt påtalar att den som försöker beställa en Fosters på en bar på denna röda, torra kontinent riskerar att bli om inte hudflängd så åtminstone utskrattad. Den ene framhåller Victoria Bitter som en fin representant för kontinenten, näste säger att det är en öl för män som lever så stor del av livet som möjligt med nätlinne som enda beklädnad på överkroppen. Coopers känner Gödsvinet syd sen tidigare som producent av maltsirap-och-humlesatser för den ekonomiskt lagde hemmabryggaren. Det är alltså inte precis exklusivitet som utmärker öppnandet av en flaska Coopers Pale ale. Drycken är om inte påtagligt skummande, desto grumligare. Partiklar av okänd karaktär seglar runt i glaset, men en närvarande representant för den tidigare nämnda sydliga kontinenten lugnade Gödsvinet syds utsände – tydligen är detta blekt beigefärgade grums ett normalt och förväntat resultat av bryggprocessen. Smaken är om inte rik så väldefinierad, en beska skarp och rakbladstunn som Lukasjenkos combover, återhållen maltighet, och en lång, fin efterbeska som gör sig väl hemmastadd på tungan. Småningom slår de dansande partiklarna sig likt trötta koalabjörnar till ro i botten av glaset. Utöver det spill de därigenom orsakade, då man inte gärna störde dem från deras slummer, kan det inte sägas att de inverkade menligt på smak eller mouthfeel. Allt sammantaget alltså en rätt juste öl, även om den förvisso inte höjer sig speciellt högt över andra öl av typen män i nätbrynjor föredrar.
Två och en halv svettig man av fem möjliga. Den som känner ett trängande behov kan beställa ett kolli om 24st, nr 89016 på systembolaget. Gödsvinet syd avsvär sig allt ansvar för eventuella bieffekter på exvis klädesval konsumtionen av detta kan ha.
Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.
Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.
Efter ett flertal rätt mjäkigaöl från italienska bryggarna Birrificio Brùton har Gödsvinet syd haft nöjet att dricka ett betydligt bättre: Lilith. En härligt humlerivig pale ale av amerikanskt stuk, med en beska och bitterhet som tangerar de nivåer man annars mest finner i IPA. Den bärnstensfärgade drycken skummar friskt vid upphällning, och man får, som alltid, se till att hälla upp själv så att inte den italienske kyparen tar en öl som skummar friskt och häller den rakt ner i botten på glaset så det skummar över, något som annars händer med deprimerande regelbundenhet. När man smuttar på ölen sitter maltigheten helt klart i baksätet, stadig, bred & vettig, men utan att göra så mycket väsen av sig, som en byggjobbare som somnat på bussen. Beskan kan man dock med behag spendera en hel del tid med, den är aromatisk, fruktig och mycket sympatisk (jag avstår här från att fortsätta liknelsen med busspassagerare). Nåväl. Sin stadighet till trots har Lilith en ganska modest alkoholhalt (5.5%), och på Gödsvinet syd kan vi tänka oss ett glas såväl i italiensk sommarhetta, som i höstrusket.
Imperial stouts är ibland aningen överladdade öl – beskan börjar dra åt IPA-hållet eller där förbi, och maltigheten har för att kompensera skruvats upp så den skulle få en vanlig stout att brista i sömmarna och trycka sig ut flaskan med våld, och man känner hur svångremmen börjar hugga till redan efter ett par klunkar. Måttlighet är ju kanske inte den dygd som de hårt arbetande skottarna på Brewdog håller högst, men Rip tide är faktiskt en relativt (nåja) återhållen imperial stout. Därmed inte sagt att man inte sitter med en humlebomb i näven som kan brisera vilken sekund som helst – men man kan liksom i teorin tänka sig att ta en till på direkten, vilket man inte kan säga om alla imperial stouts. Beskan broderar inte ut sig i mångordiga haranger om frukt, metaller, eller kalla källare, och maltigheten är en inte en värld av knäcktoner, honung, och all annan naturens söta och dolska försök att försöka få din LCHF-diet att gå i stöpet.
Jag visste redan från början att det här inte skulle bli roligt. Redan när jag såg Three Hearts extra strong där i en stapel på golvet. Det var länge sedan jag drack öl för att det var roligt. Nu handlar det om att dricka och skriva om det, för att vägleda och för att varna. Den här ölen dricker jag för dig.
Det har gått en lång tid sedan jag sist recenserade den spritosande delen av systembolagets ölsortimente. Jag har druckit den mycket dystra Björnebrygden, den direkt äckliga Wårby och den allt igenom fasansfulla Kopparberg special brew. Antingen har det hänt något fruktansvärt med min smak sedan dess eller så står sig Three Hearts från Krönleins i Halmstad ganska väl bland dem.
För en så stark öl har Three Hearts extra strong en barmhärtig avsaknad på smak. Du finner lite fruktcocktail och lite alkohol men det är det hela. Den har till skillnad från de flesta övriga öl i kategorin mycket lite av smaken av kokta grönsaker, snus och och hustrumisshandel.
Det här skulle kunna ha varit en vanlig Three Hearts med ett par stänk explorer och alla som har druckit en vanlig Three Hearts och ett par stänk explorer någon gång vet att kombinationen är precis vad som behövs för att göra stryktips intressant. Det är nog det bästa jag har att säga om Three Hearts extra strong. Den kommer inte att döda dig omedelbart utan långsamt, en lördagseftermidag och en illusion i taget.
14,40 kronor på systembolaget, nummer 11228 i katalogen
Man kan ju beklaga sig över systemets sortiment ibland (kan vi inte få lite mer Flying dog?), men de har trots allt ett hyfsat utbud av Brewdogs skapelser. Zeitgeist är en stabil black lager, och på typiskt Brewdog-vis så tar den ut svängarna lite mer än sina fränder inom genren. Den är betydligt fylligare än vad man är van vid från tysk Schwarzbier eller tjeckisk dito, krispigt torr, härligt besk, med en viss maltig avrundning, utan att för den skull närma sig stoutens eller porterns runda, tunga sötma. Alkoholen biter till en liten aning, trots ölens modesta 4.9%.
Fyra leende skottar av fem möjliga. Rinner ner vackert i strupen!
Denna strong ale av belgisk typ från Brasseurs de Lorraine är, liksom så många andra franska öl, söt och försynt, liksom vore den modellerad efter nationalkaraktären. För den som är begiven på klosteröl bjuder den på en och annan trevlig smak, med en ordentlig om än övermåttan söt maltighet, närmast bananiga jästtoner, och en aningen allmänt hållen ospecifik fruktighet. Beskan är däremot återhållen på gränsen till obefintlig, och den saknar det där vagt källaraktiga rivet som belgarnas egna öl ofta uppbådar. Ölen lider således en svår brist på motvikt till sin närmast knastrigt sockriga maltighet, och när sedan kolsyrningen som synes är allt annat än kraftig, blir slutresultatet en bedövande sliskig dryck – om än inte speciellt tung.
Vissa öl är det ett sant nöje att skriva om. Andra skriver man om enkom androm till varnagel. Birra Dolomiti hör utan minsta tvivel till kategori två. Den ansluter sig till en frodig fauna av hantverksmässigt bryggda, artistiskt (nåja) dekorerade och till synes seriösa italienska öl, som dock är rent och skärt blask. Birra Dolomiti har vaga bitoner av malt, och en lång, fin eftersmak av porlande bergsbäck. Kolsyrningen är sparsmakad på gränsen till obefintlig, och det faller sig naturligt att i stort sett omgående dricka hela flaskan, så man snabbt kan beställa något annat, som inte utmärker sig enbart med sin brist på karaktär.
Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.
