Dugges Gustafs Finger (1313)

Dugges Ale och Porterbryggeri har lett Gödsvinet till både besvikelser och långvarig lycka. Deras Lager no 1 har tagit plats som någon sorts husöl här på vårt Vällingbykontor medan den märkliga Kals stout testats en gång men aldrig mer. Samma motsatsföhållanden gäller Dugges säsongsöl, deras Spring beer är en förträfflig bekantskap medan jag inte kan förmå mig att ringa tillbaka till deras julöl Rudolf ren ale. Det är mot den här bakgrunden som man mottar nyheten om en ny öl med Dugges med en viss försiktighet. Det finns dock ingen anledning att frukta Gustafs finger. Detta är en av de goda. 

Dugges Gustafs finger är en mycket frisk bitter som kommer att rå om ditt gomsegel med järnhand. De amerikanska humletonerna tar kontrollen direkt och det finns inga alternativ till en fullständig kapitulation inför den efterföljande beskan. Smaken är flerbottnad och som så ofta med Dugges öl berikad med toner av citrus. Gustafs finger smakar som en välhumlad ale och vad som gör denna dryck till en bitter är för mig okänt men det är också ett stycke information jag kan leva utan. 

18,90 kronor på systembolaget, nummer 1313 i katalogen

4 fingrar av 5

Abbaye de bonne espérance

Jag har ett lite komplicerat förhållande till belgisk öl. Vi var länge väldigt förtrogna, ständigt tillsammans, men numera finns liksom inte spänningen där längre. Till på köpet så är det flera bekanta som har märkbart svårt för dess sällskap, ja, förutom då några som fortfarande sätter den väldigt högt. Man känner sig lite sliten mellan två läger, ja mellan trofasthet, och att söka något nytt. Det blir rent omöjligt att bara mötas som om inget hade hänt, på neutral mark.

I det här läget är det hopplöst att säga något vettigt om belgiska bryggeriet Brasserie Lefebvres trippel, Abbaye de bonne espérance. Den är ju rätt trevlig! Maltig, hyfsat stark (7.8%), och med ett trevligt litet rått riv. Fast.. inte så spännande, eller hur? Lite som en standard-belgare, fast med påtagligt blek karaktär. Men hade jag sagt nej till ett glas? Fan heller. Ja.. det får bli tre sådär lite oklart halvbra handgester av fem. Lite sådär så man inte vet om man förolämpat italienaren bredvid eller bara verkat tillfälligt förvirrad.

Open

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Mariestads old ox (1379)

Det är inte var dag vi här på Gödsvinet får tillfälle att testa en bock namngiven efter en oxe. Bocken är den tyska typen av öl i mitt glas, ”old ox” är dess namn och gödsvinet är det enda stället du behöver läsa om den. Jag antar att temat för kvällen är gårdsdjur. 

Ur det perspektivet kommer det inte som en överraskning att ”Old ox” är en öl från Mariestads bryggeri i det djupt agrara Västergötland. Mariestads bryggeri är förstås ägt av Spendrups sedan en evighet och dess självbetitlade ljusa lager är en av Systembolagets verkliga storsäljare. Enligt Spendrups hemsida var även Old ox en storsäljare på 1960-talet men de vill inte säga vad som hände.

Mariestads old ox har i likhet med de flesta bocköl en fyllig maltighet, en fin arom och ett stänk av sprithetta. De uppblossande stötarna av alkoholsmak är var för sig inte tillräckligt starka för att förenas och ta över, de förblir enstaka utspel framför en fond av karamell och bröd. Alkoholhalten har uppmätts till den bocktypiska volymprocenten 6,9.  

Om jag måste dricka en bocköl, och det finns dagar då jag tror att jag måste det, så kan jag mycket väl tänka mig att välja Mariestads old ox. De dagarna är trots allt relativt få och användningsområdet för bocköl framstår onekligen som ganska smalt. Bland bocköl är dock detta en av de bredare.

17:50 kronor, nummer 1379 i katalogen

3,5 Per Olsson av 5 möjliga 

Millennium (11393)

Millennium från Carlsberg är inget jag köper och det är vanligtvis inte heller något jag dricker. Anledningen till att den kommit ända hit är att jag hittade burken på bilden i mitt kylskåp för inte så länge sedan. Det finns alltid en risk med att recensera öl man hittat i sin omgivning eller på sin person. Senast jag försökte blev jag sittande med den grannlaga uppgiften att beskriva smaken på Red Stripe. Något säger mig att den här ölen inte kommer att bli lättare att säga något om.

Millennium är förstås ingen direkt äcklig öl. Den kan fördelaktigt jämföras med andra öl i samma prisklass, så som de här recenserade Wårby och Kopparbergs special brew. Låt vara att Wårby och Kopparbergs special brew är de två äckligaste ölen någonsin som inte producerats av Nils Oscar. 

Problemet med Millennium är istället att den inte smakar något alls. Eller låt oss vara generösa och säga ”smakar väldigt lite”. Vid första kontakten märker man visserligen ingenting men sakta infinner sig en mycket diskret fruktighet, lite som väldigt utspädd Trocadero. Ifall väldigt utspädd Trocadero är något du tror att du uppskattar så återstår det alltså inga omedelbara hinder för att investera 10:90 i en burk. Ifall du tillhör den del av befolkingen som föredrar ölsmak i din öl så skulle jag dock leta vidare.   

10:90 kronor på systembolaget, nummer 11393 i katalogen

Två buggar av fem möjliga

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Flying dog är med sina Ralph Steadman-etiketter, sina Hunter S Thompson-citat och sitt lysande öl ett bryggeri man svårligen kan bortse ifrån. Hittills har jag dock lyckats missa deras oktoberfestöl ”Dogtoberfest” men den bildningsluckan håller långsamt på att smälta bort medan jag skriver detta. Så här långt står det klart att ölen i flaskan bredvid mig inte ger anledning till att omvärdera Flying dog på något sätt. 

Med risk för att verka ytlig, även om det förstås är en orimlig tanke, så tänker jag uppehålla mig vid etiketten. Den är i likhet med alla etiketter från Flying dog gjord av den brittiska illustratören Ralph Steadman. Just denna etikett, föreställande två män i tyrolerkläder och en tax, för dock tankarna i särskilt stor utsträckning till Steadmans allra första samarbete med Hunter S Thompson, illustrationerna till stycket ”The Kentucky Derby is decadent and depraved”. Alla de otäcka detaljerna i osnyggt fylleri främträder nu som då ur Steadmans lika skrämmande som vackra teckningar. 

Ralph Steadman skriver kort om sitt uppdrag åt Flying dog i den självbiografiska ”The Joke’s over – memories of Hunter S Thompson”. Han ger en livaktig beskrivning om hur han på Flying dogs tioårsjubileum 2004 behandlades som en rockstjärna för första gången i sitt liv. Evenemanget ägde rum i en hangar och upplägget var sådant att Steadman skulle rida in på en motorcykel och stänka rödfärg på alla de hundratals närvarande. Efter utfört uppdrag lyftes han bort av sex säkerhetsvakter som placerade honom i en avskild del av lokalen där i det närmaste beatleshysteriska ölnördar förnedrade sig för att få något föremål eller någon del av sin anatomi signerad av den stora Steadman. Sedan åkte den engelska illustratören hem till Hunter S Thompson som precis var i färd med att skjuta sin personliga assistent med ett hagelgevär i tron att hon var en björn. Nu anar jag dock att den här recensionen av Flying dog dogtoberfest håller på att lyfta mot fel väderstreck. 

Flying dog dogtoberfest är, som dess fullständiga namn antyder, en märzen. Märzen är namnet på ett öl som görs i mars, vilket i enlighet med de traditionella bayerska bryggerilagarna är det sista tillfället att göra öl innan slutet på september. Av olika anledningar så som brandrisk och att tyskar gillar regler fick man förr inte göra öl mellan just början på april och slutet på september. Den sista kvarvarande ölen, den som gjordes i mars, använder man traditionsriktigt till att dricka sig löjlig på under det evenemang vi känner som oktoberfest. Typiskt för märzen är en något förhöjd alkoholhalt och en hög maltighet.

Dogtoberfest passar den beskrivningen ganska väl. Alkoholhalten är 5,6% och maltigheten är kraftig. Smaken är i övrigt diskret, den har en ton av karamell och en nästan helt gömd arom av gräs och frukt. Ett speciellt omnämnande bör ges till den delikata färgen av bärnsten, det fina skummet och en doft av blomsteräng. Flying dog dogtoberfest märzen är ett udda inslag i systembolagets hylla för oktoberfestöl men det är ett välkommet och lyckat sådant inslag. Det är ett öl som inte bara kan bära upp sin etikett utan också skänka glans åt dess upphovsmakare.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11231 i katalogen

Fyra droppar tusch av fem möjliga 

 

Tillbaka till livet

Vi brukar skämta här på Gödsvinet om vilken betydelse vår lilla blogg har i den stora, stora världen. Egentligen så inser vi förstås att inte världen stannar bara för att vi slutar skriva ett tag. Den kanske saktar in lite eller så. Det är utifrån den förståelsen som vi betraktat de senaste veckornas dåliga uppdatering. Samtidigt som inläggstorkan här på gödsvinet inte i sig är en så stor katastrof så samverkar förstås den med andra katastrofer som inträffat på den senaste tiden. Orkanen Irene, massmorden i Syrien, fotbollsförlusten mot Ungern (vem visste att de hade ett landslag?), tillsammans med sådana, var för sig hanterbara katastrofer har vår frånvaro slagit hårt mot mänskligheten.  

Av ödet sammanförda grupper av människor har vandrat planlöst över Vällingbys gator som zombies i brist på vägledning och själsligt ledarskap från oss. Ingen vet om Nils finns eller någonsin funnits, vi förlorade för länge sedan kontakten med Malmö och en expedition är medan jag skriver detta på väg upp för de italienska alperna mot Zonks senaste kända gömställe. 

Med stor makt vilar ett stor ansvar och vi har inte levt upp till det. Min koncentration på det uppdrag som givits mig av historien har brustit medan jag likt en Heimdal stått som portvaktare mellan det kaos som är sommaren och det kosmos som är terminstarten. 

Under den plågsamma omställningen till ordnade förhållanden har jag helt försummat att skriva om öl och, vad värre är, även att dricka den. Ett lika uppmuntrande som oroväckande stycke statistik är att jag under en dryg vecka utan öl tappat tre kilo kroppsvikt och fler ovanor än vad jag visste att jag hade. Lyckligtvis är vägen tillbaka varken lång eller svår. 

På bilden syns några av de oktoberfestöl som jag inhandlade under morgonens första timmar. Längst bak ser du en fond av Hofbrau och det är också så jag ser på säsongens öl. Hofbrau är den högsta, bredaste och viktigaste av alla oktoberfestölen. De vilar alla i denna trygga hamn av frisk, klar och ytterst välsmakande öl av bayerskt märke. 

Sedan ser du några spaten i septembers egna kostpyramid. Spaten är endast ett halvt steg bakom Hofbrau och ett fullgott alternativ till den i nästan alla sammanhang. Lite längre fram solar sig Paulaner, det lite excentriska släktingen som man måste gilla men som man samtidigt kan få lite för mycket av under långa helger av samkväm. Allra längst fram står Flying dogs mer experimentella oktoberfestöl där experimentet består i att göra en god tysk öl i Colorado. 

Bilden visar min omedelbara framtid. Det finns mycket att dricka och det finns mycket att skriva. Jag tänker göra båda de sakerna. Gödsvinet har till sist återvänt. 

Varför amerikanerna är våra övermän

På bilden ser du en liten del av svaret på varför USA är världens enda supermakt. Den utomordentligt praktiska skumgummisockan som syns längst ner på denna burk med DAB håller ölen skyddad från värmen från både svettiga händer och den heta sydstatssolen. Dessutom halkar man inte med sin öl ens om den badat i en ishink, som ölburkar inte sällan gör på varma ställen i Amerikas Förenta Stater. 

Den verkliga genialiteten ligger dock i marknadsföringen på sockan. Som synes på bilden är produkten sponsrad av brottsmålsadvokaten Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Du vet hur det är, man är ute och tar några öl. Det blir lite galet. En kundvagn far genom bakrutan på någons Mercedes. Med dig i den. Vem ska du ringa? Jo, brottsmålsadvokat Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Varför då? Du har hennes nummer och om du läser vidare i annonsen så ser du att hon svarar telefonen 24 timmar om dygnet. Där har du en advokat som förstår sina klienters behov.

Det är advokater i allmänhet och advokater som henne i synnerhet som har gjort Amerika stort.