Det är inte ofta man ser någon lambic saluföras, speciellt inte här i södern, så det är lätt att man blir frestad att provsmaka, även om det rör sig om en persiko-variant. Kanske är det till viss del en följd av låga förväntningar på en sådan brygd, efter många provsmakningar av andra belgiska tokerier med fruktinnehåll, men Pecheresse är faktiskt bättre än man skulle kunna tro – en riktigt hyfsad kombo av lambic och persikojuice. Den är snubblande nära det söta och saftiga, men trillar inte riktigt dit, till skillnad från mången populistisk kriek. Den är en lättviktare på endast 2.5%, men är rik i smak, både av fruktiga glada toner av såväl persika som äppelkart, som av den spontanjäsning som ligger till grund för Lambicen. De syrliga och genomträngande toner som utmärker en gueuze är här i sin linda, och är bara lätta, sprudlande och friska antydningar av cider, mousserande vin och citrus.
Sammantaget, vida över förväntningarna: fullt drickbart. Tre lättklädda art noveau-etiketter av fem. Dessvärre kunde vår fotograf pga tilltagande trötthet inte riktigt göra etiketten rättvisa med sin utrustning, men vi slipper å andra sidan flagga för att bilden kanske inte är helt barntillåten.
Denna belgiska öl har en högst respektabel alkoholhalt (11%) och det är inte något man missar – det är ölens mest framträdande karaktär, i konkurrens endast med en påträngande sötma, och en vagt jästig biton. Enligt uppgift ska den vara av belgisk strong pale ale-typ, och det finns några ansatser att få in smaker av malt, men knappast humle. De råa eller sträva toner man ofta hittar i dess landsfränder lyser även med sin frånvaro. Eftersmaken är vagt besk, med diverse ospecifikt fruktiga bismaker. Den kan ev leda till minnesförlust, tandlossning, och förlust av syn på ena ögat. Allt detta kan vi sluta oss till genom en snabb titt på etiketten, som likaledes hjälpsamt bidrar med översättningar på dryga dussinet språk, och förklarar för oss ovetande att detta är Sjörövarens öl.
Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.
Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.
Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.
Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.
Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.
I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.
Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.
Halvsunkig lager i plastglas. Ocharmigt ställe. Likväl bättre än alternativen, eller det intalar man sig i varje fall. Där på flygplatsen, i väntan på ett flyg, trängd mellan parfymförsäljare, plåtsoffor, och diverse restauranger där maten och inredningen tävlar i plastighet. Flygplatsölen försöker tappert, med sina fadda malt-toner och relativt rikliga kolsyrning, att göra allt det där lite mer uthärdligt, men matchen är över innan den ens har börjat. Man återgår till att lyssna på jäktade foppatofflor på väg till sin flight, med en strid ström av resväskor i sitt följe. Å andra sidan skulle det nog till ett mindre mirakel för att bryta igenom flygtristessen.
Pescaras Almond 22 slår till igen, den här gången med en trevligt krispig stout. Jämförelserna med Guinness låter inte vänta på sig, men Nigra (italienska för neger, nej förlåt, svart) är sin egen öl, på små men definitiva vis. Färgen är djupsvart (men kallas säkerligen rubinröd av bryggeriet), skumkronan beige och spenslig, och doften avmätt maltig. Den är len på tungan, men har ändå ett bett av alkohol, trots sina modesta 4.5%. Malten är hårt rostad, och ger ölen trevliga toner av kakao och kaffe. Den är helt klart torrare än sin irländske släkting, och saknar den där vaga tonen av laktoner och crème fraîche som utmärker Guinness.
Sammantaget är Nigra en mycket trevlig bekantskap: en habil stout som inte ger sig ut på några större äventyr. Tre och en halv skokrämstub av fem möjliga. Avnjutes lämpligen i mörk, på gränsen till skum, lokal.
En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.
En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.
Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.
Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.
Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.
Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.
Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.
Jag läste i tidningen om en kvinna och hennes bror. Kvinnan var ansvarig för moderns ekonomi men hennes bror tyckte hon gjorde ett dåligt jobb så han slog henne i huvudet med en ihoprullad tidning. Polisen tog honom och han fick 50 dagsböter för ringa misshandel. Detta har förstås inget att göra med Bavaria premiun men det finns inget att skriva om ölen. Ingen smak att beskriva, ingen känsla att förmedla. Inget, inget alls.
8,90 kronor på systembolaget, nummer 1560 i katalogen
Ett år har gått och vi möts igen. Pumpviken påsköl från Nynäshamns ångbryggeri har återvänt till systembolagshyllorna och jag är den första att glädjas åt dess trygga hemkomst. Det känns ändå bara som ett år och åtta dagar sedan jag skrev om 2010 års påsköl. Då skrev jag från en dragig andrahandsskrubb i Stockholms innerstad och då jag idag återvänder till Pumpviken påsköl gör jag det från en lägenhet så högt över Vällingby att man kan se universum krökas under sin egen tyngd strax norr om Kista. En decimeter ner i årets flaska inser jag att även ölen har förändrats sedan senast.
För inte smakade väl 2010 års Pumpviken påsköl så här mycket smörkola? Den är fyllig och välutvecklad som jag minns den men all den frukt som fanns i fjol har fallit långt ifrån trädet och försvunnit. 2011 års påsköl är en fin ale av engelsk sort och inte ens med hjälp av mina två terminer från teologiska institutionen i Lund kan jag förstå vad den har med påsk att göra. Den är förmodligen direkt olämplig i kombination med påskmat. Det hindrar dock inte att det är en riktigt trevlig öl, i år också.
29,30 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen
Denna dubbelmaltade skapelse från Birrificio Brùton (som även gör Momus) stoltserar även med en dubblerad alkoholhalt: 10% – därav namnet, kanske? Medan Momus led något av att inte vara så fyllig i smaken, faller 10 fullständigt igenom på denna punkt. En vag maltighet och obefintlig kolsyrning gör inget för att täcka upp den höga styrkan i denna dryck, och alkoholsmaken blir påträngande. Man finner sig tittande ner på de ensamma kolsyrebubblorna i den dimmiga drycken, ja jag skulle närapå säga grumliga drycken, i en huvudräkning över hur många vanliga öl en sjuttifemma 10 motsvarar. Två? Tre? Detta till trots sniffar man lite på glasets innehåll, och det luktar inte ens som en halv.
Nej, ta något bättre. Har de 10, har de nog flera andra spännande öl på lager.
Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.
Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.
Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.
Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.
Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.
Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.
Det är inte ofta man ser någon lambic saluföras, speciellt inte här i södern, så det är lätt att man blir frestad att provsmaka, även om det rör sig om en persiko-variant. Kanske är det till viss del en följd av låga förväntningar på en sådan brygd, efter många provsmakningar av andra belgiska tokerier med fruktinnehåll, men Pecheresse är faktiskt bättre än man skulle kunna tro – en riktigt hyfsad kombo av lambic och persikojuice. Den är snubblande nära det söta och saftiga, men trillar inte riktigt dit, till skillnad från mången populistisk kriek. Den är en lättviktare på endast 2.5%, men är rik i smak, både av fruktiga glada toner av såväl persika som äppelkart, som av den spontanjäsning som ligger till grund för Lambicen. De syrliga och genomträngande toner som utmärker en gueuze är här i sin linda, och är bara lätta, sprudlande och friska antydningar av cider, mousserande vin och citrus.
