Magnusmackan

En vän (ni kanske kan gissa vad han heter) från ett fiskeläger på västkusten har lärt mig att göra en förträffligt trevlig varm smörgås. Den passar finfint till lunch, men ännu bättre till frukost den typen av mornar då man är i behov av något stadigt och salt, som förmår stabilisera blodfetterna. Så här tillreder man den:

  1. Knäck ett ägg i en varm stekpanna. Slå hål på äggulan. Salta.
  2. Lägg en brödskiva av varlfri sort ovanpå, och vänd ekipaget efter ett tag, så att brödskivan kommer underst.
  3. Lägg på ett par skivor ost ovanpå ägget.
  4. Här på punkt fyra kan man experimentera lite. Antingen gör man inget alls och avnjuter mackan au naturell, eller så lägger man på lite färsk basilika och en skiva skinka, eller chilisås, eller vad mankan tänkas ha hemma.
  5. Lägg på en brödskiva till.
  6. Vänd några gånger tills brödskivorna ser trevligt rostade ut. Vid det laget är osten ganska smält, och ägget är färdigt men fortfarande härligt kletigt. Lite mer smör i pannan i det här steget är inte dumt för att undvika nyckelhålsmärkning.
  7. Avnjut.

Konserveringsmedel är kvalité

När jag idag som vanligt vandrade omkring på Folkungagatan kring lunchtid på jakt efter något att äta bestämde jag mig för att också passa på att handla hem lite saker till livet efter kontorstid. Att utsätta mig för rovgirig exploatering från en Ica-handlare är ett nöje som jag unnar mig blott en gång om dagen.

Så jag gick till Ica. Ett problem uppstod när jag kom på att jag behövde pålägg som skulle klara av att vänta ett par timmar på mitt kontor innan det fördes till den sista vilan i mitt kylskåps isiga famn. Åtminstone trodde jag det var ett problem.

I själva verket fanns det en rad alternativ bland de icke kylberoende påläggen. Exempelvis fanns ett brett sortimente av smältost på tub. Jag kom att tänka på en före detta kollegas drömska hågkomster från när denna smältost introducerades någon gång på 1970-talet. Enligt honom gjorde den kylskåpsfria räkosten underverk för fjällvandringar och långa fisketurer i Norrlands inland.

Ändå passerade jag hyllan med smältost och sökte lyckan bland det torkade köttet. Sådant finns i en mängd variationer till och med i en högst ordinär Ica-butik i centrala Stockholm.

En plötsligt insikt fick mig dock att välja det enda riktigt realistiska alternativet. Min vurm för eurokitschen tog överhanden och jag vandrade ut på Folkungagatan igen med ett litet osthjul klätt i papp med en zenbuddistiskt leende kossa på.

Den leende kossans små ostar kräver inte kylförvaring vilket är en kvalité som lyfter dem långt över känsligare konkurrenter. Dessutom är de enligt wikipedia i England betraktade som ett nyttiga mellanmål för barn. Låt vara att en friterad snickers också betraktas som ett nyttigt mellanmål för barn i England.

En mjukost som inte behöver kylas? Det måste vara onaturligt? Ja, det hoppas jag verkligen. Naturligt vore att bo en jordkula och att äta råa rovor och djur med nedsatta kroppsfunktioner. Genom många tusen år av utveckling har vi dock kommit förbi det och skapat små ostar med svamp, gräslök, skink och paprikasmak som håller för några timmar på ett kontor med söderfönster. Ska vi skämmas för det?

Utveckling är skamligt för dem som har råd att bortse från den men jag väljer att bortse från dem istället. Vad är utveckling? Utveckling är när de som har det sämst får det kontinuerligt bättre och i livsmedelsbranschen är det en historia som skrivs med e-koder.  

E-koder ser inte så roliga ut. Det kan jag hålla med om. På min paket La vache qui rit finns det en hel rad. Allt de gör är att skänka en trevlig konsistens till osten och att förstärka smaken. Konsistens och smak är två saker som ständigt måste stärkas.

 Personligen hade jag inte blivit avskräckt ens av en rejäl dos E 666, det enda heltäckande skyddet mot uttorkning, ytmögel och frikyrklighet.

Är det någon som känner för ett parti e-bingo? Vi trycker upp bingobrickor med slumpvis inskrivna e-koder. Sedan drar vi ut och handlar, den som först får bingo får sina varor betalda av den andre.

Nu, många timmar efter mitt besök i affären, sitter jag vid ett gängligt köksbord i en eländig del av Norrmalm. I mitt sällskap befinner sig en leende kossa och ingen av oss är på väg någonstans. Vi har många, många månader på oss att avsluta vår relation.

Språkpolisen ger: Lektion i franska

En ständig källa till förvirring

Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.

I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.

Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.

Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.

Grav accent på ett e, alltså è,  uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.

Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.