Republik nu

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

Tre små rum

En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.

Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.

Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa “en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.

Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt “Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att “All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.

Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.

I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.

Tre små rum, fem ölpirater av fem möjliga.

En yppig räkmacka

Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.

Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.

Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som “yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.

Allt pekar uppåt

Verklighetens Vällingby

Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.

Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.

Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av “Vällingbydagarna“. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från “Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.

Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.

Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.

Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.

Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?

Bok- och dekadensmässan 2010

Att besöka bok- och biblioteksmässan i Göteborg tycks vara oförenligt med renlevnad. Jag har redan berättat om hur jag tvingades dricka ett flertal flaskor porter för att få en intervju med Edward Blom. Förra årets besök slutade med en surrealistisk afton i VIP-loungen, där Bosse Bildoktorn bjöd på en lång whiskeyprovning. Jo det är sant. Hur jag, eller för den delen Bosse, hamnade där begrep jag inte riktigt, men vi hade en otroligt kul kväll efter den lärorika resan genom Skottland han tog oss med på.

Några sådana förhoppningar hade jag inte om årets besök, men när jag träffade Edward Blom och hans otaliga porterflaskor fick jag en varm känsla i hela kroppen, och det kändes genast som att kvällen skulle ta en ny riktning. Fredrik Lindström frågade mig om kaffet smakade bra, när jag sa att det var porter som jag fått av Edward Blom blev han avundsjuk. Han avböjde för övrigt ovänligt och bestämt en intervju.

Kattegatts eget reningsverk

Efter ett tag sprang jag på en god och skrupelfri vän, och vips satt vi i loungen igen. Babben Larsson höll i en utdragen prisutdelning, och vi lät oss väl smaka av välkylt bjudvin. Efter ett tag högg vi in på ostronbuffén, som senare visade sig inte vara gratis ens för de prominenta gästerna i loungen. Det hindrade naturligtvis inte oss, och när Sveriges författarelit lämnat stället satt vi fortfarande och sörplade på västkustens finaste molusker och champagne. Efter fredagens omfattande utredning kan jag nu säga att jag föredrar ostronen med enbart citron. Tabasco ger ett visst sting, men dödar lite för mycket av den unkna tång- och bottenfärgsmaken.

När ostronfrossan tagit slut begav vi oss ner till hamnen. Där bordade vi en gigantisk träbåt och satt och drack medhavd öl ett tag i den väl tilltagna salongen. Det var härligt att vara till sjöss och ha de sju haven vidöppna framför sig. Att vi låg förtöjda bredvid en sänkt skuta i Gullbergskajen gjorde inget. Efter någon timme gick vi i land igen och vinglade iväg inåt stan. Resten av kvällen satt vi och testade oss igenom utbudet på Ölrepubliken, som  är ett utmärkt ölhak med en riktigt trevlig burgartallrik som komplement till de jästa dryckerna.

Hur kommer det sig att just bokmässan är ett sådant epicentrum för skörlevnad? Jag vet inte. Men nästa år kommer jag vara där igen.

Gödsvinet möter Edward Blom

Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.

Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.

Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.

Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.

Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.

Magnusmackan

En vän (ni kanske kan gissa vad han heter) från ett fiskeläger på västkusten har lärt mig att göra en förträffligt trevlig varm smörgås. Den passar finfint till lunch, men ännu bättre till frukost den typen av mornar då man är i behov av något stadigt och salt, som förmår stabilisera blodfetterna. Så här tillreder man den:

  1. Knäck ett ägg i en varm stekpanna. Slå hål på äggulan. Salta.
  2. Lägg en brödskiva av varlfri sort ovanpå, och vänd ekipaget efter ett tag, så att brödskivan kommer underst.
  3. Lägg på ett par skivor ost ovanpå ägget.
  4. Här på punkt fyra kan man experimentera lite. Antingen gör man inget alls och avnjuter mackan au naturell, eller så lägger man på lite färsk basilika och en skiva skinka, eller chilisås, eller vad mankan tänkas ha hemma.
  5. Lägg på en brödskiva till.
  6. Vänd några gånger tills brödskivorna ser trevligt rostade ut. Vid det laget är osten ganska smält, och ägget är färdigt men fortfarande härligt kletigt. Lite mer smör i pannan i det här steget är inte dumt för att undvika nyckelhålsmärkning.
  7. Avnjut.

Räkfrossa

Räkfrossa. Jag pratar inte om tvivelaktiga tillställningar på Viking Cinderella där tanter med lila hår trängs med kräkfulla ungdomar för att slafsa i sig kilovis med maskinskalade tångräkor. Jag pratar om den abstinensliknande känslan man kan få när man verkligen behöver en räkmacka. Den brukar infinna sig när jag är i Göteborg, och där var jag i helgen.

Varje gång jag är i Göteborg behöver jag en räkmacka. Jag känner ett behov av att utvärdera stadens rykte som räkmekka. Hittills har staden uppvisat en bra känsla för att hantera detta havets animaliska giftfilter. Jag har fått stora fina handskalade små kryp serverat för ett rimligt överpris.

Men med smörgåskunskaperna har det varit sämre, och främst har det brustit i känslan för proportionerna mellan smörgås och räkor. Ni vet alla känslan man får i kroppen när räkmackan man beställt visar sig innehålla fem räkor, och sedan är resten sallad och vitt bröd. Som om man kom dit och betalade 89 kronor för en skiva formfranska och en kvist dill som troligen åkt in och ut ur köket på många mackor innan man själv fick den?

Men i helgen provade vi Göteborgs räkflaggskepp (flaggtrålare?), nämligen på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Med ett klart godkänt ölsortiment, bekväma fåtöljer och en oslagbar utsikt över staden från tjugotredje våningen känns 175 kronor för en räkmacka helt rimligt. Och när den bärs in i all sin prakt hör jag små änglar sjunga i min mage.

Eller så är det skrik av hundratals små avlivade räkor som är på väg mot sin undergång. Som sig bör med räkmackor i den här klassen syns inte själva mackan under berget av handskalade räkor. Några gurkbitar och någon enstaka körsbärstomat ligger som prydnad, och på ett ställe kan man skymta en klick majonnäs under räkorna. Den obligatoriska dillkvisten ligger såklart på toppen, så man får enligt gängse normer inleda måltiden med att lyfta bort den. Kan man ens äta dill?

Räkorna är som väntat fina. De är också väldigt många, och man behöver inte oroa sig för att gå därifrån hungrig. Majonnäsen och ägget är i lagom proportion till mängden räkor. Faktum är att det hade behövts en respektabel mängd ägg och majonnäs för att få övertaget på den här tallriken.

Men i högen gömmer sig också ett par styva bitar isbergssallad. Man får intrycket av att de lagts dit för att ta plats, något som drar ner betyget. Inte ska man väl behöva ta till sådana knep för en räkextravaganza i den pris- och viktklassen? Brödet är av någon halvgrov sort, med en vag smak av kummin som inte hör hemma här.

Sammantaget är detta en mycket bra räkmacka. Invändningarna är av marginell art. Men Grand Hotell i Lund har en liknande macka, i samma prisklass (till och med marginellt billigare) och utan dessa invändningar. De har å andra sidan en ganska dassig utsikt och ett halvdant ölsortiment. Göteborgs räkmacka förlorar alltså mot Lunds, men sammanlagt mellan ställena blir det oavgjort.

Fyra maskinstarka räktrålare av fem möjliga.