Östersund – en postapokalyptisk mardröm

Storsjöodjuret

Planet cirklade tvekande flera varv innan piloten vek ner nosen i det kompakta molntäcket på jakt efter en plats att landa. När vi stod på marken meddelande han att det var 17 minusgrader och dimma på utsidan. Jag förstod att jag anlänt till Östersund.

Ingen kan längre minnas hur Östersund var innan smittan steg upp ur Storsjöns mörka vatten för att sprida förintelse och diarré omkring sig . Ändå verkade ankomsthallen på Frösöns flygplats märkvärdigt bekant. Den verkliga chocken kom när jag för första gången på flera månader återsåg Prästgatan, gatan där jag bodde i fem år. Först när jag såg den ligga fullständigt öde gick katastrofens omfattning upp för mig. Sedan kom jag på att det var måndag förmiddag och att jag befann mig i Östersund.

På campus såg det mesta också ut ungefär som vanligt. Ett undantag var dock det fikarum där jag spenderade merparten av åren i Jämtland. Eftersom parasiten cryptosporidium gjort kaffet från automaten ännu mera otjänligt än vanligt så hade de människospillror som fortfarande hängde sig kvar där skapat en rad uppfinningsrika arrangemang för att göra kaffe. Forskning utan kaffe är otänkbart och det bryter mot allt vi vet om mänskliga rättigheter att låta studenter lyssna på föreläsare som inte fått sina dagliga koppar.

Det lilla pentryt i fikarummet såg ut som något sorts improviserat droglabb. Där fanns brännare och kokare, glas och kärl. Där fanns desperata människor villiga att göra vad som helst för att få koffein ur torrt pulver. Vattnet måste koka i en minut för att parasiten skall dö och vetenskapen leva.

Kampen för överlevnad har aldrig varit hårdare än nu och den var aldrig lätt i Österund. Som ett tecken på vad jag var redo att gå igenom för att rädda mig från cryptosporidium drack jag en loka till lunchen. Till kvällen drack jag utsökt öl från Jämtlands bryggeri och den gjorde mig frisk. I baren vid Stortorget fanns det alla möjligheter att variera skämt på temat ”jag behöver något starkare, ge mig ett glas kranvatten”. Sedan var det dags att åka hem.

Världens bästa vatten

Drick inte vattnet

Världscupen i skidskytte är nu igång i Östersund och redan på första dagen fick vi uppleva stora svenska framgångar. Bland de, jämförelsevis, något roligare nyheterna från samma stad noterar jag att ett par tusen östersundare infekterats av en tarmparasit. De säger att den kommer från dricksvattnet. Varifrån skidskytte kommer är det ingen som vet.

Jag minns kranvattnet i Östersund från min fem och ett halvt år långa asyl i staden. Inte för att jag drack överdrivet mycket vatten då. Vad jag minns är en broschyr som man fick som nyinflyttad i staden. I den presenterades den storslagna Storsjön med orden ”från Storsjön kommer vårt dricksvatten och i Storsjön hamnar vårt avlopp”. Det slog mig som en konstig sak att skryta med i vad som i praktiken var en reklamprodukt. Lite längre fram i samma skrift kunde man läsa att man behövde ”en varm tröja” för att uppskatta de ljusa sommarkvällarna i Jämtland. Det är ett förnuftigt råd men kanske är de lite för ärliga för sitt eget bästa där uppe? Kanske vill de medvetet skrämma bort inflyttade personer som rynkar på näsan åt lite skit i vattnet eller som klagar på köldslagna grillkvällar?

Det där med vattnet oroade mig förstås inte. Storsjön är en stor sjö, därav namnet, och dessutom har ju Sverige ”världens bästa kranvatten”, vilket förnumsigt snåla människor och folk som säljer sodastreams aldrig slutar att påminna dig om. Nu vet jag inte om jag är lika övertygad längre.

En ”vattenexpert” som citeras i Östersundsposten menar att smittan helt enkelt beror på att intaget av dricksvatten och utsläppet av avloppsvatten ligger för nära varandra. Ingen vet dock något om varifrån parasiten kommer i dagsläget vilket gör det till en enkel och populär sysselsättning att utse sig själv till ”vattenexpert”.

Gödsvinet vill förstås dra sitt strå till den proverbiala stacken och på något sätt lindra de plågor som drabbat republiken i norr. Det är därför vi, som första blogg i Vällingby, kan presentera den totala listan på svenska flaskvatten som kvalificerat in på EU:s officiella lista över ”naturliga mineralvatten”.

Listan är ett resultat av helt ideella och improviserade fältstudier genomförda av en medarbetare vars val av fritidssysselsättningar aldrig upphör att förvåna. EU-kommissionen har kring 25 000 anställda i sin administrativa personal (ingen vet exakt hur många). På något sätt lyckades vår uppgiftslämnare få tag på en person bland dessa som hade information om just godkända mineralvatten, även om svaret av okänd anledning först var skrivet på tjeckiska. Listan över svenska, godkända vatten ser ut som följer:

Som ni märker är inte listan över erkända mineralvatten särskilt lång, trots att Ramlösa lyckats lägga beslag på två platser. Ramlösa är för övrigt det enda vatten som jag känner igen på listan. Det välkända vattnet Loka saknas på listan. Sådan skit skulle jag inte ens vattna gräsmattan med.

Om några veckor åker jag till Östersund och jag ser fram emot det. Ett Östersund med tarmparasiter är fortfarande bättre än ett Sundsvall utan. Det är så man tänker efter fem och ett halvt år där uppe. En del problem kommer att ha försvunnit och några kommer att vara kvar när jag anländer. Parasiten kommer nog fortfarande regera det kommunala vättennätet. Förhoppningsvis kommer dock skidskyttet ha gått över.