recensioner

Gamla Enskede Bryggeri Vinter (34102)

av Johan

Jag är tillbaka från min vistelse i Japan, det är sedan en tid nu. Något gick förlorat när jag kom åter till Johanneshov och de öl som står att finna kring Gullmarsplan. De är öl som bevisligen är tillgängliga i Sverige och således inte de öl som jag vill dricka och sannerligen inte de jag vill skriva om.

Att skriva om öl som endast finns i Japan är det viktigaste vi gjort här på Gödsvinet sedan vår nuvarande Bromma-redaktion skrev om öl som endast finns i Italien, då från sin hemliga forskningsanläggning i de italienska alperna.

Nåväl, det kommer en grå vardag till oss alla och jag tror min precis anlände i en kasse från Systembolaget. För att ändå göra det bästa av en systembolagsk situation har jag valt att skriva om en öl som det åtminstone är svårt att hitta på hyllorna utanför Johanneshov.

Enligt systembolagets katalog finns det sammanlagt 22 flaskor Gamla Enskede Bryggeri Vinter på landets systembolag. 14 av dessa står i butiken vid Globen. Det finns en flaska i Göteborg. Det är ok, jag kan skriva om det här.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en flaska som få andra på så sätt att jag inte druckit den tidigare. Jag har förstås druckit alla andra öl från detta bryggeri, som ligger ungefär nio minuters cykelfärd ifrån där jag skriver detta.

Är Gamla Enskede Bryggeri Vinter en julöl? Gamla Enskede Bryggeri Vinter är en vinteröl. Den heter så eftersom vi i Sverige inte har ett väldigt stabilt geni till president som har gjort det tillåtet att säga ”god jul” igen. Det är därför man inte ser något som helst omnämnande av jul på stan, på TV, i aldrig tystnande bakgrundsmusik eller i signaturen i e-post från kollegor som antyder det är dags att gå hem för helgen.

Jag kommer knappt ihåg att det finns en helg som heter jul och som nu för tiden firas med början i slutet på oktober.

Gamla Enskede Bryggeri Vinter får mig att minnas. Detta är i stora delar en ganska typisk vinteröl. På vanligt sätt vet vi att det nalkar till vinter genom en smak av grov limpa, torkade apelsinskal och snus.

Detta är, som vinteröl sett, inte alls en dålig öl. Det är i själva verket en ovanligt frisk vinteröl som säkert kan hitta sin plats på vinterbordet.

Dess främsta tillgång är dock namnet och dess subtila potential att reta huvudfotingar som tror att mänsklighetens minst hotade kulturyttring är i fara.   

26:70 kronor på systembolaget, nummer 34102 i katalogen

3 pomerans av 5 möjliga

Falcon Vinterbrygd alkoholfri

av zonk

Är man en hönshjärna om man försöker dricka Falcons julöl? Man får se det stora perspektivet, tänka på folkbildningen. Urvalet av alkoholfri julöl är inte precis mastodontiskt och med den här recensionen har jag nu täckt in 100% av City Gross Brommas utbud på fronten. Man får tänka på sitt eftermäle, på nationen, sina ölfränder och korka upp.

Det första som slår en är att det doftar konstigt. Metall? Råg? Nej! Kall stek. När man får korn på det är det omisskännligt och det ger drickandet en vagt surrealistisk inramning. Det är också den enda behållningen man har av Falcon vinterbrygd. Försmaken är dävet humlig och därefter sprider sig eftersmaken som en bomb i munnen, plastig, jolmig, och obehagligt efterhängsen, man ryser och kisar, hostar och väser. Falcon vinterbrygd är en hemsk öl och den får bli en del av kretsloppet i ett något rakare led än vad som annars är brukligt med öl.

En pippi av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Mariestads Alkoholfri Julebrygd

av zonk

Varför dricker man då alkoholfri julöl från ett större svenskt bryggeri? Du kan lika gärna fråga en rik amerikan varför han låter ett dussin sherpas släpa honom uppför Mt Everest. Man bara måste. Du kan lika gärna försöka hindra laxen med något mindre än ett metspö eller ett vattenkraftverk, naturens drift är stark och när jag väl sett flaskan på City Gross var båda våras öden beseglade: vi skulle mötas i glaset.

Till en början blir man riktigt optimistisk. Det ser mörkt ut i glaset och mörk öl kan ju vara riktigt god, och det doftar faktiskt riktigt öligt, ja, lite åt porter till, inte av kryddor eller dumheter. Första dropparna på tungan (vågar man kalla det försmaken?) är inte så dumma heller, det är som en lite besk och aningen torr porter kanske. Men sen kommer en sur eftersmak med någon vag aning av kryddor och det där som började så lovande får en viss grimasch. Ändå vänder jag inte mot vasken, det är inte så pjåkigt, det går ner, nästa klunk lite godare än förra. Det är inte sött någonstans och om det nu inte skulle passa till precis all julmat, kan jag i varje fall tänka mig den till det småvarma, eller kanske i fåtöljen efter maten. Med tanke på utgångsläget måste jag alltså säga att Mariestads julebrygd är en trevlig överraskning och jag tror nog jag kommer köpa några till i jul. Låt vara att det inte precis är gödslat med god alkoholfri porter, och att det alltså finns ett visst mått av enögt kungaskap här.

Tre och en tredjedels monokel av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Julbord på Gondolen

av zonk

Såhär års lägger sig julröken tät över huvudstaden, eller så är det bara solen som inte syns på månader i sträck under någon slags meteorologisk förbannelse, och det är inte konstigt att människorna samlas inomhus för att äta som om det vore just domedag på gång, med mer näring och salt per tallrik än man annars ofta ser på en salladstorftig vecka. Så även Gödsvinet. Denna gång fick våran avdelning från Bromma förmånen att bevista just Gondolens julbord, som ju handhas av Erik Lallerstedt, i varje fall i teorin. Annars har nog denna restaurangs dragningskraft huvudsakligen bestått i location, location, location: vem vill inte sitta till bords i en metalltarm som sticker rakt ut från ett hus? Det är i varje fall fullständigt oemotståndligt för mig. Nu visade det sig såklart att verkligheten var något underlägsen dikten, och huvud-delen av restaurangen låg sådär rationellt och vettigt inuti själva huset, istället för ute i luften med bara några aluminiumstänger som stöd. Detta till trots var det en riktigt trivsam lokal, som andades femtiotal eller något däromkring, med pastellgröna sittdon och glasdekorationer på finurliga platser i rumsavdelarna.

Ja, så julmaten. Jag tycker alltid det är svårt att bedöma julbord, för man tar ju sig an dem på så olika sätt. Det finns de som nogsamt börjar med sillen, sen tar lax, sen går vidare på småvarmt, sen tar ål, sedan virrar bort sig i ost och sist avslutar med knäck och gröt. Min enda personliga regel är att inte äta efterrätt samtidigt som resten, och på detta sätt komponerade jag min tallrik. Gondolen har gjort riktigt bra ifrån sig på de flesta fronter, möjliga hade jag önskat något mörare revben, och kanske hade Jansson behövt några minuter till i ugnen, men det är detaljer. Jag var annars imponerad av deras bredd, såväl grisfötter som andra saker jag inte vill äta men som är kul att se dök upp, men även en del riktigt läckert kallskuret, som anka. De serverade även en högst habil alkoholfri öl från Warsteiner, en besk och frisk pilsner som passade utmärkt till julmaten. Efter maten bjöds ett efterrätt-bord som bara kan beskrivas som livsfarligt, och det var endast med nöd och näppe jag undslapp det med livhanken.

Sålunda lunkade man hemåt i vinterrusket med åtminstone hälften av energin till en längre vinterdvala, mätt och belåten. Fint så.

Julbord på Gondolen, tre komma sjuttifem tomtenissar av fem möjliga. Rullar lätt iväg på uppåt tusenlappen om man inte dricker alkoholfritt.

Nilgiri Supreme

av zonk

Nilgiri supreme kommer från det sydindiska distriktet med samma namn, som länge dragits dragits med lite av ett B-rykte, med en massa billiga och lätt glömda teer som såldes till gamla Sovjet. Men det finns bättre grejer härifrån och efter perestrojka och glasnost har man varit tvungen att försöka få igång kvalitetssidan lite mer, i brist på femårsplaner och inköp per ton. De torra löven doftar onekligt spännande, intensivt bäriga, en ren orgie i svarta och röda vinbär. Efter detta överraskar de våta löven med en lödig och glödig arom av knäck, sirap och honung, och teet fortsätter också mer på denna kurs, sött och runt, som bär fast utan syra, maltigt brett, lönnsirap, med en mild och subtil beska. Det är ett runt och aromatiskt te, fullt av smak, men utan vare sig mycket till syra eller beskt bett, ja, det blir kanske lite för milt och snällt, även om det smakar massor. Det är ett eget te, och känns som ett fint sätt att vakna en trött morgon, men när man är sugen på något mer robust och beskt bör man nog leta annorstädes.

Tre och en halv lugn och tyst frukost av fem möjliga. Bortglömt pris och finns ännu inte på websiten, In the Mood for Tea.

Störtebeker 1402 (1900)

av zonk

Som en del av avd Brommas projekt att avsmaka alkoholfri öl omdracks härför leden Störtebeker 1402, som ju en gång avsmakats av dåv. avd. Vällingby. Fjortonhundratvåan är en rätt besk och kraftig typ, dimmig och lite lätt märklig men ändå sådär fyrkantigt tysk. Den är faktiskt inte söt, underligt nog, men lyckas ändå klämma i med viss eftersmak. Alkoholfria öl vill ju annars ofta luta sig mot sötman i brist på annan kropp, men här lyckas Störtebeker hitta andra smaker, ja, det smakar en hel del, men inte bara gott, det är sådär lite svårbestämbart och märkligt, utan att bli något laboratorie-missfoster för den delen. På det stora hela sällar den sig alltså till mellanskiktet av alkofri pilsner som inte är direkt dålig men heller inte precis bra, men dessbättre finns det ju i bästa fall något trevligare att dricka.

Två fördömanden med vagt beröm av fem möjliga. Nr 1900 på systemet, 13:90 kr.

A Ship Full of IPA (89425)

av zonk

Det är med viss motvilja man tar sig an en öl från Brutal Brewing, detta fantombryggeri för Spendrups, men har man nu satt sig före att dricka all alkoholfri öl man kan komma över med rimlig (liten) ansträngning, får man väl bita ihop. Dessutom säger de väl att man bör känna sina fiender. Skulle de dessutom lyckas brygga hyfsad öl vill man ju veta om det. Således sitter man alltså med ett glas av denna IPA framför sig, och den är otvetydigt ganska ölig, om än aningen anonym, utöver en viss syrlighet. Den smakar sen fylla och seg kväll, den är sådär inte särskilt god men heller inte särskilt dålig, inte någon konstig öl, men inte nån spännande, mest lite sur. Jag vill inte riktigt säga att den är helt dålig, dock, även om den smakar som öl som stått lite för länge på hyllan, utan att börja dra sådär helt åt skumbananer och gamla strumpor, smakar det ändå lite som öl som inte är riktigt bra, det smakar lite sunk, lite billigt. Ändå är det inte direkt dåligt sådär, det tar slut i glaset, man vänder sig inte omedelbart efter något annat – det finns absolut sämre alkoholfri öl. Däremot är det inte en öl att rekommendera, det är en mja-okejrå-öl, det är en såndär man dricker när man är på ett halvdant ställe och inte har så mycket att välja på. Jag antar att dessa öl helt enkelt finns för att påminna oss om att det kunde vara värre. Gott så.

Två gamla sura flaskor av fem möjliga. Nr 89425, 16:70 kr på bolaget.

 

Gås, Tennstopet

av zonk

Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.

Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.

Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).

Mitsuboshi Beer

av Johan

Oss emellan har det aldrig varit särskilt svårt att hitta japansk öl som inte finns på systembolaget i Sverige. Såtillvida man inte som av en bisarr olyckshändelse råkar snubbla över en av de fyra öl som anges vara japanska i systembolagets katalog så kan man vara rätt säker när man handlar i mataffärer och spritbutiker här i Osaka. Sedan kan man förstås relativt enkelt hitta de japanska öl som beskrivs som ”internationellt märke” i katalogen, de dominerar kylarna i snabbköpen. Det är dock inte av någon av de ölen vi ska prata om idag.

Idag tar vi istället höjd i japanskheten för en recension av en mer exklusiv öl från Nagoya. Mitsuboshi är ett bryggeri så frånvarande i Sverige att de inte ens har en hemsida på engelska. Det är öl som denna som gör det värt att skriva från utlandet.

Jag vet alltså nästan ingenting om ölen och vad jag vet om Nagoya baserar jag på upprepade besök i olika industriområden i stadens södra del, besök som hade olyckligt lite med öl att göra. Jag tänker därför vara lite okonventionell och istället skriva något om ölen i sig.

På bilden ser du fyra öl från Mitsuboshi som tillsammans kostade en liten yensk förmögenhet i en butik för alkohol i Senri-Chuo. På det stora hela ser du en dålig affär. Låt mig förklara.

Mitsuboshi Pilsner har på bilden placerat sig längst ut till höger och bland de fyra är detta den öl jag känner bäst. Det beror på att den smakar nästan identiskt med en Carlsberg export. I själva verket är jag nästan säker på att det här är Carlsberg export. Det är förstås inte en särskilt rolig situation.

Mitsuboshi satsar ensidigt på öl av typiskt europeiskt snitt och ”Vienna” låter onekligen europeiskt även om jag aldrig hört en öl kallas det förut. Detta är i själva verket en Newcastle Brown Ale vilket närmast får en att längta tillbaka till när man drack en Mitsuboshi Pilsner med smak av Carlsberg.

Längst till vänster ser du Mitsuboshis Weisse som smakar fruktsoda och näst längst till höger tronar deras Pale ale som inte smakar något överhuvudtaget.

Mitsuboshi Beer är en exklusiv öl av europeiskt snitt för folk som inte gillar öl eller Europa. Detta verkar vara en köpstark grupp konsumenter här i Japan men jag tillhör den inte längre.

2 Daido av 5 möjliga

Når upp till 2 enbart på grund av sin högkvalitativa frånvaro i Sverige.

Ginga Kogen Beer

av Johan

Många har under senaste tiden hört av sig till Gödsvinet med anledningen av de japanska öl som recenserats här de senaste veckorna. Det verkar finnas en oro i läsekretsen för att ölen som beskrivs här är allt för tillgänglig. Visserligen är det uteslutande öl som inte finns att köpa i Sverige men det är också relativt väletablerade och spridda öl som man faktiskt kan springa på lite överallt i världen. Exempelvis är Sapporo, som recenserats här, relativt vanlig i USA.

För att undvika igenkänning och för att garantera att ingen har någon som helst praktiskt utbyte av att läsa Gödsvinets ölrecensioner har jag valt att gå vidare till de lite smalare och helt hopplöst otillgängliga ölen från några av Japans mindre bryggerier.

Det är i denna nya och positiva anda som vi nu riktar blicken mot de flaskorna med Ginga-Kogen Beer på bilden.

Ginga-Kogen är ett litet bryggeri i Iwate-prefekturen i nordöstligaste Honshu som levererat öl helt omöjlig att få tag på i Sverige sedan 1996. Enligt bryggeriets engelska hemsida, som lite trist är full av begriplig information, startades bryggeriet för att stimulera ekonomin i denna annars ekonomiskt svala del av landet.

Inspirationen till bryggeriets smakfullt återhållna utbud av veteöl kommer genomgående från Tyskland och särskilt Bayern. På hemsidan nämner man till och med att källvattnet och klimatet är detsamma som i Bayern, vilket kan vara första gången någonsin ett företag skrutit med att ha samma väder som München i marknadsföringssyfte.

Särskilt hålls Augustiner (eller ”Augustina” enligt Ginga-Kogens hemsida) fram som en förebild men man konstaterar, om jag förstår rätt, att ölen de kom att producera i Iwate blev rätt annorlunda från förebilden, källvattnet och klimatet till trots.

Detta får man ge dem rätt i. Alla deras öl är veteöl men som sådana skiljer de sig i flera avseenden från något som skulle kunna serveras på Augustiner-Keller Biergarten på Arnulfstraße i München.

Den första skillnaden ligger i utseendet, Ginga-Kogens Silver och Star Bottle skummar båda lätt och högst tillfälligt och saknar helt den krämiga skumkrona som man kan förvänta sig av exempelvis en Franziskaner eller en Weihenstephaner. Konsistensen är generellt sett lite vattnigare än i en bayersk veteöl och kanske även lite vattnigare än öl i allmänhet.

Nu ska vi dock inte sjunka till sådan ytlighet att vi fastnar för utseendet. Åtminstone inte mer än länge nog att konstatera hur sjukt snygga flaskorna är. Jag säger som texten på hemsidan: ” Blue bottle with modern design brings out table coordinates”. Vad det nu betyder.

Smaken, som inte skiljer sig alls mellan de två flaskorna, placerar sig stilrent i den fruktigare delen av veteölsspektrumet och ingen behöver tvivla på att ölen verkligen innehåller mer än 50% vetemalt. Än bättre, smaken ligger verkligen ganska nära den hos en bayersk veteöl, låt säga en Paulaner. Det får faktiskt anses vara en bedrift och en lovvärd sådan.

Jag vill att du riktar blicken speciellt mot flaskan till vänster. Denna ”Star bottle” är till skillnad från ”Silver bottle” till höger inte alls möjlig att köpa utanför Japan. Det är den nivån vi måste sikta mot här på Gödsvinet.   

4 glesbygdsstöd av 5 möjliga